Tisdag 29/6 kl. 12:16

Kuggeli-kuggade, men det hade jag nästan väntat mig. Trots det kändes det som om hon hade bestämt sig för att kugga mig på förhand eftersom jag kör privat. Dessutom har jag ju kört hoj under två säsonger tidigare, så jag kan ju inte vara helt värdelös. Men det är nog bara jag som försöker hitta ursäkter. Jag ska ju inte komma till en uppkörning och tro att jag ska klara det, när jag inte ens visste hur en manöverbana såg ut, eller reglerna kring det. Nää, får se om jag säljer hojen nu på grund av alla pengar den har sugit, eller ger mig på det igen.

Pratade med min gamla barndomskamrats blivande fru och hon gav ett par förklaringar till varför jag inte var bjuden på bröllopet. Till slut sade hon:

- Om jag ska vara riktigt ärlig, så gillar jag inte Ziggan.

Hon sade att det var en bidragande orsak till varför jag inte blev bjuden.

- Personkemin, tillade hon.

Hon känner för övrigt inte ens Ziggan och Ziggan blev väldigt sårad eftersom de inte ens har pratat med varandra någon gång. Inte vad Ziggan kan minnas i alla fall. Tycka vad man vill om hela situationen, men hon sade sig inte ha något emot mig och jag ber i så fall om ursäkt för att jag kallade henne för jävla hycklerska. Samtidigt har en massa andra känslor och tankar väckts och det känns som om jag ändå inte har fått reda på hela sanningen. Nåja, skit samma. Hoppas de får ett lyckligt liv tillsammans och ett hejdundrande roligt bröllop.

Måndag 28/5 kl. 22:43

I dag har jag stressat runt under eftermiddagen och köpt hjälm, ryggskydd och ett nytt batteri till hojen. Övningskörde en del nu på kvällen också. Jag har inte övningskört hälften så mycket som jag borde, men nu är det för tillfället för sent eftersom jag kör upp i morgon. Får se om jag tvingas övningsköra något mer, eller om jag fixar det i morgon. Är inte nämnvärt nervös än, men jag lär bli det i morgon.

Söndag 27/5 kl. 18:39

I fredags var jag och Ziggan inne i Motala och hälsade på en gammal barndomskamrat till mig. Ett par andra gamla polare dök upp också och det blev en skitrolig fredagskväll med grillat, öl och många gamla sköna minnen. På kvällen blev jag tillfrågad om jag skulle på en av mina bästa vänners bröllop nu i sommar. Jag blev jätteförvånad.

- Ska han gifta sig? Jag har inte blivit bjuden.

- Va, sade de. Har du inte blivit bjuden?

Det var verkligen konstigt tyckte vi alla eftersom vi har varit så pass bra vänner så länge, så dagen efter ville jag räta ut frågetecknen och ringde därför upp honom. Han verkade som vanligt bli jätteglad när jag ringde. Han sade att hans flickvän tydligen har något emot mig (antagligen mitt förflutna) och att han själv inte längre har ett skit att säga till om. Sorgligt. Jag känner mig så lurad eftersom jag alltid trott mig komma bra överens med hans flickvän och tyckt bra om henne. Hon har alltid varit trevlig och glad mot mig alla de gånger vi träffats. Vilken jävla hycklerska rent ut sagt. Tycker man inte om någon oavsett anledning, så kan man ju faktiskt visa eller säga det. Inte låtsas vara trevlig och glad.

Tillägg 21:23:

Var och köpte kebab förut, men när jag var på väg hem så upptäckte jag att jag hade fått femtio spänn för mycket tillbaka. Jag återvände till pizzerian och gav tillbaka pengarna. En liknande sak hände för ett tag sedan då jag köpte två paket cigg till Ziggan, men han i kassan tog av misstag bara betalt för ett. Jag gick tillbaka och betalade det andra paketet. Ovanligt antagligen eftersom alla verkar bli så förvånade. Själv känner jag att det är värt att gå miste om de extraslantarna. Känslan av att ha gjort rätt betyder så pass mycket mera. Dumt att solka en bra känsla för småpengar. Men jag tror också på karma, så det är inte ett helt osjälviskt beteende. Någon rättrådig paragrafryttare är jag dock inte. Ställde mig frågan om jag hade lämnat tillbaka pengarna om det varit en miljon istället för femtio spänn. Då hade det nog varit betydligt lättare att undvika att se sig i spegeln och hoppas på att karma bara är nonsens. Vilket är ditt pris?

Fredag 25/5 kl. 09:23

Med anledning av kommentarerna på gårdagens inlägg, så vill jag förklara mig lite.

Jag förstår att jag kan upplevas bitter mot mina arbetsgivare, men det är jag inte. Snarare besviken och stundtals lite irriterad. Jag är tacksam över att jag fick jobbet och jag har växt mycket som människa under de två åren som jag har jobbat där. Men jag fick inte jobbet för att de skulle vara snälla mot mig... det är ju ingen välgörenhet de bedriver. Så jag tänker inte stå med mössan i handen av tacksamhet, när jag kan tjäna både mer pengar och få mer fritid på att byta jobb. Jag måste ju se om mitt eget hus också. Beslutet har växt fram under flera månaders tid och jag har mycket noggrannt vägt för- och nackdelar med att byta jobb. Fördelarna är överhängande. Dock kommer jag aldrig att hitta ett bättre jobb om jag bortser från arbetstiden, lönen, resekostnaden och bristen på socialt umgänge. Jag hade ändå gärna jobbat kvar och gav mina arbetsgivare en ärlig chans att behålla mig.

I affekt skrev jag i ett tidigare inlägg att jag skulle säga upp mig även om jag inte hittar något nytt jobb, men det tänker jag inte göra. Jag ska ha is i magen och hitta ett annat jobb först. Mest för Ziggans skull faktiskt som är betydligt mer oroad över situationen än mig.

Torsdag 24/5 kl. 11:07

Har inte hört något än från jobben jag sökt. Har sökt en hel del... allt från vårdbåträde och personlig assistent till verkstadsjobb. Skulle kunna tänka mig att ta ett industrijobb igen och arbeta med det något, eller ett par år tills jag tröttnar. Det kanske låter konstigt att ett verkstadsjobb är lockande för mig, men det finns faktorer som drar även där. Som till exempel arbetskamraterna, lönen och arbetstiderna. Har ju jobbat på verkstad förrut och då var jag inte ens i närheten av det lugnet, tålamodet och arbetsdisciplinen som jag har nu.

Det är mycket jobb i huvudet på mig just nu och jag tänker även lite på hur mina nuvarande arbetsgivare resonerar och får det inte riktigt att gå ihop. Istället för att ge mig ett lönepåslag som täcker mina stora pendlingskostnader, så accepterar de lugnt att jag går och försöker inte ens förhandla. Nu tvingas de istället anställa någon annan, vilket innebär en merkostnad på nästan 200.000 kronor om året, eftersom de knappast lär hitta någon med ett lönebidrag. Har man råd med det som ett litet privat företag? Självklart får jag tankarna att de kanske inte ville ha mig kvar och att mitt varsel kom lägligt för dem på något sätt, men samtidigt har jag svårt att föreställa mig det.

- Det är enbart tack vare lönebidraget vi kan anställa dig, sade de fyra delägarna/arbetsgivarna när jag började för två år sedan. Vi hade inte kunnat anställa någon annan.

- Och det är tack vare det som vi nu kan öppna upp en extra plats här på hemmet.

Jag utgår givetvis från att de talade sanning. Den extra platsen ger cirka 3000:- per dygn, vilket har genererat i en ökad omsättning med över 2 miljoner kronor under tiden jag jobbat där. Kul att jag kunde hjälpa till.

Tisdag 22/5 kl. 20:35

Förstår inte riktigt hur mina arbetsgivare tänkte när de tog med sig sina respektive och gick på julbord. Tror att de i alla fall övervägde att bjuda med mig, men valde antagligen bort mig någonstans på vägen. Jag har under mina två år som anställd inte ens varit ute och tagit en öl med mina arbetsgivare, trots pikar om detta. Jag påpekade detta för några dagar sedan. Tycker liksom det är dålig stil när det är ett sådant litet företag, och jag jämför givetvis också med alla mina tidigare anställningar.

- Men vi umgås inte med varandra privat, svarade föreståndaren då. Vi umgås för mycket med varandra i jobbet, så vi vill inte umgås privat.

Jag fick ett annat väldigt luddigt svar idag när jag påpekade att de bland annat gått på julbord tillsammans. Han var nog inte medveten om att jag visste om det.

- Det var ett jobbrelaterat julbord... jag menar, det var inte jobbrelaterat.

Nåja, jag kan ju knappast tränga mig på om de inte vill umgås med sina anställda. Men hur det än är, så känner jag mig smått utanför och allmänt missnöjd. Jag kan inte säga annat än att det ska bli skönt att sluta jobba där och istället se om mitt eget hus bättre med både mer tid hemma och högre lön.

Måndag 21/5 kl. 17:17

Anställningsintervjun i morse gick riktigt bra. Vi pratade och skrattade i 45 minuter, så det känns positivt. Bara att avvakta nu, men de ringer nog redan i veckan eftersom de vet att jag har en månads uppsägning på mitt nuvarande jobb. Något "möte" med mina nuvarande arbetsgivare blev det inte. Fick bara reda på att de inte tänker ge mig någon löneförhöjning förrän löneförhandlingen i februari, så det är nu tyvärr tack och adjö till det här jobbet. Något möte är inte längre nödvändigt. När det stod klart för mig att de inte vill ge mig den lönen som jag anser mig vara värd, så skickade jag via mejl iväg ytterligare några ansökningar på andra jobb. Tycker det har blivit dålig stämning på jobbet sedan jag meddelade mitt missnöje. Som ensam anställd mot fyra arbetsgivare, så känns det lite ensamt i ringhörnan. Vill bort ifrån det här jobbet snarast nu. Blev lite besviken på mina arbetsgivare... trodde att jag betydde mera och att de skulle visa det. Säger nog upp mig till månadsskiftet och jobbar därmed inte längre än juni ut, även om jag inte hittar något nytt innan dess. Klarar mig ändå ekonomiskt under sommaren med skattepengar, semesterersättning och i värsta fall säljer jag motorcykeln.

Söndag 20/5 kl. 17:36

Det är snart ett år sedan jag åkte på bältrosen och lite av klådan sitter kvar fortfarande. Den senaste tiden har jag dock noterat en ökande klåda på vänstersidan i pannan och hårbotten. Ber till gudarna att det inte ska komma tillbaka, vilket det kan göra i samband med ett lågt immunförsvar... och jag vaknade i morse och var precis tjock i bihålorna, och det som jag snöt ut vill jag inte ens beskriva. Känns som om det kommer lite olägligt liksom. Kör ju upp om en vecka, ska på anställningsintervju i morgon och sedan snacka en del med några av mina arbetsgivare på eftermiddagen. På många sätt blir det en extra intressant dag i morgon som kan innebära många stora och positiva förändringar i mitt liv. Återkommer garanterat i morgon med fakta och information om min jobbsituation.

Onsdag 16/5 kl 17:26

Idag plockade jag bort forumet som ett led i min plan att sakta avveckla bloggen. Ska blogga högst ett par gånger i veckan nu, men ibland är det ju svårt eftersom jag ofta har ett behov av att skriva av mig. Jag bytte ut länken till forumet mot en länk till bokförlaget där man redan nu kan beställa Rivet skinn - hela historien. Boken är nästan klar nu och lär vara ute augusti-september någongång.

Tillägg kl. 19:50

Mmm, så lätt hade jag att låta bli att blogga. Det är lite av ett gift ibland, men jag måste bara berätta att jag är på jobbet och är på ett strålande humör. Har haft en hellyckad kväll med grabbarna... käkat middag, tränat styrketräning och vi har skojat med varandra lite mer än vanligt. Antar att mitt humör beror på de nya vindarna som blåser omkring mig just nu. Mycket beror på en lättnad över att ha pratat med mina arbetsgivare och jag vet att min jobbsituation kommer att förändras till det bättre. Om det sedan blir ett annat jobb kanske redan till juli, eller en högre lön på mitt nuvarande jobb, återstår att se. Allting känns i alla fall riktigt bra oavsett och jag ser positivt på vad framtiden bär med sig. Dessutom plockade jag fram det där jävlar anammat också och skakade av mig dammet och småstenarna från mina axlar. Har klippt mig, solat, tränat, slutat snusa och gett mig fan på en massa andra saker. Har redan extra energi och känner mig glad.

Tisdag 15/5 kl. 21:16

Ringde på ett hyfsat intressant jobb idag och ska på anställningsintervju på måndag. Det är ett mestadels ett dagjobb, men med vissa kvälls- och nattskift, så lönen är ju antagligen därefter också. De ville inte prata lön på telefonen eftersom det är individuell lönesättning. Det öppnar ju vissa möjligheter med tanke på mitt lönebidrag, men det har jag inte nämnt för dem än. Tänkte se hur intresserade de är av att anställa just mig först, innan jag berättar om bidraget. Nu är det ju långt ifrån klart än att jag verkligen ska sluta på mitt gamla jobb. Det beror ju helt och hållet på om de kommer med något nytt erbjudande, vilket jag hoppas på eftersom jag gärna vill jobba kvar där. Men tanken på något nytt känns ändå uppfriskande.

Sedan jag började jobba heltid, så har mitt sociala liv minimerats känns det som. Som min kompis sade (som själv jobbar heltid och extra):

- Jag hade en gång en vän, men sedan fick han heltid och försvann.

Trots att vi bor grannar, så träffas vi väldigt sällan nu för tiden. Är för trött när jag väl är hemma helt enkelt. Av samma anledning har jag heller inte tränat på flera månader och jag lider liksom brist på energi. Därför bestämde jag mig idag för att sluta snusa. Igen. Vet ju att jag får en otrolig energi när jag gör det, så jag hoppas det hjälper även denna gång. Bestämde mig för att börja träna igen också. Jo, det är dags att plocka fram lite av det där jävlar anammat.

Måndag 14/5 kl. 17:43

Det blåser ute… lite av en förändringens vind känns det som. Har en sådan där period då jag vill förändra mitt liv, främst med att byta jobb. Låt mig berätta:

Jag fick ju fast anställning på heltid i februari och var både lyrisk och tacksam över både jobbet och lönen på 20.000 kronor i månaden. Men nu har jag kommit på lite andra tankar. Med mitt statliga lönebidrag på 16.500 kronor i månaden, så borde det inte vara något problem för mig att hitta ett jobb här i Linköping. De flesta privata företag skulle gnugga händerna över att få anställa mig. De sparar alltså 198.000 kronor om året på att ha mig anställd, till skillnad från att ha en anställd som inte har något lönebidrag. Den stora fördelen med att byta till ett jobb här i Linköping blir den gigantiska skillnaden på tiden som jag tillbringar hemma. Den ökar då med minst åttio (80!) timmar i månaden. Det är en halv normal arbetsmånad! Det är sovtid på mitt nuvarande jobb som jag inte har betalt för. Arbetstiden som jag har på behandlingshemmet ska jag inte ens gå in på. Låt mig bara säga att jag tycker lönen inte är skälig för tiden och de kvällar, nätter och helger som jag plöjer ner där. Det är en fast lön och det tillkommer inget OB-tillägg (inget kollektivavtal) även om jag jobbar till exempel påskafton eller valborgsmässoafton, som jag gjorde i år. De enda dagarna som det är extra betalt på, är midsommarafton, julafton och nyårsafton.

Om jag skulle byta jobb, så tillkommer en massa andra fördelar också, som till exempel att jag är hemma varje kväll, varje natt och varje helg. Om jag inte får ett skiftjobb, vill säga. Å andra sidan har jag ju då betalt därefter. Dessutom skulle jag förhoppningsvis få något som heter arbetskamrater. Det har jag knappt nu eftersom jag oftast jobbar själv. I genomsnitt jobbar jag tillsammans med någon/några av mina arbetsgivare 2,4 dagar per månad, men då träffas vi inte särskilt mycket ändå med tanke på att de oftast sitter inne på kontoret och arbetar. Det är synd eftersom de är både trevliga och roliga. Så vitt jag vet. Resekostnaderna till och från jobbet uppgår till 2000 kronor i månaden. Om man räknar bort den kostnaden efter skatt, så blir min månadslön cirka 17.500 kronor. Sedan vi köpte bilen för knappt tre månader sedan, så har jag kört nästan 800 mil! Visst älskar jag fortfarande mitt jobb och skulle sakna arbetet med ungdomarna enormt, men jag kan inte släppa känslan av att jag är underkompenserad för all tid som jag är på jobbet.

Visst är 20.000 i månaden en ganska hög lön för en outbildad, men det ändrar ju inte mina känslor och vad jag tycker. Därför tog jag upp det här med mina arbetsgivare i morse och jag förvarnade dem om att jag letar efter ett annat jobb. Kände att det skulle ha varit oschysst att inte förvarna dem och ge dem tid att titta efter andra att anställa. Har sedan en tid tillbaka tittat efter andra jobb och har fortsatt med det även idag. Någon som kan tipsa mig om något bra jobb?

Söndag 13/5 kl. 23:24

Igår körde jag hojen till en gammal kompis som ska byta cylinderpackningarna på den. Hade ingen som kunde köra hojen åt mig, så jag fick åka de fyra milen med den själv. Kunde ju gjort mig skyldig till olovlig körning om det inte varit för det faktum att jag körde dit den på en släpkärra;)

Behöver övningsköra en hel del till, så den måste blir klar nu i veckan. Det är ju bara två veckor kvar tills min uppkörning. Min kompis Jonas har också bestämt sig för att ta hojkort nu. Han köpte en ny hoj och fixade teoriprovet i lördags. Min frustration var stor när han ringde upp mig och sade:

- Jag vann!

Han hade en lite snabbare tid än mina 18 minuter och tog teoriprovet på 14. Säger han i alla fall...

Jävla skit! tänkte jag. Undrar om man får göra om teoriprovet trots att man redan har klarat det?

Vill ju gärna vara snabbast, men jag får trösta mig med att jag hade 57 rätt och Jonas bara 53. Men tar jag kortet innan honom, så har jag ändå vunnit, så det står mycket på spel inför min uppkörning. Vi funderar på att öppna en egen körskola:

KÖRSKOLA STRESS OCH PRESS

Hos oss tar ni körkortet jävligt fort!

(på lite bekostnad av säkerheten)

Fredag 11/5 kl. 22:40

En slapp dag då jag mest har glott på teven. Såg en dokumentär om Thomas Dewey. Han brukar inte nämnas så ofta och många vet inte ens vem det var. Han var den omutbara i New York under 30-talet som fick Lucky Luciano fälld. Skoj att se att de prioriterade rätt för en gångs skull och inte lade fokus på gangsters och glorifierade dem, utan lyfte fram den sanna hjälten. Kul också att de verkligen visade den sanna bilden av Luciano. Bland annat hur illojal han var mot sina egna. Han hade till exempel ihjäl ett par av dem för att själv kunna klättra i heirarkin. Det säger en hel del och det känns inte ett dugg förvånande. Det fungerar ju liknande än idag, ända ner till gräsrotsnivå: Girigheten och egoismen framför lojaliteten.

Köpte ett skinnställ idag och nu har jag allt utom hjälm och ryggskydd. Och körkortet förstås, men om två veckor har jag det också förhoppningsvis. Hjälm förresten... är det verkligen nödvändigt? Räcker det inte med ett par riktigt schyssta brillor? Jag menar, huvudsaken är väl att man ser tuff ut?

Torsdag 10/5 kl. 15:55

Igår mekade jag lite med hojen, övningskörde lite och jobbade en hel del med boken. Inget nytt alltså, och det var därför som jag struntade i att blogga. Idag har jag jobbat massor med boken, säkert fem-sex timmar, och jag är på ett strålande humör... jag börjar nämligen förhoppningsvis bli klar nu! Har gått igenom allt och har väl bara drygt ett kapitel kvar att skriva. Så otroligt skönt det ska bli när den är helt färdig! En stor sten föll från mina axlar när jag avslutade arbetet för dagen och insåg hur långt jag hade hunnit. Jag förstod också varför jag blev så nedstämd i förrgår efter att ha jobbat med boken. Det berodde på insikten om hur naiv jag var som ung, misstagen som jag begick och alla felaktiga val som jag gjorde. Man kan säga att min nedstämdhet berodde på sentimenalitet och ånger.

Blev uppringd från bilprovningen idag också. De meddelade att jag inte behöver göra en registreringsbesiktning eftersom de ändringar jag gjort på handtagen inte kräver det, så då föll också lite smågrus från mina axlar. Det besparade mig cirka 900 spänn, plus en massa extraarbete.

En bra dag på alla sätt och vis.

Tisdag 8/5 kl. 22:22

Vilket sammanträffande att jag satte mig för att blogga exakt samma tid som igår. Idag har jag jobbat en del med boken. Som en kompis nyss skrev: Så mycket som du skriver på boken, så borde den bli lika tjock som Svea rikes lag. Så är det ju inte tyvärr, eftersom det mesta jobbet med boken nu består i att gå igenom allt, stryka vissa saker, rätta och försöka behålla flytet i historien. Har ägnat den senaste tiden åt att gå igenom all text igen (för femtioelfte gången i ordningen... suck) för att liksom samla ihop och göra klart allt, för att sedan fortsätta skriva. Det har påverkat mitt humör att gå igenom allt skit igen och jag har därför varit lite nedstämd idag. Känns som om boken blir så jävla dyster eftersom jag fokuserar mycket på biverkningarna och baksidan av myntet. Jag har ju haft riktigt skoj i mitt liv emellanåt, men det är ju liksom inte det jag vill berätta om i boken. Känns ändå som om jag måste gå igenom den igen och försöka skriva ner lite flera roliga minnen också. Å andra sidan kommer ju mycket roligt i slutet av boken, men dit har jag en bit kvar. Är riktigt less på att arbeta med boken och det är av ren viljekraft som jag jobbar med den nu. Ingen skrivlust alls.

Gjorde en del avbrott idag då arbetet med boken blev för jobbigt. Ägnade mig då istället åt att slipa och lacka kåporna på hojen. Tanken måste jag också ta bort och svetsa, samt lacka. Färg? Blanksvart blir det. Tycker ju att det är skitsnyggt, men eftersom det är så förbannat vanligt, tänkte jag ta chockrosa först bara för att sticka ut och för att retas. Det hade varit häftigt med chockrosa, men hojen kan ju bli "lite" svårsåld då när jag ska sälja den. Blanksvart fungerar alltid.

Fick ett mejl förra veckan från produktionsbolaget Meterfilm och jag ringde upp dem idag. De ska producera ett tävlingsprogram som heter Identitet. Tyvärr ville de bara ha med mig som ett objekt som de tävlande ska gissa på, men det ville jag inte ställa upp på. Nu verkade det som om de redan hade hittat något annat passande objekt.

- Jag vill ju tävla! sade jag.

Blev rekommenderad att skicka in en ansökan, vilket jag gjorde direkt.

Måndag 7/5 kl. 22:22

Har haft en riktigt kul , trevlig och skön helg. Satte mig vid datorn igår kväll och tänkte blogga lite, men struntade sedan i det. Hade liksom inget annat att berätta, än att jag övningskörde lite hoj i lördags, mekade lite med den och satt senare på en uteservering och njöt av solen, ölen och sällskapet. Igår slappade jag hela dagen och det var skönt att inte känna mig tvingad att blogga. Har ju som ni kanske både läst och märkt, frångått mina tidigare principer att blogga varje dag. Tycker att det är bättre att bara blogga ett par gånger i veckan, istället för att göra det varje dag och således tröttna på det och sluta helt. Mitt mål är att blogga tills strax efter att min bok kommit ut... eller så länge ett visst intresse finns.

Fredag 4/5 kl. 23:05

Jobbade faktiskt ett par timmar med boken idag. Kändes att det var ett bra tag sedan nu och det är hög tid för mig att kavla upp ärmarna och få den klar. Är ju egentligen inte mycket kvar att skriva, så jag förstår inte riktigt varför det går så segt. Känner absolut ingen skrivarglädje alls och det ska bli sååå skönt när den är klar. Att få den klar borde ju vara tillräckligt motiverande.

Var ute och övningskörde på hojen idag igen och det däremot känns jättekul. Tränade lite på krypkörning och garagevändningar, även fast de inte har kvar det sistnämnda på uppkörningen. Jag vill bara hitta balansen på hojen och lära känna den ordentligt, och det tar sig. Ska förhoppningsvis ge mig ut och köra lite i morgon också. Men attans vad det drar iväg pengar... motorcykel, uppkörningsavgift, skinnställ, hjälm, skor, handskar, nya packningar och tändstift. Sedan måste jag svetsa tanken eftersom den läcker lite. Den och kåporna ska lackas också, fast det är inte så noga. Målar dem antagligen själv, trots att jag är riktigt usel på det och att jag är medveten om att resultatet kommer se ut som om någon haft en pensel i handen under ett epeleptiskt anfall. Allt för att spara in en hundring eller två.

Torsdag 3/5 kl. 11:20

Att vara med, eller icke vara med, det var frågan. Svaret kom till mig i mina drömmar och jag blev ännu mera övertygad efter att ha pratat med ett par goda vänner igår och läst kommentarerna på gårdagens inlägg. Jag avstår från att medverka. Ringde upp redaktionen i morse och meddelade dem att det inte känns som rätt program för mig. Berättade också att min medverkan på 8-10 minuter skulle kännas alldeles för kort för att jag skulle hinna säga det jag vill. Känns som ett bra beslut.

Onsdag 2/5 kl. 21:39

Det blev inget med dokumentären "Mötet" för min del. Varför vet jag inte riktigt än, men jag ska ringa och prata med den ansvarige i morgon eftersom jag ändå på något sätt vill komma i kontakt med banktjänstemannen. Vill ju ändå träffa i alla fall ett av mina brottsoffer... om nu han fortfarande vill det. Han kanske har ångrat sig och att det är därför det inte blir något program. Produktionsbolaget ville istället ha med mig i ett avsnitt av dokumentärserien "Outsiders", där de ska visa några människor som gått från ont till gott, alltså helt brutit från en destruktiv livsstil. Först tackade jag ja, men ringde sedan upp dem och sade att jag måste tänka på det och ska bestämma mig på fredag. Jag är riktigt villrådig och vacklar i frågan hela tiden. Ser både för- och nackdelar med ett eventuellt medverkande. Känns som om just "Outsiders" är fel program liksom. Det är ju sällan man tar de medverkande där på fullt allvar. Samtidigt kanske det är dags för det? Det låter ju som om det är ett seriöst avsnitt. Vore ju skönt också att visa människor att det faktiskt går att ändra på sig, och att det är det som jag har gjort. Hmmm, vad tycker ni?