Torsdag 27/9 kl. 19:49

Aaaahh... så skönt. Endorfinerna rusar i kroppen på mig och jag är helt slut efter dagens thaiboxningspass. Tränade ett pass styrketräning precis innan också, så kroppen skakar på mig nu. Det känns skönt att ha kommit igång med träningen på allvar igen. Får se hur länge jag orkar den här gången. Fan... det känns att jag snart fyller 40 år... 40 ÅR?! Det är ju helt sjukt!

Pratade med förlaget idag. Tyvärr kommer inte boken ut i november som jag hade hoppats på. Tidigast i december är det sista budet, men han har fortfarande inte tittat på mina senaste ändringar, så det kan ju faktiskt dröja ännu längre om han inte är nöjd. Det tror jag dock att han blir. Men, men... boken är på väg i alla fall, och den som väntar på något gott...

... brukar alltid få vänta alldeles för länge.

Måndag 24/9 kl. 20:01

Aj, aj, aj! Jag har så förbannat ont i kroppen efter gårdagens träningspass! Skulle ha tagit det lite lugnare. Jag går som om jag har skitit på mig och det gör ont att bara andas. Lyckligtvis har Ziggan lovat mig en ryggmassage ikväll, så jag har något skönt att se fram emot.

Boken är inskickad nu och jag hoppas att förläggaren sätter fart, så boken hinner komma ut i november.

Då jag har tagit bort vissa avsnitt ur boken, så kan jag ju publicera dem här istället, exklusivt för mina bloggläsare.

" En natt, när jag och Philip som vanligt var påtända, trodde vi att polisen hade fått reda på att vi hade vapen och när vi tittade ut genom fönstret i vardagsrummet, såg vi två civilare sitta i en bil på parkeringen utanför. Vi såg dem tydligt.
- Om de vet att vi har vapen, så väntar dom antagligen på nationella insatsstyrkan, resonerade jag och vi gjorde genast upp en plan för att fly.
Philip agerade lockbete och sprang ut genom entrédörren för att dra på sig uppmärksamheten och hettan. Samtidigt öppnade jag fönstret i sovrummet på baksidan av huset, hoppade ut med vapenväskan på ryggen och sprang för brinnande livet. Via bakgårdar och diverse genvägar lyckades jag ta mig ner till centrum där jag sprang upp i en knarklangares trappuppgång och ringde på hans dörr, men ingen öppnade. Jag tyckte mig höra någon bakom dörren och trodde att han tittade på mig genom kikögat. Då tog jag upp revolvern, siktade på kikögat och sade högt:
- Öppna dörren för fan! Jag har snuten efter mig!
Men det var konstigt nog fortfarande ingen som öppnade.
- Får jag nångång reda på att du var hemma utan att öppna, ska jag sätta en kula i huvudet på dig! fortsatte jag och väntade förhoppningsfullt ytterligare en stund på att någon skulle öppna dörren.
Till slut gav jag upp, stoppade revolvern i fickan och ringde sedan till Philip och berättade vart jag var någonstans. Efter bara några minuter stod vi bägge andfådda i trappuppgången och tryckte våra näsor mot fönsterrutan längst upp. Han berättade att den civila polisbilen hade följt efter honom med hög fart och att han nog inte lyckats skaka av sig dem. Då såg vi hur flera civilklädda personer stod och pratade på postens stora parkering. En av männen pekade mot huset, gestikulerade lite och sedan började de alla att gå över Drottninggatan mot oss ungefär som om de gick skallgång.
- Fuck! Det är knas! sade jag samtidigt som vi började springa nerför trapporna.
Till vår stora förvåning och glädje upptäckte vi att källardörren var olåst. Vi knuffade upp dörren och tog sikte på dörren mot baksidan. Samtidigt som vi sprang i källaren, hörde vi hur poliserna tog sig in i trappuppgången och upptog jakten. Dörren ner till källaren hade då inte ens hunnit gå igen bakom oss, men vi hade precis tillräckligt försprång. Vi lyckades springa över trädgården och hade precis hoppat över ett högt staket när poliserna kom ut på baksidan av huset. När vi kom upp till Zederslundsskolan, så krängde jag av mig krigsväskan i farten och slängde den under en parkerad bil innan vi fortsatte in på ett litet grönområde på skolan. Där lade vi oss i det höga gräset och pustade ut. Poliserna kom inte efter. Vi resonerade att de antagligen hade återvänt till sina bilar och efter ett tag blev det som väntat mycket trafik i området. Vi hörde också hundar skälla på avstånd och vi förstod att de förberedde en hundpatrull.
- Vi måste vidare! sade jag till Philip.
Efter en hel natts flykt och undanröjande av bevis, så stapplade vi hem på morgonen, tog en näve piller och somnade för första gången på väldigt länge. När vi senare pratade om händelsen, så blev vi osäkra på om vi verkligen hade varit jagade av polisen. Vi bägge tror det än idag, men det kan lika gärna ha varit nojor. Så snurriga i huvudet var vi."

Söndag 23/9 kl. 21:56

Är helt slut! Tränade thaiboxning idag för första gången på över ett halvår. Vi körde ett fyspass med tjugo (20!) treminutersronder och en minuts vila. Jag kommer inte att kunna gå de närmaste dagarna, men fan vad skönt det känns. Jag viualiserade mina hatobjekt och gav dem alla riktigt... RIKTIGT mycket stryk. MOAHAHAHA! Känns kanon att få ha släppt ur lite ånga.

Jag har jobbat hela helgen, men har lyckats ta mig tid och jobbat en hel del med boken. Jag kompromissade över förväntan faktiskt, men inte ens en fjärdedel av det min förläggare önskade. Han är inte så dum. Boken blev nämligen bättre när jag gjorde en del av de ändringarna som han föreslog. Det känns verkligen som om den är helt klar nu. Ska nog skicka tillbaka den imorgon, så nu återstår det att se när den kommer ut. Förhoppningsvis redan i november.

Torsdag 20/9 kl. 16:43

Har åkt hoj ett par gånger i veckan och idag har jag tränat och solat, så jag känner mig pigg och fräsch. Det känns som om jag är förbi svackan. Boken är klar nu och jag ska skicka iväg den till förlaget på måndag. Vill att allt ska sjunka in under helgen, så jag kan göra nödvändiga ändringar om det behövs.

Vill bara förtydliga mig lite: När jag skrev att "fel" människor läser bloggen, menade jag inte kriminella, missbrukare eller andra personer ifrån mitt förra liv, utan helt andra människor. Att kriminella/missbrukare läser bloggen stör mig inte ett dugg. Tvärtom uppskattar jag det och hoppas att mina ord kan vara till någon hjälp.

Onsdag 19/9 kl. 22:14

Vi fick avslag på låneansökan från banken idag, men det gör ingenting. Vi ser det som ett tecken på att det inte är rätt läge att köpa hus. Marknaden är ju lite osäker just nu och vi har inte bråttom. Banken ville se oss spara lite mer och betala av mer på mina skulder... hur nu det skulle kunna gå ihop? Dessutom var min betalningsanmärkning ett litet hinder. Nåja, vi hänger inte läpp för det, utan siktar på att köpa vårt hus kontant när vi vinner på lotto;)

Har jobbat med boken flera timmar idag och den är klar nu. Ska med friska ögon gå igenom den imorgon igen och eventuellt göra de absolut sista ändringarna. Får se vad min förläggare säger om att jag förkastat många av hans förslag på de stora strykningar. Det känns nu att jag har skrivit boken mest för min egen skull. Att jag behövde få ur mig allting, liksom. Jag är redan på lite bättre humör.

Det är dags för mig att göra mig mer hemmastadd i min nya identitet. Förr var jag den där busen och sedan var jag den där före detta busen. Jag vill lämna det där "före detta" bakom mig också och bli den jag är idag. Jag kommer nog bara att föreläsa nästa år ut, sedan kommer jag att lägga den biten bakom mig också. Vill komma förbi mitt förflutna och gå vidare med mitt nya liv. Minnena ska placeras långt där bak i huvudet, där de ska få ligga orörda och samla på sig damm tills jag inte längre ser vad bilderna föreställer.

Tisdag 18/9 kl. 11:45

Sorry att jag inte har bloggat på länge. Har inte haft någon direkt lust. Jag har en period då jag är nere, där alla små problem tycks vara stora. Allt känns bara så där skitjobbigt och tungt. Ska dra och träna och sola idag för att förhoppningsvis bli lite piggare och gladare, och må lite bättre. Dessutom är det en del, ur min synvinkel, "fel" personer som läser bloggen, vilket medför att jag inte vill vara helt öppen om mina känslor och tankar. Tyvärr. Funderar på att lösenordsskydda den här sidan, men lovar att säga till i god tid innan, så ni hinner mejla mig och få lösenordet. Ska kolla upp om det går.

Förra veckan var vi på banken och pratade med dem om ett lån till hus, plus ett lån för att lösa billånet och resten av mina skulder. Med bilen, skulderna och hyran, så betalar vi 11000 i månaden, men tar vi ett lån, så får vi 2000-3000 mer över varje månad. Skulle vara klockrent! Jag har en betalningsanmärkning kvar på noll (!) kronor som försvinner nu i december. Det var det enda problemet, men hon på banken skulle prata med sin chef och ge oss besked imorgon. I vilket fall som helst, så är jag nu snubblande nära att nå ett gigantiskt mål: Att köpa hus!

Nästa år är vi garanterat stolta villaägare och jag borde dansa vals av ren glädje... men det gör jag inte. Ingenting känns särskilt roligt just nu.

Måndag 10/9 kl. 19:15

Vi åkte iväg i fredags och hade en riktigt trevlig helg hos ett par goda vänner i Örebro. Det var skönt att prata med dem och Ziggan om mina känslor och tankar som dök upp i skallen på mig tidigt i fredags morse. Ilskan har faktiskt lagt sig lite nu när jag har förstått vart den kommer ifrån och förhoppningsvis kommer jag inte vara lika sur och bitter i framtiden. Jag har också förstått att det inte handlar om att förlåta min mamma, utan släppa aggressionerna och gå vidare, vilket jag känner att jag är på god väg att göra. Det var kanske bara insikterna som fattades. Som en känd föreläsare säger:

- Om dom bor i huvudet på dig utan att betala hyra, så kasta ut dom.

Jag ska börja vräka en hel drös med människor nu.

Fredag 7/9 kl. 07:51

Vaknade tidigt imorse och funderade över vreden som jag har inom mig. Jag förstår nu, men det har jag nog förstått länge, att den bottnar i min barndom. Även om ordet hata är ett väldigt starkt ord, så hittar jag inget bättre när jag ska beskriva mina känslor för min mamma. Det finns ingen människa som väcker så mycket ilska och aggression inom mig. Det där lät ju väldigt Freudianskt och säkert hemskt, men så är det. Hämndbegäret och vreden som jag även nu i vuxen ålder bär med mig, beror garanterat på allt det som min förbannade mamma utsatte mig för när jag var liten. Jag har inte kunnat förlåta och har inte heller fått en ursäkt. Mina bröder har enligt dem själva lyckats släppa allt och har fortfarande kontakt med henne, men alla är vi olika. Agan och osäkerheten i min uppväxt är också förklaringen till varför jag ofta inte känner mig som en vuxen man, utan fortfarande är den där lilla arga pojken inombords.

Efter det sista telefonsamtalet jag hade med henne, som slutade med ett vredesutbrott och en sönderslagen telefon, så har jag inte förnekat mina känslor gentemot henne. Som liten lovade jag mig själv att ge igen när jag blev stor och stark och slå henne både gul och blå. Jag kan ärligt känna en stor hämndlystnad än idag, och undrar om jag inte skulle få en inre frid om jag fick ge henne ett par rejäla käftsmällar. Till och med när jag skriver detta biter jag ilsket ihop tänderna.

ARRRGGGHHH!!!

Hur får jag frid utan att förlåta?

Onsdag 5/9 kl. 15:20

Fick igår svaret från Nordstedts Förlag. De sade att de på grund av marknadsmässiga skäl inte kunde ge ut min bok eftersom den varit utgiven förut i en annan version. Under andra omständigheter hade den dock varit intressant och jag fick mycket beröm, både för mitt skrivande och den gripande historien. Jag hänger inte läpp på grund av refuseringen. Tvärtom känns det skönt att ha fått ett besked och att nu kunna gå vidare med mitt gamla förlag. Fick idag tillbaka det korrekturlästa manuset med min gamla förläggares anteckningar och förslag på strykningar. Blev riktigt upprörd över förslagen och ringde upp honom.

- Var du full när du läste manuset, eller?! frågade jag. Du kan ju inte på allvar tro att jag ska stryka allt det som du markerat? Då skiter jag hellre i att ge ut boken, fortsatte jag helt ärligt.

Han förklarade att det bara var förslag och bad mig lugnt att gå igenom texten en gång till, men jag tänker inte kompromissa, utan ha med det jag vill berätta om. Han är ändå vettig och vet vad han sysslar med, så jag måste lyssna lite på honom. Jag har förstått att vissa saker måste bort. Som till exempel återupprepningar som bara blir tröttsamma för läsarna. Dessutom måste jag berätta mer om andra saker, så nu har jag lite jobb framför mig igen. Allting ordnar sig.

Jag och Ziggan spelade två stora pokerturneringar igår och hade riktigt roligt. En turnering var 200 kronors inköp med 108 deltagare och den andra turneringen var en femtiokronors med över 200 spelare. VI VANN BÄGGE! Den totala prispotten blev 12.000 kronor och det var ett välkommet tillskott i hushållskassan. Pokerbudgeten ser riktigt bra ut nu.

Tillägg kl. 23:09:

Ziggan spelade en 300-kronorsturnering idag med 28 deltagare och vann den! Hon vann över 3000 friska slantar! Så här skulle det se ut varje dag!

Söndag 2/9 kl. 22:23

Trött! Har ju varit sjuk i snart en vecka och jobbat hela helgen... trots halsont, snuva, hosta och lite feber. Men nu börjar jag bli frisk igen! Ville inte sjukskriva mig, för jag ville inte bryta sviten på 2½ år utan en enda sjukskrivning. Sätter en stolthet och ära i det. Förresten... konstigt att man så lätt glömmer bort hur det känns att vara frisk när man är sjuk, och tvärtom.

Jag har de senaste dagarna grunnat väldigt mycket på saker och ting. Många tankar kring boken och på saker som jag måste ändra i den, men mest har jag ältat mitt förflutna... men det går ju hand i hand. Jag har under de senaste nätterna haft mardrömmar om knark, misär och våld. Känner att jag bär på en slags vrede och ilska som gör mig både sur och avskärmad. Det finns många kräk där ute som gjorde mig oförätter i mitt förra liv, i min barndom och i min ungdom. Hämndbegäret väcks ibland till liv och det blir då riktigt starkt... och jobbigt för både mig själv och min omgivning. Fan att jag ska känna så! Hatar det och vill sätta mig över sådana känslor. När jag blir på det här humöret, så kan jag känna starkt agg emot helt främmande människor som jag möter ute på stan.

Va i helvete! Måste idiotfan trycka på knappen vid övergångsstället när det knappt kommer några bilar?!

Eller i affären:

Va fan?! Gick han emot mig med flit, eller?! Nästa gång... då jävlar!

Med vissa undantag, så hatar jag hela människosläktet emellanåt och tycker att planeten mest består av egoistiska och giriga svin, utan vare sig sunt förnuft eller empati. Själv tillhör jag givetvis undantagen. En av filmhistoriens bästa repliker är från Matrix, när agenten förklarar att människan är som ett virus. Tycker det är klockrent. Hela människosläktet borde fan utrotas!

Nää... måste börja träna thaiboxning eller något igen. Har liiite agg att göra mig av med.