Lördag 28/7 kl. 20:55

En skittråkig dag då allt jag säger bara blir fel. Ville inspirera och motivera Ziggan till bra saker, men allt jag sade blev bara fel och därför är vi lite sura på varandra just nu. Det går över, men det är jobbigt under tiden. Normalt är jag bra på att formulera orden, men idag har jag varit på ett konstigt humör och inte lindat in några ord i bomull. Tvärtom har jag förstärkt dem. Usch, vilken ångest jag har! Antar att mitt konstiga humör beror på rastlöshet, tristess och lite irritation över min hepatit B (virusbetingad leverinflammation) som jag drog på mig då jag missbrukade. Den är ju sedan i våras klassad som kronisk och kan vara dödlig. 1 av 5 får skrumplever och jag löper även en stor risk att få levercancer. Mmm, mindre roligt. Känner till alldeles för många som har dött av det. Min Hepatit är utläkt i två stadier och jag har normala levervärden, men måste ändå vara extremt sparsam med alkoholen. Även det är något jag känner irritation över. Det är SKITTRÅKIGT att vara med på fester när jag tvingas vara nykter, så det är ett stort socialt problem för mig. Då unviker jag hellre att åka på fest. Visst har jag festat en del ändå sedan jag fick beskedet och det har då varit ganska långt ifrån de två glas vin under särskilda festtillfällen som läkaren så starkt rekommenderar mig.

- Livet handlar ju inte bara om att överleva... man måste ju leva lite också, brukar jag säga.

Men nu känns det som om jag verkligen måste välja... festa lite ibland vid väl valda tillfällen och riskera att dö tidigare, eller avstå helt och hoppas på det bästa, men ändå riskera att dö för tidigt. Det kanske är respektlöst mot Ziggan och de andra som bryr sig om mig, men det blir nog det förstnämnda. Att avstå helt vore ett socialt självmord. Usch, vilken bitter och sur människa jag skulle bli.

Jag har haft semester i en vecka och har bara kört lite hoj och styrketränat ett par gånger. Inget annat. Ziggan jobbar, så vi har inte kunnat åka iväg någonstans. Och inte kunde jag åka iväg själv eftersom någon måste ta hand om Prozac. Dessutom har det ju varit ett alldeles för taskigt väder, så den här gångna veckan har varit TRIST.

Lördag 21/7 kl. 17:23

Idag åkte jag och tittade på när fallskärmshoppare damp ner från luften, men mitt eget hoppsug uteblev faktiskt. Fick nämligen reda på att cypressen (nödutlösningssystemet) i min rigg går ut nu i juli. Den har då blivit tolv år och måste enligt reglerna kastas då. En ny kostar 10.000:- kronor! Jag kan dock köpa en begagnad för 5-6 tusen, men det har jag inte heller råd med. Bara att lösa försäkringen och medlemsavgiften kostar 2.600:- kronor, så mina förhoppningar om att göra några hopp denna säsong kraschade totalt i och med den snart utgångna cypressen. Jag blev därför ganska sur och nere, och av den anledningen uteblev mitt hoppsug. Hoppas jag vinner på lotto i kväll.

- Pengar gör ingen lycklig, har någon mindre vetande människa kläckt ur sig någon gång.

Antagligen en miljonär. Visserligen är pengar är ingen garanti för lycka, men en jävligt bra förutsättning.

Onsdag 18/7 kl. 22:25

Trött! Jättetrött! Har kört mycket hoj varenda dag och idag har inte varit något undantag, så jag ska strax stappla i säng. I morgon väntar en ny dag på sadeln... på med solbrillorna och känna fartvinden i ansiktet. Känner mig väldigt befriad på många sätt. Givetvis mycket på grund av frihetskänslan av att köra motorcykel. Det är ju bara så jävla gött! Men mest på grund av att boken är klar. Jag har inget som hänger över mig likt tunga moln längre. Jag kan göra vad jag vill med gott samvete... ingen ångest över att jag borde skriva på boken och ingen vånda över att tvingas skriva om tråkiga minnen. Det är frihet det! Jag minns när jag stod på balkongen nyårsafton och skålade med Ziggan och mina vänner. Mitt nyårslöfte var att jag skulle göra det här året till det bästa året i mitt liv och än så länge är det löftet infriat.

Söndag 15/7 kl. 10:41

Jag har nu skickat in mitt manus till förlaget, men jag skickade det även till ett stort (ett av Sveriges största) förlag. Börjar nämligen att tappa förtroendet för min förläggare. Han var inte ett dugg lyrisk eller glad för min skull när jag var klar med boken.

- Va fan... ska du inte ens säga grattis? frågade jag.

- Jag kan ju gratulera dig när boken kommer ut, svarade han.

Vilken snål jävel, tänkte jag. Det kostar ju inget att säga grattis.

-Skicka upp manuset, så ska jag läsa det när jag får tid, sade han!

Vilken jävla inställning!

- Jag har ju börjat köra buss på heltid nu, fortsatte han.

Givetvis undrar jag då om han kan tillgodose sina författares behov. Dessutom kan ju inte förlaget gå särskilt bra om han tvingas ta ett annat heltidsjobb. Det känns mer och mer som om det inte är rätt förlag för mig. Får se hur det blir.

Tidningsurklippet fick jag syn på idag när jag läste en blogg. Det gav mig ett av veckans skönaste asgarv!

Lördag 14/7 kl. 21:47

En störtskön dag då jag har åkt en del hoj med ett par kompisar. Det är en underbar känsla att glida omkring på hojen och jag har fått en rejäl solbränna i ansiktet och på armarna... åkte i bara t-shirt eftersom vädret tillät det. Och jeans också, är det väl bäst att tillägga. Än har jag inte kört hoj naken, men eftersom jag brukar göra det mesta naken minst en gång, så är det väl bara en tidsfråga.

Vi åkte ut till ett hoppfält och tittade på när en glatt gäng hoppade fallskärm. Jag försökte övertala mina hojåkande polare att börja hoppa fallskärm de också. Hoppas att de gör det, eftersom jag vet att vi skulle få så jävla roligt ihop. Vi åker ju redan snowboard och hoj tillsammans. Det var skitkul att återse några av mina fallskärmshoppande vänner och jag saknar hoppandet, vännerna och atmosfären enormt, och mitt begär efter det fria fallet växte sig ännu större idag. Jag har siktade ju redan i våras på att både ha kakan och äta den (köpa hoj och ta körkortet, OCH hoppa fallskärm), och så som det ser ut nu, så kommer det nog att gå vägen. Planering, min käre Watson. Planering. Här kommer äntligen ett foto på hojen:

Onsdag 11/7 kl. 22:05

Jag klarade hojkortet!!

Mo-ha-ha-ha!

Ytterligare ett stort mål avklarat! Glädjetårarna kom när det stod klart att jag klarade uppkörningen, men fy fan vad nervös jag var! Brrrr! Känns som om jag har ett väldigt flyt i mitt liv just nu... boken är klar, hojkortet i hamn och livet är fantastiskt, men å andra sidan har jag inte fått någonting gratis. Jag får bara utdelning på min målmedvetenhet och mitt tålamod. Inget konstigt med det. Fattar man bra beslut, så får man det bra. Är alldeles för trött och slutkörd (har givetvis varit ute och åkt en hel del hoj), så nu är det snart god natt.

Söndag 8/7 kl. 00:26

Tjugosex minuter in på söndagen... och jag har suttit precis hela dagen (10-11 timmar) idag också och gått igenom boken, gjort vissa ändringar och även skrivit förordet. Trots att boken är klar, så kommer jag hela tiden på nya saker som jag vill förmedla. Därför har jag ännu inte skickat manuset till förlaget för korrigering. Vill låta det hela smälta in ett par dagar ifall det finns mera som jag vill skriva om eller ändra på.

Och nu en liten utmaning: Ni som tror er ha en riktigt sund och rolig slogan, ett talesätt, uttryck,kommentar, ordspråk, eller liknande... nu har ni chansen! Mejla den till mig snarast, eller lämna den via kommentarsidan, så ska jag klämma in den i boken på något sätt.

Boken har blivit SKITBRA, vilket jag tar mig lov att säga själv, och den förmedlar mitt äkta nuvarande jag på ett sällsynt ärligt sätt... jag har i alla fall inte läst någon liknande bok. Å andra sidan är jag heller ingen bokmal. Antar att jag kommer att få en del sura miner från fel sorts människor när boken kommer ut, men som jag berättat tidigare, så betyder deras åsikter ingenting längre. Kan knappt fatta att jag verkligen är klar med mitt livs historia! Det känns som om jag är en helt annan människa i jämfört med bara för några dagar sedan och jag skiner som om någon har kört upp en ficklampa i röven på mig!

Glädjen är extrem!

(Eeh... jo, det var bara för ett par dagar sedan som jag upptäckte att jag kunde skriva mina inlägg med olika storlekar på texten! Ha, ha, ha!)

Och för er som kanske inte känner mig så väl och trodde att jag skojade i gårdagens inlägg:

Aaaarrrgggghhhhh!!!!

Fredag 6/7 kl. 23:12

KLAR!

Fy fan va häftigt!

Efter nästan 1½ år av vånda, mardrömmar, skratt, gråt, bristande disciplin, brinnande iver, hopplöshet, motvillighet, målmedvetenhet, med mera, med mera, så har jag äntligen skrivit klart boken! Ha, ha, ha... en helt otrolig känsla! Visserligen har jag säkert en del mindre ändringar kvar, men boken är ändå färdigskriven! Det känns som om jag uppnått Nirvana och jag kom inte ens i närheten av denna befriande känsla när jag skrev klart den förra boken! Känns som om jag vill supa mig redlös, klä av mig naken och springa ut i de småländska skogarna och skrika ur mig alla känslor som bubblar inuti mig just nu! Helt fantastiskt! Snacka om en gigantisk lättnad! Nu ska jag fira!

Fredag 6/7 kl. 14:32

Har sedan imorse suttit och jobbat med boken och är i stort sett klar... bara ett par timmars jobb kvar nu. Gjorde ett litet avbrott för lunch nu och tänkte passa på att publicera ett för mig roligt och intressant kommentar som jag fått på förra fredagens inlägg:

Hallå Niclas.

För några veckor sen hittade jag din blogg, via en länk från flashback. Nu har jag läst det mesta av den, och det har varit en inspirerande läsning. Jag är också gammal Motalabo, om än i exil, och för sådär en tusen år sen (ok, det kanske bara är snart tjugo) så hade vi några gemensamma bekanta. Jag har genomlidit några tonårsfyllor i din lägenhet på Väster (?) och t.o.m dagenefterfestenstädat fram ditt emaljöga, som vi f.ö. återfann i en blomkruka (blomman var närmast mumifierad). Lagom intressant information naturligtvis, men det är ju självklart så, att eftersom jag, även om jag måhända inte känner dig, iallafall känner till dig. Och därför blir ju läsningen så mycket mer levande. För några år sen, när din första bok kom ut, blev jag uppmärksammad på den av, om inte minnet sviker mig, min gamla morsa som bor kvar i stan. Jag bläddrade i den, men köpte den aldrig, för den kändes inte äkta. Redan då hade jag arbetat några år (inom kriminalvården) med missbrukare och kriminella (no shit Sherlock!), och kanske jag snappade upp ungefär det som gör att du nu faktiskt skriver en ny bok. Eller så var jag bara fördomsfull och inte öppen för vad nu boken innehöll, jag läste ju den aldrig, så vad fan vet jag egentligen. Hursomhelst, din blogg känns däremot ofiltrerad och äkta, och jag ser fram emot att läsa ditt nya alster! Jösses vilken lång ingress för att komma fram till det som jag egentligen tänkte skriva... Du "avskyr pundarna som lägger in sig på behandlingshem där de vilar och äter upp sig", och nog kan jag känna igen mig i den frustrationen (om än från s.a.s andra sidan av staketet), men jag vet däremot inte riktigt hur man ska sållra agnarna från vetet. Intentionerna är nog ofta goda, men problematikinsikten är det väl emellanåt si och så med, och så går det som det går. Att man sen är utlämnad till diverse socialsekreterares godtycke för att få den hjälp man behöver kan man tycka både det ena och andra om. Oftast det andra. Jag är iallafall imponerad av den målmedvetenhet som fått dig att komma dit du är idag, trots bristen på stöd från samhället. Efter att ha träffat nåt tusental missbrukare så utvecklar man (iallafall om man är intresserad av sitt arbete) en ganska skaplig bullshitradar, och det jag läst av vad du skrivit ger noll radareko. Du behöver inte mig för att höra att du verkar hittat rätt, men kan inte skada att höra att det lyser igenom även för en utomstående betraktare. Lycka till med MC-kortet förresten!

Det var roligt att höra och jag både tackar och bugar! Visst var det på Väster som jag bodde och hade riktigt vilda fester. Porslinsögat har jag supit bort åtskilliga gånger i mitt liv. Döm om min förvåning när jag de gångerna vaknat upp utan öga! Bullshitradarn som du pratar om har jag också utvecklat sedan många år tillbaka och den brukar aldrig slå fel. När det gäller vården och socialens agerande många gånger, så är vi nog rörande överens. Är ju nyfiken på vem du är, för jag skulle garanterat känna igen dig. Ha det allra bäst och hör gärna av dig igen!

Torsdag 5/6 kl. 23:21

Måste bara berätta... Oj, oj, oj, vilken dag! Jag har suttit i över elva (11!) timmar och jobbat på boken! Jag hade hoppats på att skriva klart den helt idag, men måste tyvärr ta morgondagen i anspråk också. Jag kan inte ens beskriva känslorna som har bubblat i mig idag. Fy fan vilken jävla resa rent ut sagt! Nu när jag nästan har knutit ihop hela mitt mitt liv och är snubblande nära att bli klar med boken, så känns allt helt sjukt! Mitt öga är helt rött av överansträngning, svetten rinner på mig och det surrar i huvudet på mig. I morgon... då jävlar! Ha, ha, ha! Då blir jag fan i mig klar! KLAR! K L A R ! !

Moa-ha-ha-ha-ha!!!

Onsdag 4/7 kl. 20:04

Igår övningskörde jag med en körskola i 1½ timme. Jag tränade på alla sorters manöverprov och även på stadskörning.

- Det ser klockrent ut, sade körskoleläraren.

Så nu vore det ju fan om jag inte lyckades ta hojkortet! Men, men... skulle det ändå skita sig, så är det ju bara att ta nya friska tag.

Igår eftermiddag körde sedan jag och Ziggan, tillsammans med hennes morfar och hans sambo, ner till Ziggans mamma i Småland och här på bondgården ska vi stanna i nästan en vecka. Medans de andra far iväg på olika utflykter, så barrikaderar jag mig framför datorn och siktar på att skriva klart boken. Igår satt jag ett par timmar och idag har jag suttit över nio timmar och jobbat oavbrutet. Det har varit en pärs, men slutet närmar sig nu med stormsteg. Förbannat roligt! Är för trött för att blogga mer än så här, men jag klistrar in ett utdrag ur boken istället:

"Det var nästan full tank i min nystulna bil och i askkoppen hittade jag ett trettiotal kronor. Jag stannade därför vid en mack och köpte en liter mjölk och en påse vetebullar som jag sedan började trycka i mig, samtidigt som jag åkte genom Motala för att lämna mitt skitliv för gott. Värmefläkten stod på för fullt och det började bli riktigt varmt och skönt i bilen. Rutorna tinade gradvis och min framtid kändes betydligt ljusare när den näringsrika och sunda måltiden intogs… med samma etik och finess som en grottmänniska. Jag hade inte ätit något på närmare två dygn. Med munnen full av bullar och med mjölken rinnandes i mungiporna, mötte jag en polisbil med två konstaplar som stirrade storögt på mig. De vände direkt och åkte efter mig och jag hade ingen avsikt att sätta igång någon biljakt, så jag stannade på första bästa ställe. Under tiden som polisbilen stannade bakom mig, så skakade jag sakta uppgivet på huvudet och tänkte:
Fan, ingenting spelar ju någon roll längre. Det är ju bara bra om dom syr in mig! Då har jag ju mat och husrum ett tag i alla fall och kommer bort från drogerna.
När poliserna gick emot mig, så svalde jag den sista tuggan av bullarna samtidigt som jag klev jag ur den stulna bilen med ett leende och mötte dem.
- Hej! Bilen är stulen, sade jag och pekade lite nonchalant mot den. Och jag har inget körkort… och så ligger det en kanyl under förarsätet och jag är påtänd.

Jag sade det på samma sätt som en femåring stolt berättar för sina föräldrar att han har målat en teckning på väggen i det nytapetserade vardagsrummet. Poliserna blev minst sagt förvånade och jag är övertygad om att de fick en rolig historia att dra för sina kollegor.