Torsdag 18/10 kl. 21:25

Sorry allihop för att jag har varit så dålig på att blogga de senaste veckorna. Dels har jag inte haft någon direkt lust, men jag har även haft fullt upp med att leva. Det har varit väldigt mycket jobb, planeringar av föreläsningar, ytterligare några sista ändringar i boken, ett bokomslag som ska göras, kompisar som ska träffas, tandläkarbesök, mejl som ska skrivas, samtal som ska ringas, samt att jag har nu kommit in i andra andningen då det gäller min styrke- och thaiboxningsträning. Börjar komma i riktigt bra form och det känns givetvis kanon! Allt flyter på riktigt bra just nu och jag har en energi som heter duga.

Jag har inget annat dirket häpnadsväckande att berätta, mer än just att livet är bra och att jag trivs med tillvaron. Här kommer ett utdrag från bokmanuset som inte kommer att vara med i boken:

"Någon dag efter hemkomsten tog jag in på stadshotellet i Motala och låste in mig på rummet med ett par gram amfetamin med tillhörande injektionsverktyg. Den natten kom mina nojor tillbaka och jag blev övertygad om att några var ute efter mig. Jag trodde att de satt beväpnade i entrén och väntade på mig, och att de till och med klättrade på balkongerna utanför fönstret. Jag drog inte bara för gardinerna då, utan hängde även upp överkastet för att de verkligen inte skulle kunna se in. Efter att ha krupit omkring några timmar och lyssnat efter ljud, blev nojorna till slut för mycket och då ringde jag min kompis Matte. Han var en bra kompis som hade haft hand om mina vapen under Thailandsresan. Efter att jag hade berättat för honom om vad jag trodde höll på att hända, så tog han en taxi till hotellet som väntade utanför medan han hämtade mig. Han kom upp med vapnen till mitt rum, där vi snabbt laddade dem och sedan tog oss ut bakvägen från hotellet och in i taxin.

Jag undvek att åka hem till Ziggan eftersom jag inte ville visa mig påtänd för henne. Hon kände fortfarande inte till omfattningen på mina problem. Matte erbjöd mig att bo i hans extrarum, vilket jag tyckte passade mig bra eftersom jag inte ville göra annat än att bara låsa in mig för att fortsätta knarka ostört. Min egen vilja styrdes av mitt begär och mitt missbruk nådde återigen oanade höjder. Vid flera tillfällen hade jag riktigt jobbiga nojor och trodde att folk smög inne i lägenheten och ville döda mig. Därför låg jag många gånger påtänd, svettig och livrädd med mitt avsågade hagelgevär och siktade på sovrumsdörren. Om någon hade kommit in, så hade jag antagligen skjutit direkt. Jag bodde hos Matte i nästan en vecka och rasade i vikt samtidigt som jag brottades med mina hjärnspöken. "

Lördag 6/10 kl. 13:06

I över en vecka har jag suttit framför datorn, pratat i telefonen och haft möten. Allt för att skriva ett enda brev på tre sidor. Brevet blev klart i fredags morse, och jag kan inte ens beskriva med vilken lättnad jag har överlämnat det till mottagaren. Jag har sovit riktigt dåligt under den senaste veckan, men mitt humör har varit på topp. Då menar jag verkligen på topp! Men igår blev mitt humör ännu bättre och allt har att göra med brevet som jag skrivit och dess innehåll. Det finns människor i min närhet som har lurat mig och utnyttjat mig, och jag har misstänkt det under en längre tid. Efter en veckas grundliga efterforskningar så vet jag nu att det faktiskt har varit så. Det gjorde mig först riktigt arg, men nu är jag bara väldigt glad åt att jag upptäckte det och fick mina misstankar bekräftade. Jag vet också att jag på något sätt kommer att bli kompenserad. Efter jag överlämnade brevet så var det som om någon hade kört upp en ficklampa i arslet på mig. Jag strålade! På dagen, när jag var själv hemma, sjöng jag karaoke på så hög volym att fönsterrutorna dallrade och grannarna (vi bor i lägenhet) måste ha trott att jag var full mitt på dagen. Jag bara skrattade. Sedan tog jag hojen och åkte omkring i någon timme och bara log. På kvällen drack jag mig berusad på god likör. En och annan bärs blev det också. I morse tog jag på mig morgonrocken och stapplade upp till kylskåpet där jag tog en kall pizzabit från igår... och jag log. Livet är fan bra härligt! Så här glad har jag inte varit på väldigt, väldigt länge.