Måndag 25/2 kl. 09:36

Sorry att jag inte har bloggat på länge, men jag har försökt att ta det lugnt och varva ner, men utan framgång. De senaste tre veckorna har jag lagt mycket tid och energi åt att hjälpa en gammal bekant att få rätsida på sitt liv. Jag har haft telefonkontakt med honom i 1½ år och lyssnat på hans ständiga kamp mot drogerna. Han har, efter sexton år som sprutmissbrukare, blivit riktigt trött på det destruktiva livet och jag uppfattar honom som uppriktig och ärlig. Därför bestämde jag mig för att försöka hjälpa honom. Jag minns hur jag, när jag själv höll på att knarka, vid ett tillfälle stod på en högtalare med en snara runt halsen. Jag vågade inte hoppa, men stod kvar i tjugo minuter och hoppades på att någon skulle sparka in dörren och hjälpa mig. Ingen kom, men det är det som jag gör för min bekant nu. Det känns riktigt bra att få hjälpa till att visa honom vägen. Han har de senaste tre veckorna bott hos oss och han verkar ha kommit lika långt på den tiden som jag gjorde på ett år. Vi har bland annat upprättat avbetalningsplaner, upprättat kontakter med läkare och missbruksmottagningen, han har flyttat från Motala (vi tömde hans lägenhet i helgen), han har bytt telefonnummer, och han planerar för sin drogfria framtid med vettiga fritidsaktiviteter och ska så småningom byta ut sin sjukpension mot ett arbete. Någon som har ett jobb att erbjuda honom i Linköping (han har lönebidrag) eller en lägenhet att hyra ut till honom?

Igår fick jag ett sms av en kompis och jag skrattade så jag höll att blöta ner mig. Hoppas ni har samma humor och skrattar lika gott:

Hej ! Jag såg din kontaktannons på nätet. Jag är en normal kille som söker efter någon att göra lite udda saker med, till exempel onanera och titta på snöslungor samtidigt som jag stoppar stjärten full med frysta kycklinglår. Det är mysigt. Jag brukar även ligga med trafikdödade djur och ta kort på förbipasserande. De brukar se så förvånade ut. Det är skojigt. På fredagskvällarna gör jag oftast två varma mackor. En äter jag upp och den andra kallar jag för slyna och sedan ligger jag med den. Jag gillar myskvällar, är ofta ute och går med min lama tax som heter Siv-Göran. Jag gillar även att springa naken med en rosa vibrerande dildo i munnen och tallkottar i armhålorna samtidigt som jag tittar på dåliga westernfilmer från 70-talet. Om du har liknande intressen , så kanske vi kan träffas och prata lite...

Söndag 10/2 kl. 19:39

Är precis tillbaka efter inspelningen av Agenda som sänds på ettan 21:15 ikväll. Det blev nog inget bra framträdande den här gången. Det känns inte som så i alla fall. Det enda jag tänkte på var "Varför stod jag inte på mig när jag hade tackat nej tre gånger?" och "Vad fan gör jag här?". Det kommer nog att märkas att jag kände så. Det var sex timmars spilltid för ett par minuters framträdande med onödigt svårformulerade frågor från programledaren och ännu konstigare svar från mig. Nää, det kändes inget vidare och jag fick som vanligt en bråkdel sagt av det som jag ville säga.

Då är det ju tur att jag har bloggen, så jag kan förklara mig.

Vad jag ville trycka på är vikten av att hamna rätt redan i tidig ålder och att hela samhället tar sitt ansvar, även topparna i näringslivet, pamparna och politikerna. Det är ju svårt att motivera ungdomar med en trasslig uppväxt och skeva förebilder till att inte ägna sig åt kriminalitet när till och med en del av höjdarna med sina fantasilöner och fallskärmsavtal roffar åt sig och begår brott. Visst krävs det polisresurser för att i alla fall försöka bekämpa de kriminella gängen, men jag anser att den största fokusen bör läggas på barnen, så att nästa generation ser fördelarna med ett hederligt liv utan droger och gäng. Svenssonlivet är ju helt fantastiskt skönt, innehåller stora privilegier och är jämförelsevis problemfritt. Det gäller att få dem förstå det. Gängbildningarna symboliserar ett misslyckande av föräldrarna, skolan och hela samhället. Den här skutan vänder vi inte i första taget, utan vi måste tänka långsiktigt, typ 10-15 år.

Dessutom ville jag berätta om hur många Svenssons dömer ut kriminella för all framtid, vilket gör det riktigt svårt för dem att kämpa sig tillbaka in i samhället genom en snårig djungel av fördomar, hat och oförståelse. Då känns det många gånger lättare att stanna kvar i skiten. Senast förra lördagen blev en bokhandel uppringd av en argsint människa som undrade hur i helvete de kunde bjuda in mig till att sitta och signera böcker i deras bokhandel. Det är ju bara sorgligt. Jag vet ju att alla faktiskt kan ändra sig, så jag tycker inte om när bittra människor stänger vägen tillbaka in i samhället för de som vill ändra sig. Jag fördömer starkt all slags kriminalitet idag, men försöker att inte döma människorna. Väldigt få av dem är onda, men begår tyvärr onda handlingar av olika anledningar - precis som jag gjorde. Jag tror att många i samhället måste lära sig att förstå problematiken och, hur illa det än låter, lära sig att förlåta dem som vill bli förlåtna och som vill ändra sina liv.

Det var en del som jag ville ha sagt i Agenda, men så blev inte riktigt fallet tyvärr.

Jag fick ett sms idag från en tjej som hört mig föreläsa och hon tackade mig. Hon berättade att hon igår kväll hade blivit erbjuden droger, men att hon stod emot grupptrycket tack vare det jag sagt under föreläsningen.

DET känns bra!

Fredag 8/2 kl. 16:20

De senaste dagarna har jag ringt runt och avbokat åtaganden och möten. Jag känner att jag har fått för lite fritid, så det är därför jag har avsagt mig många saker. Jag vill bara börja vara, ta det lugnt och ägna mig åt mig själv, mina intressen, mina vänner och min familj - som för övrigt fick en tillökning igår i form av en hundvalp på 18 veckor. Dessutom har jag ju ett heltidsjobb att sköta och jag orkar inte med alla schemaändringar och byten hit och dit. Bland annat har jag avsagt mig ett möte med Anders Hall (Beatrice Ask´s stabchef) där jag skulle presentera en studiecirkel som är framtagen för landets fångar. Jag ordnade istället att författaren till programmet träffar honom, vilket känns bättre för mig. Jag får se om jag åker på konferensen som är två dagar senare, men just nu känns det inte aktuellt. Vill inte involvera mig i en massa. Jag trivs med livet som det är nu och vill inte kasta mig in i projekt eller politik. Jag har även avbokat ett möte med Karin Götblad, som ville diskutera ett projekt med mig och en annan kille. Den andra personen får ta den biten utan mig, vilket kommer att gå minst lika bra. Jag hade dessutom avsagt mig att medverka i Agenda på söndag eftersom jag är trött på mediacirkusen, men de gav sig inte, utan ringde tre dagar i rad och tjatade, så nu har jag gett med mig. Det känns dock som om det är sista gången jag medverkar i teve på ett tag, om det nu inte dyker upp något riktigt intressant... och roligt framför allt. Det är ju roligt jag vill ha nu - inget ältande av det gamla.

Från det ena till det andra:

I boken berättar jag om ett inbrott som jag begick för cirka 18 år sedan med två namngivna bröder. Tyvärr tänkte jag inte på att en av mina bästa vänner och hans bror heter precis likadant som det försatnämnda brödraparet. Vilken jävla tillfällighet rent ut sagt! Detta missförstånd gjorde min vän och hans bror ganska sura på mig, och det känns skittråkigt minst sagt. Jag kan bara be om ursäkt här på bloggen och hoppas att folk i deras närhet förstår att de inte hade med inbrottet att göra.

Tisdag 5/2 kl. 18:37

Den senaste tiden har jag bekymrat mig över arbetet med Eriks bok... hur jag skulle få tid att skriva en bok under press med ett heltidsjobb, fästmö, hund och fritidsaktiviteter, och dessutom med pekfingervalsen (har ju liksom inget annat val) som inte går särskilt fort. Vidare har jag funderat på hur jag skulle skriva så det liksom inte blev min stil, men den största fasan har varit om jag verkligen skulle orka gå igenom ytterligare ett kaotiskt liv fyllt till bredden av brott, våld och droger. Jag vet ju vad jag gick igenom när jag skrev min bok och det har onekligen känts tungt att ha något liknande framför mig. Nu har det dock blivit ändrade förhållanden, så jag kommer inte att skriva Eriks bok. Han har istället en annan lösning på gång, vilket är den absolut bästa lösningen för både honom och mig, och det är en stor lättnad och glädje för oss bägge! Nu kommer hans bok antagligen att skrivas med rekordfart, istället för de två åren som jag säkert hade tagit på mig. Visserligen går jag miste om en del sköna slantar eftersom jag vet att hans bok blir en storsäljare, men pengar är inte allt. Jag måste se till både mitt och Eriks bästa, vilket han också gör.

Jag känner mig fri nu, eftersom jag inte har något krav på mig som cirklar ovanför mitt huvud som hungriga gamar. Så nu kan jag ta den tid jag vill och behöver till mitt nya bokprojekt som jag velat göra ett tag. Jag ska försöka plocka fram humorn inom mig och skriva en komisk roman. Det ska bli ett sant nöje att lägga elände, droger, våld och kriminalitet bakom mig och få skriva om roliga saker som omväxling. Vi får väl se om det blir en bok av det i slutändan, men jag har gett mig fan på att i alla fall ha roligt under tiden som jag skriver!

Förutom de positiva kommentarerna/recensionerna av Rivet skinn - hela historien som trillar in på kommentarerna, min mail och som jag hittat på nätet, så har jag fått en väldigt bra recension av Bibliotektjänst. Allt känns bra just nu!