Söndag 25/11 kl. 13:17

Jag känner mig irriterad, ensam, besviken, missförstådd och rädd... och jag ska försöka att förklara varför.

Jag är besviken på människor som vänder mig ryggen bara för att jag har åsikter och vågar yttra dem i media. Det konstiga är att jag vet att de har samma åsikter. Hade jag haft en "normal" bakgrund, så hade jag kanske fått en större respons. Jag får nämligen uppfattningen att vissa tycker att jag inte har rätt att kasta skit på kriminella, för att jag har varit sådan själv. Kanske förstör jag även vissas uppfattning om att man aldrig kan ändra sitt tänkande och agerande. Många som jag litade på, som jag trodde skulle stötta mig, har inte ens hört av sig med varken ris eller ros. Telefonen är häpnadsväckande tyst, inkorgen på min mail har de senaste dagarna varit nästan helt tom och jag har endast fått två anonyma kommentarer på bloggen om mitt medverkande i media, trots att det varit 300 besökare om dagen de senaste dagarna. Det känns ensamt.

Själv har jag ringt runt till ett par vänner för att få någon slags bekräftelse på att jag sagt och gjort något bra, men det verkar som om många är rädda. En gammal kompis som jag pratade med igår, vågade knappt hålla med mig när jag pratade om hur mycket de kriminella MC-gängen förstör för de vanliga MC-klubbarna, dyker upp oinbjudna och ofta ställer till bråk.

- Ja, utan att säga för mycket, så har du ju jävligt rätt, sade han bara.

Detta trots att han själv är medlem i en vanlig MC-klubb. Det är alltså bara några väldigt få som ens har sagt något till mig, medan resten beter sig som om jag redan vore död.

Igår var jag på julbord med Ziggans släkt och jag upplevde det som om vissa var sura på mig för att jag stuckit ut hakan. Självklart är de oroliga för Ziggans skull och nu i efterhand borde jag givetvis ha rådfrågat henne innan jag i media kastade skit på kriminella. Lätt att vara efterklok och jag tror att hon hade avrått mig från att medverka. Det kanske hade varit det bästa, men nu är det ju redan gjort.

När ett par ur Ziggans släkt blev onyktra efter julbordsbesöket, så fick jag reda på lite om vad de tyckte. Den ena sade sig ha varit trött på mitt prat om mitt förflutna redan för ett år sedan. Tycker ju att hon kunde sagt något då istället. Synd också att hon inte heller tycks förstå att jag har ett stort behov av att prata om det. Men, men jag har beslutat mig för att gå till en terapeut och prata av mig där istället, så slipper min omgivning lyssna på mig i fortsättningen. Jag var väl naiv och trodde att folk faktiskt brydde sig om hur jag mådde och vad jag varit med om, men jag har helt ändrat uppfattning nu. Folk vill sköta sig själva (förutom när det är skvallerdags) och när någon frågar hur man mår, så förväntar de sig bara ett kort:

- Jo, det är bra.

Två andra damer tyckte att jag var väldigt egoistisk i mitt bloggande... att jag inte skriver om något annat än mig, mina känslor och mina tankar. Det var både sårande och irriterande att höra eftersom jag trodde min omgivning förstod varför. Jag skapade den här bloggen och döpte den till "Den förra Niclas och Jag", just bara för att skriva ner MINA tankar och MINA känslor kring MITT liv. Jag vill bara påpeka det till er andra som eventuellt också uppfattar mig som egoistisk. Jag hade mycket från mitt förlutna som jag behövde skriva av mig och bloggen har fungerat som en terapi... för MIG. Jag började alltså inte skriva för någon annans skull än min egen och det kan ju tyvärr uppfattas som egoistiskt. Men när jag nu ska börja gå hos en terapeut, så kommer jag ju inte att prata om något annat än mina känslor, tankar och problem. Kommer det också att uppfattas som egoistiskt?

Eftersom jag dessutom sedan flera år har en del allvarliga hot över mig och överlevde ett mordförsök för fyra år sedan, så valde jag redan i början av mitt bloggande att vara väldigt försiktig med att lämna ut någon annan än mig själv och vara sparsam med detaljer. Men av denna hänsyn till andra, så uppfattas jag tyvärr som egoistisk av vissa. Det sårar mig.

Rädslan jag bär på beror givetvis på eventuella konsekvenser av mina uttalanden.

Fredag 23/11 kl. 15:52

Det har varit ett hektiskt dygn och jag är trött som fan. Själv tyckte jag att jag gjorde en klart godkänd insats i både radion och i tv4-soffan i morse. Jag är i alla fall nöjd, men trots att Thomas Bodström och jag hade samma åsikt om en svensk nationell utredningsgrupp, så störde jag mig på att han använde dyrbar tid åt att kasta paj på Justitieminister Beatrice Ask. Vet inte om det kanske var ett försök att fiska röster. Jag var svindlande nära att säga åt honom faktiskt... ångrar att jag inte gjorde det. Skulle fått ett utbrott, vält bordet och skrikit något... ha, ha, ha! Vadå? Jag kanske inte får någon mer chans att göra ett intryck på svenska folket.

Dessutom uppgav Thomas rena faktafel, vilket jag också störde mig på. Vilket Beatrice också gjorde... det är krut i den damen. Om man lyssnade noga på vad hon hade att säga, så var det vettiga åsikter och hon förkastade ju inte förslaget, utan vill bara inte att det ska genomföras på bekostnad av de lokala polisdistrikten.

Efteråt fick jag en kort pratstund med henne och jag måste säga att gillar henne skarpt. Vi bytte nummer och hon verkade angelägen om att få mitt, så jag hoppas att vi får till ett möte där jag bland annat får lägga fram mina förslag på en omreformering av Kriminalvården. Dessutom ska vi (jag och Erik) lägga fram förslaget om ett organ dit gängmedlemmar som vill hoppa av, kan vända sig till och få hjälp. Mallen finns ju redan i form av fryshusets Exit. Idén hos oss har väckts av Lasse Weirup, men både Erik och jag har haft liknande tankebanor.

Jag vet att jag sticker ut hackan och tar väldigt stora risker i och med mina uttalanden som garanterat väcker ont blod, men jag känner samtidigt att jag måste. Jag är en Svensson ut i fingerspetsarna idag och stör mig på den växande organiserade brottsligheten, precis som vilken annan Svensson som helst. Dessutom ser jag (som man själv givetvis inte ser i den situationen)känslomässigt vilsna grabbar som söker sig in i de här gängen utan att förstå att de blir utnyttjade och kanske förstör sina liv för gott. Tragiskt! Jag var precis likadan... uppslukad av att få en identitet, ville bli respekterad, få vänner, bli uppmärksammad och omtyckt. Mitt eget jag försvann. Det kan liknas med hjärntvätten sektmedlemmar utsätts för. Idag är jag JAG och det känns förbannat skönt att jag numera kan och törs säga det jag tycker och tänker. Det jag egentligen har tyckt och tänkt hela tiden. Shit, va lost jag har varit!

Torsdag 22/11 kl. 16:49

Oj, oj, oj, va telefonen har gått varm idag efter artikeln i Aftonbladet! En mer djupgående artikel kommer redan nästa vecka. Tv4 var här och gjorde ett nyhetsreortage som visas på nyheterna klockan 19:00 ikväll. Tidigt imorgon bitti, cirka 06:40, ska jag även intervjuas i P1 och precis efter det ska jag ta plats i morgonsoffan på Tv4 tillsammans med justitieministern och någon folkpartist. Kan bli intressant!

En del har frågat mig hur jag törs ställa upp på allt det här, men jag tror inte att jag är av något värde för gängen, trots att de med all säkerhet irriterar sig rejält på mina uttalanden. De tjänar dock varken prestige eller några pengar på att plocka mig, men det är bara vad jag tror. Givetvis ökar min rädsla för att springa på dem. Uppmärksamheten som jag får stör tyvärr alltid någon, så jag känner mig långt ifrån säker. Det kanske är dags att flytta... igen.

Journalisten/författaren som jag nämnde i gårdagens inlägg är Lars Weirup (en av författarna till boken Svensk Maffia). Vi har fått bra kontakt sedan två veckor tillbaka och vi har, tillsammans med Erik, diskuterat möjligheterna att starta ett hjälporgan dit kriminella kan vända sig när de vill hoppa av sitt destruktiva liv. Jag tror att det är en bra idé, men det återstår att se om vi går vidare med idén och om vi i så fall får anslag.

Det finns många saker som jag skulle vilja föreslå och diskutera med Justitieministern Beatrice Ask imorgon. Hoppas att hon har tid efter soffsittandet.

Onsdag 21/11 kl. 18:23

Föreläsningsturnén gav mig mycket mera än väntat. Jag växte som människa och fick många bekräftelser på att jag både påverkar och förändrar mångas liv till det bättre. Det känns fantastiskt! Det är så förbannat kul att kunna bidra till att flera av de tusentals ungdomarna som lyssnat på mig genom åren fattar bra beslut i framtiden... och förhoppningsvis vågar gå sin egen väg, utan att sugas upp av gäng, börja använda droger eller förstöra sina liv på andra sätt.

Nu ser jag knappt dataskärmen eftersom glorian ovanför mitt huvud lyser så starkt.

Det märks att bollen är i rullning nu och att boken kommer ut om någon månad eller två. Jodå, det verkar tyvärr som om boken kanske inte kommer förrän i januari nu. Men, men... det kanske är en mening med det också. Idag ringde Aftonbladet och intervjuade mig om mitt liv och om min tid i Brödraskapet MC. Artikeln kommer ut imorgon. Men nu var det ju över tio år sedan jag var med i Brödraskapet MC, så just det kapitlet känns inte så aktuellt. Dessutom finns inte den klubben längre. Däremot finns Brödraskapet Wolfpack som bildades av tidigare medlemmar i MC-klubben. Wolfpack är tydligen på ropet nu i och med de senaste händelserna i Göteborg, så det var därför de ville ha intervjun. Skulle ju helst se att media inte namngav gängen alls eftersom de själva njuter av den sortens uppmärksamhet. De blir beryktade och känner sig farliga... vilket de också blir då. Istället kunde de ju bara skriva "ett kriminellt gäng" och även kanske belysa orsakerna och grunden till gängproblematiken. Hoppas journalisten får med några av alla de kloka ord som jag levererade under intervjun.

Annars vet jag att det är på gång, genom en ny bekantskap som jag nyligen knutit med en klok journalist/författare. Det känns som om den nya vänskapen kan mynna ut i något riktigt, riktigt bra för oss bägge... och förhoppningsvis för hela det svenska samhället.

Erik ringde och berättade att han kommer att sitta i SVTs morgonsoffa 07:15 imorgon bitti (vet inte vilken kanal) och prata om gängkriminaliteten. Hoppas att folk tittar, lyssnar och förstår. Hoppas också att han nämner vårt bokprojekt, även om det är minst 1½ år kvar tills boken kommer ut. Som författare måste man ju ta varje tillfälle i akt när man träffar media.

Fick ett väldigt uppmuntrande sms ifrån min thaiboxningstränare häromdagen som jag bara måste få skryta om. Han skrev att han "aldrig hade sett någon tåligare jävel och att jag inte vet själv hur bra jag är". Det var givetvis skitkul att få det sms:et och jag har gått på små rosa moln sedan dess. Jodå, jag är fortfarande i ett stort behov av bekräftelse och behöver ständigt få mitt jag-är-faktiskt-bra-förråd påfyllt. "Gått" och "gått" förresten... haltat närmare bestämt. Fick en muskelbristning i vaden under gårdagens träning, så nu måste jag vila tills det läkt. #¤X*W*¤¤!!! Jag som är på väg in i mitt livs form, trots mina snart fyrtio år. Det blir ingen tävling för mig i december, men så fort skadan har läkt, tänkte jag tjata till mig någon annan match.

Torsdag 15/11 kl. 16:45

Jag vill rikta ett stort tack till alla vänliga människor som jag hittills har träffat, pratat med och som har lyssnat intresserat på mig under den pågående föreläsningsturnén. Och tack alla Ni för samtalen, stödet, breven och mejlen som jag fått! Det har varit en fantastisk upplevelse för mig att få veta att jag påverkar, hjälper och berör så många människor, och det känns enormt skönt att kunna bidra med mina erfarenheter och insikter, och vända allt det gamla negativa till något positivt. Tack!

Fredag 9/11 kl. 15:49

Jaha, tre veckor sedan jag bloggade sist. Det kommer nog att vara ungefär sådana här långa intervaller mellan mina inlägg i fortsättningen, tills jag lägger ner bloggandet helt... när nu det blir. Jag ska nu redogöra hur mitt liv har sett ut den senaste tiden.

Jag tränar styrketräning och thaiboxning som en tok, och har siktat på en stor tävling i december, men min tränare har inte betalat in avgifterna till Svenska Budoförbundet och därmed har jag inte fått en tävlingslicens än. Därför verkar det nu som om jag inte kan delta i tävlingen som jag tränat inför. Men det är inte hela världen. Det går ju fler tåg och jag har lyckats komma i bra form (förutom de där hektona bukfett som jag aldrig tycks kunna bli av med!), så allt är positivt ändå. Kanske var det meningen att jag skulle missa den här turneringen och komma i ännu bättre form tills nästa. Det brukar ju vara en mening med allting, som ni vet. Träningen har gett mig inflammation i axlarna som gör så där lagom ont. Jag har i över två veckors tid försökt ta mig till vårdcentralen för att få kortisonsprutor, men det har alltid kommit något annat i vägen. Jag har, dum som jag är, istället försökt att träna bort det. Har trott på det eftersom det försvinner för stunden när jag tränar... men kommer tillbaka med ränta efteråt. Men nu börjar till och med Ziggan tröttna på det obehagliga knakandet och knastrandet från axlarna, så det är väl dags att pallra sig iväg och få de där sprutorna... om någon vecka eller så.

Ska nämligen iväg på en föreläsningsturné på söndag och blir borta hela nästa vecka. Det ska bli skönt att flacka runt lite igen, stå på scen, träffa nya människor och bo på hotell. Synd bara att inte boken är klar... som jag hade hoppats på. Den brukar sälja riktigt bra under turneérna, men jag ska ta upp beställningar på den istället.

Mitt bokmanus har farit fram och tillbaka mellan mig och min förläggare och det har varit en del förhandlingar om vad som ska strykas och vad som ska vara kvar. Det har gjort mig lite sur några gånger eftersom jag inte har velat ändra eller stryka det som min förläggare har önskat. Det har känts lite som om jag målat en tavla som jag är stolt över och sedan blir tillsagd att vissa streck och färger är fel. Nu har vi dock nått en uppgörelse och det känns som om jag har fått min vilja igenom på de allra flesta punkterna. Boken är således helt klar nu, men jag vet inte när den kommer ut. Tidigast i december i alla fall.

Jag har redan börjat med nästa bok. Det är min gode vän Eriks självbiografi som vi ska skriva tillsammans. Förra veckan var han här på besök ett par dagar och vi jobbade en hel del med den. Det var stundtals jobbigt för oss bägge eftersom arbetet väckte både tankar och känslor. Jag intervjuade honom samtidigt som vi spelade in samtalet, så nu har jag cirka tio timmars inspelning som jag måste skriva ner. Boken JAG VAR TOK-ERIK kommer att bli en kioskvältare! Vi siktar på att ha den ute på marknaden innan sommaren 2009. Det kanske är lite väl optimistiskt, men va fan... vi måste ju ha ett mål.

Jag har fått ett vikariat på ett gruppboende för förståndshandikappade. Det är ett skitroligt jobb och trots att jag bara har gjort ett par arbetspass där, så trivs jag enormt. Jag ska läsa in behandlingsassistent-utbildningen på distans nästa år och det kommer att öppna möjligheten för mig att få anställning på gruppboendet då. Men det kan ju dröja allt från ett par månader upp till några år innan en tjänst blir ledig där, så jag ser mig om efter andra jobb. Jag har haft en konflikt om främst lönen med mina nuvarande arbetsgivare och har tröttnat på att känna mig underbetald. De har gjort vissa ändringar... höjt min lön, ändrat schemat och kompenserat mig, men jag ser mig fortfarande om efter andra jobb, vilket jag gjort i snart ett halvår. Jag var nyligen på en anställningsintervju för ett annat behandlingshem och varit på besök där ett par gånger för att lära känna personalen. De verkar vara ett härligt gäng. De är väldigt intresserade av att jag ska börja där och det känns riktigt kul att vara eftertraktad. Det är samma typ av jobb, men bättre betalt. Näst-nästa vecka ska jag på möte med föreståndaren. Spännande tider!