Onsdag 28/2 kl. 20:58

Åkte upp till Stockholm i morse och fick ett nytt porslinsöga gjort. Hade tänkt att ta med mig en kamera och dokumentera tillverkandet av just ett porslinsöga för att visa här på bloggen, men tyvärr glömde jag kameran hemma. Ögat blev dock inte så bra. Bland annat blev puppillen alldeles för liten, så jag ska ordna ett nytt öga inom en snar framtid och lovar att dokumentera allt då istället. Det är ganska intressant att se och det är snudd på ett konstverk. Passade på att hälsa på några vänner där uppe idag. Tog en fika på förmiddagen med Wiktoria (min kompis Jonas fru) eftersom han själv jobbade och käkade på eftermiddagen sushi med Erik. När jag satt och väntade på honom på en sushibar på Södermalm, så kom det in en synbart kriminell (eller f d kriminell) kille och trots att vi nog kanske aldrig har träffats förrut, så hälsade vi på varandra.

Bergis att Erik känner honom, tänkte jag och såg framför mig hur de skulle hälsa på varandra när Erik dök upp.

Och visst... när Erik kom, så hälsade de glatt på varandra. Tänk vad tydligt det syns att en människa är/har varit kriminell. Ser ni sådant också? Det väckte en hel del minnen att snurra omkring med bilen i Stockholm, men mitt förflutna kändes ändå väldigt avlägset. Minnena är tydliga, men tänkandet som jag hade då finns inte längre (vilket jag är oerhört tacksam för). Erik och jag pratade om en gammal incident mitt på Hornsgatan som vi då i vårt påtända tillstånd inte tyckte var något särskilt. Hade jag idag däremot sett några påtända personer med dragna vapen misshandla några andra, så hade jag kanske trott att det var en filminspelning eftersom sådant inte existerar i min värld längre. Jag är Svensson idag och förbannat stolt över det!

Har kört över 40 mil idag med huvudvärk och en kraftig förkylning, och jag kom precis hem, så nu är det banne mig dags att krypa ner under täcket.

Tisdag 27/2 kl. 22:18

Kände mig ganska kry igår, men idag har det blivit lite värre igen med huvudvärk, hosta och en konstant rinnande näsa. Dessutom var jag och tränade ett ganska hårt pass styrketräning med grabbarna på hemmet idag, så det ska bli spännande att se vilket skick jag är i imorgon. Snart har jag en veckas ledighet och planerar då att göra ett riktigt ordentligt ryck med boken, typ skriva från morgon till kväll. Känner att det börjar närma sig slutet nu... men å andra sidan har jag känt så länge. Är ju en obotlig optimist. Har i stort sett (allt är inte klart förrän kontraktet är skrivet) beslutat att ge ut boken på mitt gamla förlag. Mycket för att jag trots allt har en bra deal med dem, de har förbättrat sin försäljningsteknik, de ordnar föreläsningar och för att jag känner förläggaren personligen, men också mycket på grund av att de får ut boken 6-12 månader fortare än ett stort förlag. Jag känner trycket kära vänner. Mina förhoppningar är att den ska komma ut till sommaren, senast hösten. Men som sagt; Jag är en obotlig optimist.

Måndag 26/2 kl. 22:29

Betalade det sista på en av skulderna i fredags och raderade med glädje det inkassobolaget från min skuldlista. Känns skönt att det försvinner skulder och att den totala summan krymper. Är väl nere på omkring 160-170.000 kronor nu. Av annan skuld återstår bara 600 kronor, så den får jag snart också radera ifrån listan. "Försvinner skulder" förresten... har ju dragit på mig nya nu i och med bilköpet, så nu betalar vi sammanlagt 5.300 kronor i månaden på skulder. Ändå har vi, eller kommer att få i alla fall, bättre ekonomi än någonsin tack vare min löneförhöjning och heltidsanställning. Och så har vi ju en nästan ny bil också! Den är inget märkvärdig alls, men det är den finaste, nyaste och dyraste bilen som jag någonsin har ägt.

Pärlan.

Söndag 25/2 kl. 23:45

Känner mig lite bättre idag, tack och lov. Var på fallskärmsklubben idag där jag träffade några gamla vänner och gjorde ett teoriprov i packning för att kunna ta mitt C-certifikat i sommar. Ser fram emot att hoppa i år och det är inte särskilt nervöst, trots att det nu är 1½ år sedan jag skuttade ur ett plan sist. Längtar, men inte bara efter att hoppa, utan efter att träffa alla sköna människor igen också. Ser fram emot en jäkligt kul sommar, men vintern är inte slut ännu och jag planerar att åka lite mera snowboard innan det blir bar mark igen. På sin dödsbädd sade pappa till mig:

- Fan... det är så mycket som jag skulle ha velat gjort.

Den meningen har naglat sig fast i min hjärna. Jag kunde känna hans dödsångest och ånger över att inte ha hunnit göra och uppleva alla de roliga sakerna som han velat. Jag vill själv inte känna så när det är dags för mig att lämna in och därför försöker jag att göra de sakerna som jag annars kanske skulle ångra att jag inte gjort. Jag vill ta tillräckligt många saftiga tuggor av livet innan det är dags att kila vidare och min aptit är det hittills inget fel på. Här kommer ytterligare några foton från Sälenresan:

Här ligger jag i bubbelpoolen och myser. Det var bara Ziggan, jag och Kenneth som njöt av den efter en dag i backen. De andra bangade. De var helt enkelt för trötta. Antar att de även var lite trötta på mitt tempo.

Kenneth somnade nästan.

Jag och Kenneth försöker se ut som om vi hade tråkigt. Visst är han lite lik Johan Rheborg på fotot?

Toppensnäckorna Ziggan och Kiana. Kanske inte det mest fördelaktiga kortet på de bägge, men det är väl lite därför som jag visar det.

Lördag 24/2 kl. 21:58

Bara 1-2 timmar efter det att jag kom hem från jobbet idag, så förvärrades min förkylning (eller vad det nu är) med feber och huvudvärk. Därför blir det inget långt inlägg i dag heller. Är helt slut och ska lägga mig nu och försöka kurera mig tills det är dags att jobba igen i början på nästa vecka. Har inte haft en enda sjukdag på försäkringskassan sedan jag började jobba april -05 och jag vill inte bryta den sviten. Hoppas ni har överseende med min bristande fantasi och ork nu när jag är sjuk. Håll till godo med ytterligare några foton från Sälen.

Wiktoria skrattar gott åt något. Kanske lyckades hon sladda en massa snö över någon stackars unge i backen.

Såg ni det där coola som Kiana gjorde på snowboarden i backen? Hon stod och rökte.

Vi hade en ballongkonstnär på besök i stugan som gjorde en huvudbonad åt mig som liknade en termos. Förstår inte vad det var för roligt med det.

Jonas skrattar gott åt något, men det var inte särskilt ovanligt. Vi hade alla hysteriskt kul mest hela tiden.

Fredag 23/2 kl. 23:18

Är jättetrött och sjuk med halsont och hosta. Ska därför krypa till kojs nu, så tyvärr blir det blir inget inlägg idag... mer än det här alltså. Ha en riktigt trevlig helg!

Torsdag 22/2 kl. 21:40

Den här veckan har jag haft lite av ett par gulddagar med grabbarna på hemmet där jag jobbar. Samtidigt som de har lyssnat på mig och gjort det de blivit tillsagda att göra, så har vi haft kul. Riktigt skoj till och med. Jag har vid några tillfällen lyckats dela med mig av en del sunda värderingar baserat på mitt tidigare liv och erfarenheter, och det har nog faktiskt fastnat i huvudet på vissa av dem. Kanske till och med på alla om de har tur. Känns så förbannat skönt att kunna dra lite nytta av allt som jag har gått igenom och hjälpa "smått" vilsna grabbar. Jag kan bara föreställa mig den enorma glädjen som jag kommer att känna när grabbarna växer till sig och förhoppningsvis gör något vettigt av sina liv på grund av allt det som vi försöker att lära dem här med skickliga och finslipade metoder. Känns lite frustrerande när någon kanske tror att vi inte bryr oss, för det gör vi verkligen... från botten av våra hjärtan. De ser inte alltid att vi vill deras bästa. Ibland är det skrämmande hur lite de flesta av dem egentligen vet om verkligheten och konsekvenserna av det beteendet de hade innan de kom hit, trots att de inte är några dumhuvuden. Men det är ju bland annat det som vi försöker lära dem. Själva tror givetvis några att de har varit med om allt och det påminner mig om någon som jag kände väl för en sisådär tjugo år sedan. Fast jag visste ju förstås precis allt om livet då. Herregud... jag är snart fyrtio år och lär mig fortfarande nya saker om både mig själv och livet. Om jag jämför med alla andra perioder i mitt liv, så har jag nog lärt mig mest om både mig själv och andra sedan jag började jobba som behandlingsassistent (skrivandet av boken och bloggandet har också bidragit mycket). Jag verkligen älskar mitt jobb.

Onsdag 21/2 kl. 22:45

Fick idag reda på att en av de ledande i Brödraskapet MC (under den tiden jag var med 1995-1996) har dött. "Gädda" kallades han av sina vänner från raggartiden eftersom han var lik en sådan enligt dem, men i min gamla bok hette han "Ville". Känns som om jag kan skriva hans riktiga smeknamn i min nya bok nu. Bara något år efter mitt avhopp, så gick han med i Hells Angels MC och det var två av dem som hade hittat honom hängd i sitt hem. "Gädda" och jag kom till en början bra överens och jag tyckte då att han var både en snäll och kul kille, men den ytliga vänskapen försvann ganska snabbt och i många år var han lite av ett hatobjekt för mig. Jag tyckte han var konspiratorisk under tiden i Brödraskapet MC och trots att jag länge ogillade honom starkt, så tycker jag att det är tragiskt att han har dött... oavsett om han tog livet av sig eller om han blev mördad.

När det gäller tidigare vänners antal dödsfall, så har de genom åren blivit alldeles för många att räkna, men jag ska sätta mig ner någon dag när jag har gott om tid och skriva ner alla. Det vanligaste sättet som folk jag känner har dött på, är självmord genom hängning. De borde vara uppe i ett tiotal nu. Troligtvis mer. Synd att wannabees och lättimponerade småpojkar inte kan förstå vilket skitliv det är, när så många väljer att ta sitt liv, dör av överdoser, dör i olyckor, blir mördade, blir handikappade för livet eller spenderar sina bästa år bakom galler eller på psyket.

Tisdag 20/2 kl. 22:52

Ringde min mamma i Australien i morse för att... ja, för att bara säga hej liksom. Vi pratar med varandra typ en gång i månaden sedan vi återupptog kontakten -04 efter cirka åtta års uppehåll. Vi kom in på en disskussion om min bok som hon hävdar att hon inte har läst ännu. Minnena av min mamma och hur hon uppfostrade mig är överhängande dåliga och det framgår tydligt i boken. Därför har både jag och min ena bror avrått henne från att läsa den eftersom hon nog skulle må för dåligt av minnena.

- Jag vill inte läsa boken eftersom jag inte tror att den är sanningsenlig, sade hon under samtalet idag.

Då gick jag i taket! Det var den värsta förolämpningen från min egen mamma någonsin och med de orden smutskastade hon mitt livsverk och min uppriktighet. Jag har varit fullständigt ärlig i boken och till och med sparat på krutet när det gäller hennes agerande under min uppväxt. Trots min ilska, så behöll jag ändå ett visst lugn.

- Jag vet varför du inte vill läsa boken, sade jag sammanbitet. Det beror på de fel och misstag som du gjorde mot oss. Du vill inte fejsa dina demoner helt enkelt.

- Vadå fel och misstag? frågade hon.

Då smällde jag av.

Inser hon inte själv vilka jävla misstag hon gjorde? tänkte jag snabbt. Eller förtränger hon... nää, hon vill nog helt enkelt inte erkänna.

- Ja, vart ska vi börja tycker du? sade jag sarkastiskt. Ska vi börja med alla gånger som du misshandlade oss med mattpiskaren eller björkriset?

Det var tyst i telefonen.

- Eller ska vi börja med de gånger som du tryckte in bomulltussar som var indränkta med ättikssprit i munnen på oss bara för att det skulle smaka illa i munnen på oss när vi svor?

- Ättikssprit? frågade hon med spelad förvåning. Det var det värsta!

- Jag har under hela mitt liv aldrig ens krävt en ursäkt för vad du gjorde mot mig..., sade jag.

Sedan minns jag inte så mycket vad jag skrek till henne och det lilla jag minns väljer jag att inte skriva om. Det var inte nådigt. Det kändes som om hon kränkte mig på nytt när hon inte ens nu efter så många år i nykterhet kan ta ansvar för sakerna som hon gjorde och jag fick VÄRSTA spelet. Så arg som jag var idag, har jag inte varit på många, många år. När mitt frispel hade lagt sig, så somnade jag av ren utmattning och vaknade klarsynt.

Mamma har nu haft alldeles för många chanser att be om ursäkt, men nu är måttet rågat. Känns som en befrielse att nu en gång för alla bryta kontakten med henne och gå vidare med mitt eget liv.

Ziggan och jag hämtade ut våran nya bil idag, så jag får glädjas åt det istället. Mitt liv blir bara bättre och bättre, och idag var trots allt inget undantag.

Måndag 19/2 kl. 22:21

De ringde från Kanal 5 idag och meddelade att de imorgon ska träffa och filma en av de banktjänstemännen som jobbade då jag rånade banken i Väderstad -97. Skönt att han ställde upp på det här mötet trots att de filmar det. Jag minns honom väl från både rånet och rättegången och det är förvånansvärt känslosamt redan nu. Bara när jag gick igenom rånet med producenten (tror jag det var), så började jag att skaka och blev tårögd. Känns som om tårarna kommer att rinna på mig när det blir dags för det där mötet, men det struntar jag i. Jag är ledsen för att många oskyldiga fått lida på grund av mig och jag är även ledsen för att jag hann göra mig själv så illa under så många år. Har inga avsikter att plocka pluspoäng hos de vilsna själarna som eventuellt tycker det är "töntigt" att ha kontakt med sina känslor och sedan flera år har jag heller inga behov att dölja mina sanna känslor och åsikter. Vad fel sorts människor tycker har inget värde i min värld längre.

Det är en massa känslor som bubblar upp inom mig nu när mötet närmar sig... ånger, osäkerhet, skam och skuld, samt insikterna om hur livet har påverkats för mina brottsoffer och hur dåligt jag själv mådde och hur vilsen jag var då... utan att veta om det. Det jag själv har funderat mycket över i samband med skrivandet av boken, är hur jag efter till exempel ett rån inte hade något dåligt samvete alls.

Fan, de ska väl vara glada över att ha fått något intressant att berätta för sina barn, tänkte jag otroligt känslokallt.

Eller:

De får väl skylla sig själva som jobbar på en bank! Pallar de inte med att bli rånade, så får de väl jobba nån annanstans

Jo, det är tyvärr sant... jag tänkte så. Jag både förvånas och mår dåligt över det idag (skulle vilja banka en hel del vett i huvudet på den förra Niclas), men det tankesättet är lååångt ifrån unikt i den kriminella världen. Man finner sådana här sätt att tänka för att slippa konfronteras med rädslan, skulden och skammen. Man kliver in i identiteten som kriminell, låtsas vara någon som man egentligen inte är (efter tillräckligt lång tid, så blir man den personen) och lär sig koppla bort allt det där. Drogerna är hos de allra flesta den största flyktvägen från sina känslor, men det är väl knappast någon nyhet för någon. Tycker inte att det var ett dugg konstigt att jag höll på att knarka ihjäl mig.

Söndag 18/2 kl. 21:54

Hade en bra dag på jobbet idag och har fått mycket ordnat. Skrev bland annat ett nödvändigt brev till försäkringskassan där jag och Ziggan överklagade beslutet om återbetalning av bostadsbidraget. Fick också i uppgift av mina arbetsgivare att tills imorgon läsa boken Att förstå och påverka beteendeproblem, men jag har inte lyckats samla mina tankar tillräckligt för att läsa ut den helt och få all information att stanna mellan öronen... vilket givetvis är syftet med att läsa sådana böcker. Då är det ju bättre att avvakta tills jag är mottaglig. Har bara läst klart halva än, så det lär väl bli bakläxa. Mycket i boken är rent sunt förnuft (något som jag anser mig ha mycket av numera), men den ger även många sköna tips och exempel på uppfostran och hur man löser beteendeproblem hos främst barn och ungdomar. Jag lär mig något nytt på jobbet varje dag känns det som. Saker som jag givetvis har nytta av i min yrkesutövning, men som jag även kommer att få nytta av den dagen då jag får egna barn. Sedan jag började jobba som behandlingsassistent för snart två år sedan har jag lärt känna mig själv bättre, eller rättare sagt den förra Niclas. Jag ser tydligt varför jag betedde mig som jag gjorde när jag var barn, tonåring och kanske till och med varför jag blev kriminell. Detta beskriver jag ganska tydligt i den nya boken och jag antar att psykologer kommer att dregla över mina förklaringar.

Lördag 17/2 kl. 20:58

Tror jag börjar bli lite pryltokig, faktiskt. Jag har aldrig tidigare i mitt liv varit särskilt intresserad av bilar och dess motorer, mobiler och dess funktioner, datorer, teve- och stereoapparater. Jag har aldrig jagat märkesgrejor och heller aldrig haft en känsla av vad som varit trendigt när det gäller mojänger och allehanda pryttlar. Har en bil sett bra ut och fungerat, så har den varit bra i mina ögon oavsett märke. Har en teve gått att titta på, och har en stereo gått att lyssna på, så har den varit ett bra köp för mig. Har liksom inte hört skillnaden på en tusenkronorsstereo och en som kostar femtusen. Likadant med mobiler. Går den att prata i? Fine! Jag har i många år tyckt att mina pryltokiga vänner och bekanta varit lite löjliga i deras patetiska tävlan om vem som har snabbaste, dyraste och snyggaste bilen, stereon, teven, klockan, mobilen, datan, eller vad det nu än är. Jag har genom åren fällt många dräpande kommentarer om sådana människor, men nu måste jag tyvärr erkänna att jag börjar sälla mig till den skaran. Aj, aj, aj... den satt långt inne.

Det började nog med att vi fick en surround-anläggning till datorn av Ziggans bror. Det väckte ett begär att skaffa en till teven också. Men då måste vi ju köpa en dvd som kan ta brända skivor också... och en förstärkare som vi kan använda som stereo eftersom vi för tillfället saknar en. Då är det ju bättre att ha allt-i-ett, men då måste ju förstärkaren och högtalarsystemet vara riktigt bra så vi kan ösa rejält med karaokemaskinen också... som jag givetvis också måste köpa. Och självklart vill jag då ha en plattteve istället för den stora burken som vi har nu. Blev precis snurrig i huvudet idag då jag tittade på alla dessa grejor på Net-on-net och på blocket. Vill ha, vill ha, vill ha!

Och hur jag våndades med val av bil innan vi till slut köpte den där tråkiga Polon ska vi inte ens tala om! Visserligen var det ett riktigt klokt och ekonomiskt beslut, men fy fan rent ut sagt för att vara klok och ekonomisk! Jag vill fortfarande ha den där Audin med turbo och 180 hästkrafter för 80.000 kronor! Vill ha, vill, ha, vill ha!

Vet inte vad som har hänt med mig?! Som sagt; Förr brydde jag mig inte ett dugg, men nu vill jag ha en massa nya grejor... och fina ska de vara!

En sen trettioårskris, eller en tidig fyrtioårs?

Lite senare:

Låg nyss i soffan, jäste efter en pizza och tittade på ett dokumentär som handlade om civila krigsoffer. En krigsdrabbad familj bodde på en soptipp och livnärde sig på avfall. Trots deras situation, så log hela familjen mot kameran och de var nog tacksamma över att vara vid liv. Själv skämdes jag lite grann över mina egna önskemål och insåg att jag nog överlever utan den där bilen, dvd:n, teven och surroundanläggningen.

Fredag 16/2 kl. 20:05

Här kommer några fler foton från Sälen. Ha en riktigt trevlig helg!

Här sitter vi i stugan och käkar.

Ett av mina numera klassiska partytrick med min vänstra stump. Påminner lite om en tandlös gammal Gonzo i The muppet show. Jag har ytterligare ett par varianter som genom åren skapat många sköna skratt. Lyteskomik på hög nivå.

Här är Jonas och jag på krogen... och jag förstår inte varför vissa hade svårt att skapa ögonkontakt med mig. Det var SÅÅ skönt att inte bry mig om vad andra tyckte. Överväger emellanåt att alltid strunta i porslinsögat eftersom det av många olika orsaker är en befrielse att vara utan.

Det börjar bli lite tradition det där med sockerbitar under överläppen. Jämför bara med bilderna från Skara sommarland här nedan.

"That´s all folks!"

Torsdag 15/2 kl. 22:16

Ziggan har ockuperat datorn idag för sina studiers skull, så jag har tyvärr inte skrivit något på boken alls. Tycker det är taskigt av henne att ta datorn så där... precis som om hennes studier vore viktigare än min bok?! Däremot har jag lagt min energi på att försöka fatta ett beslut om vilken bil vi ska köpa. Det var en snygg Audi A4 Turbo Avant med 180 hästkrafter för 80.000 kronor som hade flyttat in i huvudet på mig och jag har fortfarande svårt att släppa tanken på den bilen... trots att vi till slut köpte en helt annan bil idag. Vi köpte en väldigt prisvärd Polo Variant -99 för 46.500 kronor istället och vi är rörande överens om att den är Linköpings fulaste bil. Samtidigt är polon den finaste och nyaste bilen som vi någonsin har ägt och vi är både glada och sto... ehh, tacksamma över bilen. När vi får bilen någon gång nästa vecka, så ska jag givetvis fotografera den och visa er. På tal om foton... här kommer några från Sälenresan.

Här är grabbarna i järngänget innan första dagen i backen.

Kalle, Wiktoria och Jonas innan första åket. Vi såg ju ut som snowboardåkare i alla fall och det var ju det viktigaste.

Här sitter vi och ignorerar snöovädret. Det vräkte verkligen ner snö under den första dagens eftermiddag och vi tvingades därför tyvärr avbryta åkandet.

Jag och min vän Kenneth. Här pratar jag i telefon med en annan polare som egentligen skulle ha varit med oss, men som fick familjära förhinder.

Onsdag 14/2 kl. 22:26

Har suttit alldeles för länge framför dataskärmen idag och det har gett mig "grus" i ögat och ont i huvudet. Jobbade med boken i över fem timmar och det blev ett halvt kapitel skrivet. Känns som om det har lossnat nu och att det bara är en fråga om kortare tid innan boken är klar. Försöker skriva på ett lite mera humoristiskt sätt på vissa ställen och med en stor portion självironi, och tror att jag lyckas ganska bra. Jag skrattar i alla fall, men det är ju inte så konstigt eftersom det är min sorts humor;) Dessutom ser jag det roliga framför mig och vilken idiot jag har varit, men det känns skönt att kunna skratta lite åt det nu. En insikt som sakta har växt fram inom mig (har väl även haft lite svårt att erkänna det för mig själv förut) tack vare skrivandet, är hur mycket av min självrespekt och självkänsla som jag tidigare har varit beredd att offra för att ha vänner omkring mig och känna tillhörighet. Blir fan arg på mig själv när jag tänker på det. Vissa av de så kallade vännerna som jag har haft i mitt liv (inte bara i de kriminella gängen), är ju egentligen skitstövlar och jag har varit alldeles för snäll, alldeles för många gånger. Oräkneliga gånger har jag bjudit på saker, gett bort pengar och blundat för det faktum att jag blivit otroligt överkörd, utnyttjad och därmed säkert också idiotförklarad. Har god lust att ringa upp dem bara för att be dem dra åt helvete, men de är inte värda den telefonkostnaden.

Nu på kvällen har jag tillbringat ytterligare ett par timmar vid datan för att leta efter en "ny" bil. Hittade faktiskt en skaplig Audi 80 Avant -95 i rätt prisläge, så det blir nog att åka och kika på den imorgon.

Sorry att det inte blev några foton idag heller, men jag känner att jag måste lämna den här datan nu innan jag växer fast i stolen och blir självlysande av strålningen från skärmen.

Tisdag 13/2 kl. 22:00

Äntligen hade jag tid, disciplin och möjlighet att sätta mig vid datorn och arbeta med boken... och skrivandet lossnade rejält. Satt fyra timmar och skrev non-stop. Var ganska hård mot mig själv och sållade bland händelserna. Det går ju liksom inte att skriva om precis allt. Även om jag själv vill göra det för mina egna minnens skull, så är det ju inte intressant för läsaren med en massa återupprepningar. När boken är helt klar, så får jag väl skriva ytterligare en version bara åt mig själv... som ett bevarande av hela mitt livs historia liksom. När jag nu i dag blev lite hårdare mot mig själv, så blev det betydligt lättare att skriva också och det känns som om boken skulle kunna bli klar när som helst. En annan insikt som dagen har burit med sig, är att mitt otroligt positiva humör de senaste veckorna (månaderna) kanske beror på att jag under denna tid knappt har skrivit något på boken alls... och därmed inte tvingats återuppleva en massa tråkiga minnen. Kändes lite olustigt idag att behöva älta en massa skit igen, men det är nog ett nödvändigt ont. Annars skulle det nog inte bli någon bok. Undrar om folk förstår vilken vånda det är att riva upp gamla minnen och möta ens gamla demoner när man lever som jag gör idag? Men jag ska göra det i morgon igen... och fortsätta så nu tills den blir klar.

Tisdag 13/2 kl. 12:20

Sorry att det inte blev något inlägg igår, men jag hade häcken full (sade Jonas Gardell). Var tvungen att åka ner till bärningskåren i Jönköping och lämna registreringsbeviset, betala bärgningen och plocka med mig hundgallret samt däcken som satt på den nu skrotade gamla skorven. Sedan monterade jag de däcken på en annan gammal skorv som vi tillfälligt fått låna av svärfar. Tack gode gud för släkten! Vi är grymt tacksamma över all hjälp som vi har fått av Ziggans släkt genom åren. Utan dem hade vi stått handfallna många gånger.

Gick upp klockan nio igår och gick igenom en massa bilannonser utan någon större framgång. Känns som om det bara är en massa lurendrejare som annonserar på blocket. Åkte strax före lunch igår ner till Jönköping, sedan till en bilfirma, sedan till svärfar och kom inte hem igen förrän vid 21-tiden. Duschade, vräkte i mig en pizza och somnade i soffan som en klubbad sälunge, så därför blev det inget inlägg igår. Skriver två idag istället, så det jämnar ut sig (sade kärringen som sket på sadeln). På grund av den smått stressiga dagen igår, så blev det heller inget gjort med boken. Men i samma ögonblick som jag skrivit klart det här inlägget, så sätter jag igång med boken. Nu!

Söndag 11/2 kl. 23:25

Idag åkte vi och tittade på en bil för 13.000 kronor, men den kändes lååångt ifrån okej att köpa. Den var liksom för fin och det syntes att den var nylackad på sina ställen. Motorn lät riktigt illa precis när jag startade den och oljan såg ut som grädde där man fyller på motoroljan. Det tyder på att topplockspackningen har gått och/eller att det är vatten i motorn... fick lära mig det av min svåger idag som följde med och kikade på bilen. Dessutom vaknade några av mina fördomar till liv när säljaren var en utlänsk kille med guldörhänge och han hade värsta brytningen.

- Inget fel på bilen, kompis! Jag lovar! Jag lämnar ett års garanti!

Jag är absolut ingen rasist, men precis som de allra flesta, så dras jag tyvärr med en del fördomar. Skillnaden är väl att jag erkänner att jag har dem. Själv tycker jag det är synd att jag (merparten av vi svenskar) inte litar lika mycket på någon som bryter och heter Slatko - än på en kvinna som heter Karin. Dessutom hade "Slatko" ett par bilar till i sitt garage och det märktes att han hade detta som ett jobb. Fick dåliga vibbar. Minst sagt.

Både Ziggan och jag är trötta på skitbilar och vi vill gärna ha en lite nyare bil nu som man kan sätta sig i utan att tänka:

Undrar om bilhelvetet håller ända fram nu?

Vi börjar mer och mer att prata om den där Audin för 80.000 och eftersom vi har fått låna 20.000 privat, så har vi ju till kontantinsatsen. Hmmm, vi har en del viktiga beslut att ta nu framöver.

Den senaste veckan har jag liksom tagit sats för att sätta mig och skriva. Tänkte faktiskt skriva från morgon till kväll nu veckan som kommer eftersom jag är långledig. Bara så ni vet. Jag ska skriva klart boken. Lovar.

Fotona från Sälen dröjer tyvärr, men de kommer nu i veckan. Dessutom lovar jag att börja skanna in några fler foton från förr också.

Lördag 10/2 kl. 23:53

Det var trevligt att träffa hela Ziggans släkt samlad, men det kunde ju ha varit under andra omständigheter än hennes mormors begravning. Resan hem från småland idag tog nästan sju timmar. Växellådan på våran bil rasade på motorvägen och därmed gick en epok i graven. Bilen, som för övrigt rullat över 60.000 mil!) började att protestera för några veckor sedan: vindrutetorkarna pajade, framvagnsinställningen var fel, backspegeln lossnade, servooljan läckte, bromsklossarna var slut, bromstrummorna var för tunna, handbromsen paj, ratten vibrerade, spolarvätskan sprutade knappt, motorhuven stannade inte i öppet läge och likadant med bagageluckan. Den har liksom levt på hjärt- och lungräddning den senaste tiden och när vi för några dagar sedan tittade på en ny bil, så fick den antagligen nog och bestämde sig för att lägga av. Bärningsbilen hämtade bilen i Jönköping och själva fick vi skjuts hem, så nu blir det en "ny" bil i alla fall. Även fast vi blev skinnade på ett par tusen kronor på den här resan, så är vi hemma helskinnade trots allt. Allting ordnar sig!

Torsdag 8/2 kl. 23:03

Ziggan fick ett krav från Försäkringskassan härom dagen... sextusen hårda kronor ska hon (vi) betala tillbaka för ett bostadsbidrag som hon fick år 2005. Det som vi finner anmärkningsvärt är att hon var berättigad till bostadsbidraget under det första halvåret 2005. När hon sedan såg att hon skulle tjäna mer än beräknat på sitt sommarjobb, så anmälde hon detta till F-kassan som drog in bostadsbidraget på hennes egen begäran. Hon ville nämligen inte bli återbetalningsskyldig!! När de sedan förra året räknade ut den sammanlagda årsinkomsten för 2005, så dividerade de den med 12 (antalet månader per år). Då såg de att inkomsten för de sista sex månaderna på året var så pass hög att hon bara skulle fått 98 kronor i månaden de första sex månader ( de enda hon hade bostadsbidrag för). Inte 1098 kronor. Så nu har vi en skuld på 6.000 som känns så förbannat orättvis och byråkratisk. När jag pratade med F-kassan höll de med om detta. När jag pratade om en eventuell avskrivning av skulden, så sade de att "vi avskriver inte skulder till studerande. Hade hon däremot haft socialbidrag..." Ja, men ORKA! Varför ska en socialbidragstagare få bättre förmåner och behandling än en fattig studerande?! En annan rejält störande faktor är att det var en handläggare på försäkringskassan som beräknade hennes kommande inkomster och Ziggan påpekade då FLERA GÅNGER att:

- Räkna högt så att jag inte blir återbetalningsskyldig.

Nåja, vi tänker kriga med dem så länge det går, överklaga och skriva till berörda instanser. Känns så jävla typiskt också att just vi som inte tjyvnyper systemet ska få däng av det byråkratiska och fyrkantiga fanskapet, medans bluffmakare och parasiter kan suga ur det år efter år.

_______________

Imorgon ska jag och Ziggan åka ner till småland på hennes mormors begravning och vi kommer inte hem igen förrän på lördag, så imorgon blir det tyvärr inget bloggande.

Onsdag 7/2 kl. 21:35

Har läst en hel del om medicinen Ibogain idag. Det är uppenbarligen en mirakelkur som fungerar bra mot både sug och abstinens av de allra flesta drogerna. Jag kan starkt rekommendera er läsare att kika in på www.ibogain.se och läsa berättelserna. Fantastiskt faktiskt! Blir rörd till tårar när jag läser om andra som också lyckats slita sig loss från missbrukets käftar. Fascinerande också hur lätt man kan beundra och beröras av andras drogfrihet, men samtidigt inte känna stolthet över sin egna bedrift och styrka att lägga av med skiten. Men det börjar bli lite ändring på det nu och om jag ska låta riktigt osvensk:

- Fy fan vad bra jag är!

Idag var Ziggan och jag och kikade lite på bilar i en bilaffär. Vi fantiserade om en ny bil samtidigt som våran gamla tretusenkronorsbil fick sig ett par nya bromsklossar inne i verkstaden, men hittade en Audi A4 för 80.000 kronor som vi gillade. Enligt avbetalningsplanen skulle vi betala cirka 1.300 kronor i månaden och det har vi råd med nu efter min löneförhöjning och heltidsanställning. När vi sedan satte oss med bilförsäljaren, så berättade jag ärligt att:

- Jag kanske inte kan ta det där lånet eftersom jag har ett.. eh... förflutet.

Han knapprade in mitt personnummer på datorn (inte kreditupplysningen) och det visade sig att ett lån till en bil inte vore några som helst problem. Jag hade en betalningsanmärkning hos fogden från 2004, men det stod också att den skulden var betald. Mina skulder som jag betalar på varje månad är till inkassobolag nämligen. Fy fan, rent ut sagt! Vilken Svensson jag har blivit nu när jag till och med kan ta ett billån! Häftig känsla att återigen vara betrodd, men vi köpte ändå ingen bil. Vi ska besiktiga vår gamla skorv först och lyssna på domen innan vi ens funderar på att knalla in i en bilaffär igen. Idag råder ett ekonomiskt tänkande och en förmåga att tänka lite längre än två dagar framåt.

Tisdag 6/2 kl. 23:47

Oj, oj, oj, vilken stressig dag på jobbet det har varit. Önskar att jag kunde berätta om de stackars grabbarna som dyker upp hos oss, men det kan jag ju inte (av respekt och tystnadsplikt). Är helt slut och ska snart stappla i säng, men först ett par anekdoter till från "The Sälenresan". Foton kommer senare.

En bekant stoppade ner mitt porslinsöga i sin bröstficka och satte sig sedan och pratade med ett sällskap. Efter fem minuter gick jag fram och frågade honom med en bitter min:

- Har du snott mitt öga?

När han hade nekat allvarligt ett par gånger, stack jag ner fingrarna i hans bröstficka och fiskade upp ögat med orden.

- Vad är det här då?!

- Oj, förlåt... det glömde jag bort, sade han.

- Ja, okej... gör inte om det bara, sade jag sedan, stoppade i ögat och gick iväg.

Synen av sällskapets miner kommer att förgylla resten av det här året.

______________

När jag står utanför Harry´s, så kommer det fram en full kille till mig och frågar:

- Hon sa att jag skulle prata med dig... är du hennes hallick?

Sedan pekar han på en av mina vänninor som står och flinar några meter bort, och givetvis förstår jag att hon driver saklöst med honom.

- Nää, svarar jag. Jag är på semester nu. Vill hon extraknäcka, så får du göra upp ett pris med henne.

Killen blir därefter skickad fram och tillbaka mellan henne och mig ett par gånger, innan jag till slut tvingas förklara att det hela var ett skämt. Vi skrattade gott åt det.

Måndag 5/2 kl.22:57

Under nästan hela vistelsen i Sälen, så undvek jag att ha i mitt porslinsöga. Det måste nämligen bytas eftersom det är för slitet... känns som om jag har grus i ögat när jag har det inne. På grund av detta blev det givetvis en del roliga kommentarer och nyfikna frågor. Tre killar i 15-årsåldern som satt med i liften undrade vad jag hade gjort.

- Jag tappade porslinsögat i backen när jag skrotade, svarade jag. Så ser ni ett öga, så är det antagligen mitt och då kan ni ju lämna det till någon liftvakt.

Jag undrar hur långt den historien sprider sig.

Ett par tillfällen ute på krogen, så undrade folk vad jag hade gjort med ögat.

- Vadå? frågade jag då och försökte se allvarlig ut. Vad menar ni?

När de sedan påpekade att jag saknade ett öga, så svarade jag förvånat:

-Oj då! Sedan förklarade jag att jag måste ha tappat mitt porslinsöga någonstans, men att man måste räkna med lite svinn.

Tror inte att någon blev särskilt förnärmad av min lyteskomik. Alla tycktes skratta gott när sanningen kom fram. Jag har ju liksom "tillstånd" att skämta om handikappade eftersom jag är det själv, men som jag sade till en färgad kille:

- Det vore ju skitkul om jag också vore färgad, för då har jag ju "tillstånd" att dra sådana skämt också. Det ultimata vore ju om man vore en svart, homosexuell och handikappad jude... då skulle ju ingen kunna säga något om varken fördomar eller rasism.

Fast vissa grejor ska man ju inte skämta om. Nazismen och andra värlskriget till exempel. Min farfar dog nämligen i ett koncentrationsläger. Han trillade ner från vakttornet och bröt nacken.

Måndag 5/2 kl. 13:02

Trots att jag fortfarande är trött som en bäver och öm i varenda muskel efter den intensiva helgen, så går jag omkring som på moln, ler och känner mig... ja, rent av lycklig. Den här helgen var en av de absolut roligaste i hela mitt liv och jag kommer att vårda minnet av den länge. I går under resan hem, så hade jag en ganska jobbig och obarmhärtig dagen-efter-ångest, men nu är den helt borta och jag är åter beredd att kasta mig ut i livet och ta en ny tugga av det där saftiga äpplet.

Ett särskilt förbaskat tack till Svenska Tourettes Sällskapet (resesällskapet) för ert otroliga attans stöd när mina ord inte räckte till... vilket kanske inte var så nedrans ofta.

Återkommer ikväll med anektoder som redan är legendariska.

Sönag ;) 4/2 kl. 20:49

Tillbaka i ett stycke och det var höjden av lycka att få åka bräda igen... en av livets största gåvor. Helgen i Sälen kan bara beskrivas med superlativ trots blåmärken och en oslagbar trötthet. Kroppen värker efter ett par rejäla vurpor, men den värsta värken sitter i magmusklerna efter allt skrattande. Vilken sanslöst rolig helg vi har haft! Själv har jag känt mig som en nybliven lottomiljonär och skrattat i stort sett hela tiden. Det som jag har reagerat över, är hur tråkigt de flesta killarna på krogen tycks ha. De flesta anstränger sig nästan för att inte se glada ut och det är väl bara så förbannat typiskt svenskt? Titta er omkring nästa gång ni är på krogen, så förstår ni garanterat vad jag menar. Jag tror att vi svenskar behöver lossa på slipsen lite, le och inte vara så rädda för att prata med främlingar. Själv har jag verkligen varit glad, utåtriktad och skämtsam hela helgen, så folk har väl antagligen trott att jag gått på droger, varit halvgalen eller att jag kanske kommer från ett annat land. Har massor med historier om denna helt underbara snowboardsemester som jag måste berätta om och flera foton som jag vill visa, men nu är det dags att häva sig i soffan och söndagsmysa med Ziggan framför teven. Länge leve livet!

Fredag 2/2 kl. 21:03

Sorry att jag inte har skrivit på ett par dagar, men jag är just nu på skid (snowboard) semester uppe i fjällen och det är ett makalöst party dygnet runt. Har tillfälligt lånat en dator just för att meddela er vad som händer just nu, så det här blir tyvärr ett väldigt kort inlägg. Återkommer på sönag med en fullständig redogörelse. Ha en trevlig helg!