Måndag 31/12 kl. 13:32

Den sista tiden har jag stressat och jobbat väldigt mycket, vilket nu har resulterat i att min bältros i ansiktet har kommit tillbaka lite grann. Ni som följde mina våndor i inläggen under juli 2006 (se gärna fotona) förstår kanske min oro över att det ska blomma ut i full kraft igen. Vad som helst - men inte det! Dels för att det blir mycket mediaframträdanden om ett par veckor, men mest för att det gör så förbannat ont. Men, men... det var inte det jag egentligen skulle skriva denna dag...

ÖNSKAR ER ALLA ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR!

Onsdag 26/12 kl. 19:12

Jag vet att vissa människor kan bli bittra och avundsjuka när de hör hur bra det går för andra, framför allt för en sådan före detta buse som jag, men det tänker jag inte visa någon hänsyn. Jag måste bara få skryta:

Den ekonomiska situationen ser väldigt bra ut för oss just nu. Jag fick hojen såld i början av december, fick betalt för föreläsningsturnén och fick en hyfsad lön. Dessutom försvann min allra sista betalningsanmärkning nu i december! Jag har ju burit på betalningsanmärkningar i tjugo (20!) år, så det känns störtskönt att vara av med dem nu, trots att jag fortfarande har lite mer än 200.000 kvar i skulder. Men skulderna krymper med cirka tretusen kronor i månaden!

Fan vad livet kan bli bra om man bara bestämmer sig för att det ska bli det!

Jag minns hur jag på nyårsaftonen förra året stod på balkongen vid tolvslaget och lovade mig själv och mina vänner att göra 2007 till det bästa året i mitt liv. Det löftet har jag infriat. Men jag ska denna nyårsafton lova mig själv att göra 2008 till ett ännu bättre år! Både för mig och Ziggan. Det kommer ju att få en bra start i alla fall. I januari släpps boken vecka 3 och samma vecka fyller jag fyrtio (40!) år. Sedan kommer lönen som är riktigt... RIKTIGT bra eftersom jag under december har jobbat extra en hel del, bland annat hela julhelgen. Under 2008 ska Ziggan och jag flytta till en större lägenhet eller kanske till och med köpa hus. Vi ska resa utomlands tidigt i vår och gifta oss under sommaren. Det bröllopet är det kommande årets stora gräddbakelse! Vidare ska jag hoppa en hel del fallskärm (har äntligen köpt loss fallskärmen!), åka snowboard och även köpa mig en chopper till våren.

Allt det här kan jag unna mig på grund av ett drogfritt liv och hederligt arbete!

Måndag 24/12 kl. 11:24

Jag vill önska Er alla en riktigt god Jul!

Tisdag 18/12 kl. 20:06

Ikväll ska jag medverka i Eftersnack i Svt, men det är bara de i Östnytt-regionen som kan se programmet. De bjöd in mig så att jag äntligen får visa upp mina talanger i Operasång. Det var på tiden tycker jag! Det har bara varit en massa prat om mitt förflutna hela tiden, så nu är det äntligen dags för mig att få sjunga lite opera i teverutan. Oj, vad folk kommer att bli förvånade... eller skulle ha blivit i alla fall. Inte minst jag! Det hade varit roligt att vara bra på något som efterfrågas av medierna. Jag har ju bara varit bra på att vara dålig, och det är givetvis det som det ska pratas om igen. Eller vägen därifrån rättare sagt... och det är ju lite bra i alla fall, men det hade nog varit roligare att kunna sjunga opera. Jag ska verkligen försöka lägga ett ord för min kommande bok i den här tevesändningen - något jag nästan helt har missat i den senaste tidens mediasammanhang. Jag har varit skrämmande dålig på att tillvarata möjligheterna till reklam för boken.

Lördag 15/12 kl. 10:46

Det här går ju lite stick i stäv med mitt mål att sakta avveckla bloggen... har ju skrivit något nästan varje dag den senaste tiden - utan att ens reflektera över det. Men det visar bloggandets betydelse och vikt för mig, när jag omedvetet skriver av mig då det blir hektiskt med många händelser och tankar i mitt liv. Jag kommer nog att fortsätta blogga en bra bit in på nästa år också, men det återstår att se med vilka intervaller.

Jag läste inte DN i torsdags, men tydligen hade Beatrice Ask varit väldigt intresserad av mitt förslag på en omreformering av Kriminalvården. Jag fick det intrycket även under mötet med henne. Förslaget som jag lämnade över ser kort ut så här:

_______________________________

Isoleringsmodellen.

Det är min fasta övertygelse att när en person hamnar på anstalt för första gången, bör denne inte placeras tillsammans med andra interner. Jag baserar detta på mina egna erfarenheter från anstaltsvistelser, häktes- och isoleringsvistelser.

Som förstagångsplacerad på anstalt, och framför allt som en ung sådan, är man oftast identitetssökande och finner snabbt en identitet som kriminell. Man får kriminella förebilder, knyter kriminella kontakter, värvas till kriminella gäng och anammar hela den kriminella livsstilen. Internen riskerar också att utveckla ett drogberoende, eller fortsätta med missbruket inne på anstalten. Internen ges inget utrymme att ändra sitt tänkande. Tvärtom.

Mitt förslag är att isolera fången från kontakt med andra fångar och deras inflytande, men samtidigt ge kvalificerad vård och stöd i form av till exempel terapi, ART (aggressive replacement training), drogrehabilitering, återupprättandet av det sociala skyddsnätet (föräldrar, syskon eller andra släktingar), information om stödgrupper, studier, arbetsutbildning, samt givetvis ge internen ett grundligt förberedande för frigivningen. Internen ska ges möjlighet till arbete i cellen, träning och andra redan existerande förmåner.

På grund av mina egna erfarenheter från långvarig isolering, vet jag att väldigt många tänker de sundaste tankarna under en viss tid i isolering. Detta förstörs tämligen omgående när man sedan placeras bland andra fångar. Man träder då in i den kriminella identiteten igen.

I kompensation till isoleringen bör internen få halvtid, istället för att avtjäna 2/3. Merkostnaden för isoleringsmodellen utjämnas då mycket med tanke på det kortare straffet. I inledningsskedet av reformeringen kan internen kanske själv få välja mellan isoleringsmodellen och få halvtid, eller sitta med andra fångar och avtjäna 2/3.

_________________________________

Själv tycker jag att det vore högst otroligt om ingen inom Kriminalvården har tänkt samma sak. Skillnaden är nog att de inte har haft förmånen att lägga fram förslaget till Justitieministern. Jag har varit väldigt priviligerad. På alla häkten i Sverige så är det väldigt vanligt förekommande att de häktade begär att få sitta av hela sitt straff just på häktet, men detta beviljas aldrig. Antagligen på grund av korkade regler och platsbrist. Ni som jobbar inom Kriminalvården kan ju styrka detta. Många av fångarna har under häktesvistelsens isolering hunnit tänka till, blivit drogfria och helt släppt den där masken. De har insikten att allt det raseras i samma ögonblick de förflyttas till anstalten och dess hjärntvättande miljö. Jag vet med säkerhet att många fångar skulle kunna släppas fria direkt efter häktesvistelsen och ha betydligt större chans att inte återfalla i brott och droger - än om de fortsätter att avtjäna sitt straff på anstalt.

Själv var jag vilsen, osäker och identitetssökande när jag som ung avtjänade mina första fängelsestraff på Skänninge och Tidaholm. Jag var chanslös. Jag fick kriminella förebilder och sjönk allt djupare ner i identiteten som kriminell. Jag åsidosatte mina egna värderingar och åsikter - allt för att passa in. Nu tycker jag att det är fullständigt idiotiskt av Kriminalvården att ha det här systemet och ett tag fantiserade jag om att stämma staten bara för att väcka debatt.

Torsdag 13/12 kl. 15:01

Jag känner att jag vill förklara en sak, om det nu inte framgick av det jag sade på Kvällsöppet:

Jag har inget kriminellt tänkande längre (ni som känner mig vet det), men däremot kan jag få sådana känslor. Skillnaden är att jag inte agerar på dem - vilket jag skulle sagt om jag inte blev avbruten. Nu fyllde ju Erik i precis det jag skulle säga och jag hoppas att tittarna förstod det. Mitt kriminella tänkande försvann för flera år sedan, men som sagt... lite av den där lättkränktheten som jag bar på finns tyvärr fortfarande kvar.

Idag har jag tagit bort stygnen i ögat. Det var små stygn och jag försökte med en sytrådssprättare, en kniv och en sax, innan jag till slut lyckades med en nagelsax. Jodå, jag desificerade vertygen först. Om ett par veckor är det dags för mig att få mitt nya glasöga, så den svarta lappen får hänga med ett tag till. Det ser inte roligt ut... blåtira, svullet, stängt ögonlock och smått geggigt, så den svarta lappen fyller minst sagt sin funktion.

Onsdag 12/12 kl. 19:38

Jag är trött. Mediadrevet har varit ENORMT den senaste tiden. Tidnings-, radio- och tv-intervjuerna har avlöst varandra. Det har varit kul, men samtidigt utmattande. I morse träffade jag och Erik Beatrice Ask, och det var ett riktigt lyckat möte. Hon verkade gediget intresserad av vad vi hade att säga och mötet varade i 45 minuter. Starkt av en Justitieminister att ta sig tid och lyssna på två gamla knarkare och kriminella. Riktigt starkt! Förutom projektet för avhoppare från grov kriminalitet, lade jag fram en idé om en viss omreformering av Kriminalvården som jag tänkt på i flera år. Jag beskriver den i min bok. Kort handlar det om mera vård och mindre förvaring. Det känns skönt att ha lämnat mina synpunkter, även om det nu inte händer något med dem. Hon tyckte dock att det var ett nytänkande och bra förslag. Tänk om...?

Efter mötet med Ask, träffade jag mera journalister, intervjuades i radion och 22:35 ikväll ska både jag och Erik medverka i Kvällsöppet på Tv4. Och nästa vecka blir det ytterligare ett debattprogram.

Det är mycket nu.

Söndag 9/12 kl. 14:13

Nu har jag opererat ögat! Det var en operation som jag önskat länge, eftersom jag i så många år varit så förbannat missnöjd med hur mitt glasöga har suttit och hur det har sett ut. Det har varit insjunket och stelt. Nu har de tagit fett och kött ifrån min ena skinka, dragit ut tre gamla muskler från ögonhålan och sytt fast de i köttbiten. Vidare har de fyllt upp håligheter med fett. Visserligen kan man inte riktigt se det slutgiltiga resultatet än, eftersom det fortfarande är svullet och igensytt, men det blir nog bra när det läkt. Då kommer även det nya glasögat förhoppningsvis att följa med lite bättre. Då sköterskorna från avdelningen hämtade mig på post-op, så kunde jag inte låta bli att skämta med dem:

- Varför har jag bandage på mitt vänstra öga, när det var mitt högra öga som skulle opereras? frågade jag och var fortfarande ganska groggy efter narkosen.

Den ena sköterskan fick nästan panik över det gigantiska misstaget som hon trodde hade begåtts, men skrattade gott när jag förklarade att jag skämtade.

Så nu blir det en svart lapp för ögat ett par veckor, men inte mig emot.

Den kommande veckan blir ganska hektisk. I morgon är jag och Erik med i både DN och Aftonbladet angående mötet med Beatrice Ask på onsdag. Tv4 Öst ska göra ett nyhetsinslag och jag ska även sitta med i morgonsoffan hos dem. Apropå den senaste tidens mediacirkus, så har det gått riktigt fort och jag undrar ibland uppriktigt:

Va fan håller jag på med? Är det verkligen värt det?

Både jag och Ziggan är väldigt oroliga över eventuella repressalier från kriminella gäng. Det är extremt påfrestande. Jag vet inte alls om de ser mig som en töntig Svensson idag som bara yttrar sina åsikter, eller om de ser mig som en förrädare som förtjänar att dö.

Förrädare var jag förresten som kriminell... då förådde jag mig själv, samhället och människorna omkring mig som verkligen brydde sig om mig.

Det enda jag egentligen vill nu, är ju att leva ett tryggt Svenssonliv med Ziggan vid min sida, så hur blev det så här? Antar att jag fortfarande bär på mycket bitterhet mot skitlivet och jag vill verkligen inte se vilsna och identitetssökande grabbar gå samma väg. Jag vill hemskt gärna även hjälpa folk som vill hoppa av det destruktiva livet. För hur det än är, så vet jag att det finns väldigt många bra människor i den där världen som förtjänar ett bättre öde och kan bli produktiva och ansvarstagande medborgare i samhället. De har, precis som jag själv hade, bara hamnat jävligt snett. Samtidigt vill jag ju faktiskt, som jag har berättat flera gånger förut, lämna mitt förflutna bakom mig och bara vara. Jag hade räknat med en massmedial uppmärksamhet när boken kommer ut i januari, men det här har jag liksom inte bett om. Allt känns minst sagt kluvet och jag vet inte hur mycket jag ska gå med på... eller hur mycket jag orkar... eller vågar.

Tisdag 4/12 kl. 15:16

Anställningen på det andra behandlingshemmet sket sig också på grund av mina framträdanden och uttalanden i media. Pratade nyss med dem, och de var i alla fall ärliga emot mig. Det ska dock poängteras att de anställda på bägge ställena håller med mig om mina åsikter och tycker bra om mig. Jag tycker om dem också. Under andra omständigheter hade jag fått jobben, så jag tar inte deras avståndstagande personligt. Jag har förståelse för deras beslut och respekterar det, men tycker samtidigt att det är både fegt och ledsamt.

Vart är samhället på väg när personer vägras anställning på grund av att de öppet tar avstånd från kriminella gäng? Sorgligt. Jag har lekt med tanken om någon arbetare med en "vanlig" bakgrund uttalar sig negativt om kriminella gäng... skulle han då få sparken?

För de ovan nämnda arbetsgivarna ligger skillnaden mellan denne "någon" och mig i mitt kriminella förflutna. Alltså straffas jag fortfarande på grund av mitt förflutna.

Trots min bakgrund, ser jag mig själv som en Svensson sedan många år. Jag är en ansvarstagande och hårt arbetande medborgare med hög moral. Jag har precis lika mycket rätt att kasta skit på kriminalitet som vilken annan Svensson som helst.

Måndag 3/12 kl. 21:47

På grund av mina uttalanden i media, så fick jag idag tyvärr sparken ifrån mitt vikariat på gruppboendet för förståndshandikappade, där jag precis hade börjat extraknäcka. Det känns skittrist eftersom jag verkligen trivdes där och hoppades på en fast tjänst. Enligt ledningen vågade de inte ha mig där på grund av rädslan för repressalier från kriminella gäng. Deras första prioritet är de boendes hälsa och välmående, och jag respekterar verkligen beslutet... även om jag tycker att det är lite fegt. Jag suckar tungt och uppgivet.

Nu väntar jag bara på att det andra behandlingshemmet, där jag skulle börjat extraknäcka nu i december, ska ge mig samma besked. Och jag skulle ha full förståelse för det också. Mina arbetsgivare på mitt ordinarie jobb stöttar mig... hittills i alla fall. Men jag skulle inte bli jätteförvånad ifall de också säger upp mig. Fortsättning följer...

Söndag 2/12 kl. 21:38

De ringde från Justitiedepartementet förra veckan och lät meddela att justitieministern Beatrice Ask var angelägen om att träffa mig. Det var både smickrande och väldigt roligt eftersom jag vill träffa henne också. Trots att hon hade ett fullpackat schema, så lyckades jag få en tid redan i mitten av december. Jag och Erik kommer främst att lägga fram vår projektplanering på organet för gängmedlemmar som vill hoppa, men jag vill också lägga fram mina ideér på ändringar inom kriminalvården.

Under föreläsningsturnén läste jag ut boken Svensk Maffia. Jag förklarade sedan för Lasse Wierup (en av författarna) att jag hade mått dåligt då jag läste boken. Boken var som ett slag i magen och påminde mig om alldeles för mycket. Jag fick senare reda på att andra som också lämnat det där skitlivet bakom sig, också mådde dåligt när de läste den. Boken är dock väldigt bra skriven och jag tycker att den fyller en viktigt funktion då det gäller att informera samhället om hur verkligheten ser ut. Det känns som om många kör ner huvudet i sanden och vägrar se det växande problemet. Förra veckan deltog Lasse i teveprogrammet Argument på SVT där han debatterade mot idioten Christer Isaksson (kriminalvårdens säkerhetschef). Christer ansåg att boken skapade fler kriminella och på Kriminalvårdens hemsida (helt sjukt!) uppmanades personalen att inte låta fångarna läsa boken. Vidare berättade han att många fångar på anstalterna har ett exemplar av den, ser den som häftig och att det är därför som boken gått bra.

Jag vill bara säga ett par saker till Christer:

1. Förbjud att vålds- och brottsglorifierande filmer visas inne på anstalterna, istället för att ge dig på faktaböcker. Det visas MASSVIS med filmer som är stora inspirationskällor för väldigt många kriminella, men inte ett ljud har nämnts om det. Rätta till dina prioriteringar!

2. Visst ser många kriminella det som en merit att vara omskrivna i boken och är glada över uppmärksamheten. De blir oftast tacksamma över ALLT som skrivs... oavsett om det är positivt eller negativt. Men ska man unvika att höja deras ego, även om det innebär att dölja hela sanningen för resten av samhället?

3. Att vilsna killar som läser boken ser upp till de som omnämns, kan jag hålla med om. Men de problemen som de bär på, problem som får dem att leta efter skeva förebilder och söka en kriminell identitet, uppkom GARANTERAT långt innan de plockade upp boken. Det ligger alltid i betraktarens vilja och förmåga att tolka budskap.

4. De två första veckorna sålde boken över femtiotusen exemplar. På de svenska anstalterna sitter i genomsnitt ungefär femtusen fångar. Hur kan du påstå att det är fångarna som ligger bakom framgången med boken?

Blir så förbannad på Christer som tror sig veta allt bara för att han har jobbat inom Kriminalvården i väldigt många år. Herregud... ser han inte att han misslyckas KATASTROFALT och behöver hjälp? Något måste göras! Och då snackar jag inte om att fördöma en faktabok! Varför vägrar han att lyssna på andra? Ska vi i samhället verkligen tillåta att sådana människor sitter på sådana viktiga positioner?