Torsdag 30/8 kl. 20:50

Stackars, stackars mig. Usch, vad sjuk jag är! Legat i soffan hela veckan med halsont och en dunderförkylning. Tror att det är sviterna efter helgen på Gotland, men det var det i så fall värt! Höjdpunkten var nog när vi badade i jättevågorna... eller när vi shoppade... eller när vi festade... eller när vi satt och sjöng högt på stranden framför en... en patetisk ursäkt till en brasa. Det var nog bara en pinne som brann lite, men mysigt var det i alla fall. Ett nytt och väldigt roligt uttryck var när vi ursäktade någon ljudlig fjärt med:

- Det var bara jag som fick ett SMS!

Det har sin grund i att jag har ett fjärtljud som sms-signal. Det är hysteriskt roligt att få sms när jag till exempel står i kön i affären. Nää, jag blir nog aldrig vuxen! Den roligaste födelsedagspresenten som jag fått i vuxen ålder bestod av en fjärtmaskin i storleken som en tändsticksask. Jag tryckte bara på en knapp och grimaserade lite samtidigt som jag höll mig för magen. Hade jättekul med den på tåget en gång.

Nåja, vi hade svinkul på Gotland.

Jag har fortfarande inte hört något från det stora förlaget... bara att vänta och se. Hoppas, hoppas, hoppas!

Onsdag 29/8 kl. 12:10

Sorry att det har gått så länge sedan jag bloggade sist. Visst har jag haft fullt upp, men jag skulle ha kunnat blogga nästan varje dag ändå. Jag har helt ärligt inte bara haft lust. Har mycket positivt att berätta, men min inspiration att blogga är fortfarande väldigt liten. Jag har väl bara tröttnat på det, antar jag.

Min gamla förläggare föreslår sjukt många strykningar, bland annat att mer än hälften av allt det nya stryks!

- Det är för tragiskt och för mycket elände, sade han.

Ja, det är ju knappast en komedi som jag har skrivit. Trodde han att ett sprutmissbruk var en dans på rosor? Ändå har jag bara skrivit om toppen på isberget, och även skrivit på ett humoristiskt sätt med mycket självironi. Jag MÅSTE belysa hur eländigt det var och har ingen lust att kompromissa och ta bort för mycket av det jag skrivit. Jag vill ju att det ska bli en NY bok - inte bara en omskrivning av den gamla. Nää, det kommer jag aldrig att gå med på. Visst är allt en förhandlingsfråga, men jag har tröttnat på det och sparkar reflexmässigt bakut till dessa förslag. Jag misstänker att det delvis bottnar i den stora merkostnaden för förlaget. Det blir helt enkelt för dyrt för det lilla förlaget att trycka en tjockare bok. De säger att det inte beror på det, men jag är övertygad om att det är så. Jag hoppas därför på ett positivt svar från det stora förlaget. Via vissa bakvägar har jag hört att de är intresserade, men jag vet inte hur pålitliga dessa källor är, eller vad det innebär. Tittar igenom min mejl minst tio gånger om dagen för att se om jag fått svar från mitt förhoppningsvis nya förlag.

I fredags åkte jag och Ziggan och ett par kompisar till Gotland där vi badade, festade, shoppade och hade riktigt roligt och trevligt i dagarna tre. Vi kom hem sent i söndags och jag har legat sjuk i halsfluss sedan dess.

Söndag 19/8 kl. 13:09

Nu har jag gått hemma hela helgen och varit både förbannad och irriterad på en av grabbarna på behandlingshemmet och hans barnsliga och provocerande beteende som han hade mot mig i slutet av förra veckan. Jag önskar att jag hade bestraffat honom genom vårt teckenekonomi-system, men jag var för upprörd för att tänka på det. Har haft svårt att släppa min ilska mot honom och det har förstört stora delar av min lediga tid... vilket gör mig desto mera irriterad. Det är långt ifrån första gången som en jobbrelaterad irritation påverkar min fritid. Precis ALL behandlingspersonal som jag har talat med, tänker också "dumma tankar" när de blir arga och det är ju helt normalt, men skillnaden mellan dem och mig är att när jag förr blev arg på någon, så blev jag oftast fysisk, medan de flesta bara tänker på att agera.

Det var helt ärligt alltid tillfredsställande att slå till någon som jag var arg på. Jag skäms dock för det idag och inser vilken svag människa jag måste ha varit... eller kanske fortfarande är eftersom jag saknar den tillfredsställelsen när jag blir arg på någon. Jag vill vara så mycket större än så. Men det är 4½ år sedan jag slog någon sist och jag vet att jag borde vara stolt över att jag har kommit så långt att jag inte brukar våld längre. Samtidigt bär jag ibland på lusten att få göra det och känner att jag måste hitta sätt att få ur mig mina aggressioner. Kanske börja träna någon kampsport igen. Är tacksam för tips.

Det ska väl för säkerhets skull tilläggas att jag ALDRIG skulle bruka våld mot någon av grabbarna på hemmet. Det vet mina chefer som litar på mig till etthundra procent och jag axlar mitt ansvar med goda betyg. Jag är proffesionell i min yrkesroll.Jag försöker alltid sätta mig in i grabbarnas problematik, bakgrund och den bakomliggande orsaken till varför de beter sig som de gör ibland. Oftast hittar jag sympatier och förståelse för dem och lugnar ner mig, men det är svårt när jag är riktigt arg.

Något som dock var riktigt glädjande, var ett mejl som jag fick ifrån en förälder till en missbrukande son. De kontaktade mig privat och jag pratade sedan med sonen. Här är mejlet:

"Hej Niclas!

Skickar lite feedback åt dig. Oavsett hur NN bestämmer för sin framtid så har samtalet från dig haft en stor betydelse för honom och hans familj (som består av far, mor och lillasyster på 18). Helgen innan var vidrig, NN mådde skit, helt uppgiven, så det slutade med att han struntade i sin medicin, eftersom den inte hjälpte ändå, som han sa. Natten mot måndag var vi uppe till 04,30 då han äntligen tog tabletterna och kom i säng!

Måndagen för min del gick åt att ringa runt för att få råd och hjälp vilket inte är så mycket!Familjen kom sedan till beslut om att vi skulle försöka övertala NN att lägga in sig på missbruksenheten för att få tala med de läkare som finns där. NN vaknade inte förrän vid fem tiden. Under kvällen påbörjade jag övertalningskampanjen. Då ringde du!!!!

Det samtalet betydde hundra gånger mer än alla samtal han någonsin haft med alla som han pratat med!!

Jag har tillbringat massor med timmar, vid datorn, för att söka efter andra, som varit i samma situation som NN och aldrig hittat någon lika seriös som du. Han har varit närmast som övertygad om att han är helt ensam om att ha det så här, vad hjälper det då att morsan säger att det finns fullt av ungdomar i samma sits.

Vi är dig evigt tacksamma och önskar dig allt väl.
Hälsningar XX"

Det mejlet gjorde mig riktigt glad och stolt! Kul att kunna bidra lite i arbetet som föräldrarna hade. NN sitter nu på behandlingshem och har varit drogfri länge. Vi pratar fortfarande med varandra ibland och jag ska ta och ringa honom idag igen.

Onsdag 15/8 kl. 22:35

Fick idag veta att mannen som sköts ihjäl i Tullinge i fredags var en bekant ifrån Motala. Jag tänkte skriva "kompis" först eftersom vi umgåtts en del och festat mycket ihop, men några vänner var vi absolut inte. Vi hade en gemensam kompis och det var därför vi umgicks ibland. Själv hade jag riktigt svårt för den nu mördade killen och har varit riktigt nära att råka i bråk med honom flera gånger, men det avvärjdes alltid på grund av vår gemensamma vän. Trots att jag inte gillade honom, så sörjer jag honom. Det är alltid synd när det där skitlivet skördar sina offer. Sista gången som jag såg honom, för lite mer än ett år sedan på en krog i Motala, så tjatade han på mig att jag skulle ta kokain (se inlägget den 10/6 2006), vilket jag givetvis inte gjorde. Han trodde nog inte riktigt på att jag var fri från drogerna. Själv var han det inte.

Fredag 10/8 kl. 21:37

Har nu haft en veckas semester... ifrån allt! Även bloggandet som många av er kanske har märkt. Höll på att gå in i väggen förra veckan. Dels var det frieriet som stressade upp mig, men mest var det jobbrelaterade saker. En händelse på jobbet, som jag nog inte får uttala mig om på grund av tystnadsplikten, höll på att sätta käppar i hjulet för det planerade frieriet. Det blev stressigt värre och jag höll på att komma försent. Jag var måttligt road av killen som ställde till problemen. Den veckan tvingades jag även att jobba över och dessutom gjorde vi en utflykt till Gröna Lund och sov på vandrarhem. Visserligen hade vi skitkul där uppe på Grönan och jag träffade en gammal kompis som jag inte sett på tio år, men jag kunde ju liksom inte slappna av ordentligt med tanke på ansvaret över grabbarna som var med och det satte sina spår. Jag hade till och med mörka påsar under ögonen.

- Fan, va sliten du ser ut! sade en kompis.

Så nu i veckan har jag bara softat, tränat lite och kört hoj då vädret tillåtit. Livet är allt bra skönt! Spelade lite poker idag också och vann 1500:-, så nu ligger vi 400 kronor plus sedan pokerbudgeten uppfördes den 1/1 förra året. Det är ju kul att ens hobby går plus till och med.

Fick i tisdags nobben på ett jobb som jag sökt, men det gör inte så mycket. Trivs ju bra där jag jobbar nu, men tycker bara att det är för dåligt betalt. Får se vad som händer.
Skickade mitt manus till ett stort förlag och bad dem lägga på ett kol och svara innan september, så nu går jag bara här och väntar på att de ska höra av sig. Känns som om det är något stort på gång...

Torsdag 2/8 kl. 19:54

Hon svarade ja!

Frieriet hade jag förberett ett par veckor. Förra veckan köpte jag förlovningsringarna och för två veckor sedan anhöll jag om hennes hand. Ziggan trodde att jag skulle jobba och vara borta hela den här veckan, men jag hade tagit ledigt onsdag eftermiddag till torsdag eftermiddag. Jag hyrde fyra trumpetare som marcherade in på Ziggans sommarjobb och spelade en bröllopsmarsch. Ziggan hade misstänkt att mitt frieri var nära, så hon förstod direkt vad det var frågan om innan hon ens hade fått syn på mig och blomsterbuketten jag höll i. Jag gav henne blommorna, gick ner på knä och fumlade nervöst fram ringen och frågade. Min nervositet var helt sjukt stor. När hon svarade ja, så blåste trumpetarna av en fanfar. Det var häftigt! Kunderna och försäljarna i bilaffären, där hon sommarjobbar, applåderade och ljudet av trumpeterna var mäktigt i den stora bilhallen.

Både Ziggan och jag har alltid varit av den åsikten att man ska förlova sig då mannen friar och sedan gifta sig inom ett år. Man "för lovar" sig ju för ett giftemål. Varken Ziggan eller jag har varit förlovade tidigare och det är ett bevis på att vi ser seriöst på våran förlovning. Vissa springer och förlovar sig som om det inte betyder något särskilt, men för oss är det som sagt en förlovning om att gifta sig inom ett år. De fyra trumpetarna kostade 600 kronor. Jag tror att det är rätt billigt för ett sådant blåsjobb. Ha, ha!