Tisdag 30/1 kl. 19:37

Dagen började mindre bra. Skulle ta bilen hem i morse, men den var helt död. Hade glömt att stänga av radion... suck! Efter några tappra försök, men fruktlösa att skjuta igång den med hjälp av ett par arbetskamrater, så skulle jag istället plocka fram startkablarna. Tyvärr hade jag ingen nyckel till bagageluckan och eftersom batteriet var dött, så fungerade inte centrallåset. Fick montera bort hundnätet och krypa bak och trassla upp golvluckan i lastutrymmet... för att bara upptäcka att det inte fanns några startkablar i bilen. Aaarrgghh! När jag trots allt till slut kom hem, så åkte jag och löste ut läkarintyget som länstyrelsen ska ha. Det intyget som styrker min drogfrihet och som kostar 3.200.000.000.000 kronor. Blev på ännu sämre humör när jag insåg att de tretusentvåhundrakronorna var hälften av min månadslön från behandlingshemmet. Men nu dröjer det i alla fall sex månader tills nästa gång jag tvingas punga ut med 3.200 satans jävla kronor på ett förbannat intyg som egentligen inte bevisar ett skit. Arrgghhh igen! Nåja, på väg hem igen, så upptäcker jag en radarkontroll längre fram på vägen och bromsar in när jag inser att jag håller 65 km/h på en 50-väg. En av poliserna vinkar givetvis in mig, men då får jag uppleva något som jag nog aldrig tidigare har upplevt i en vägkontroll:

Jag är nykter, drogfri, har körkort och kör en bil som är besiktad, försäkrad, skattad och dessutom inte stulen. Som grädde på moset fick de mig heller inte för fortkörning och efter avslutade kontroller fick jag lugnt köra vidare... med ett brett leende. Med tanke på hur dagen hade börjat, så hade jag nästan räknat med dryga böter för fortkörning eller till och med indraget körkort eftersom jag har körkortet på prov.

Poängen med den här historien är att även om allt ser mörkt ut och motgångarna haglar, så ska man aldrig ge upp hoppet om bättre lycka. Den kommer förr eller senare och det gäller bara att härda ut tills dess. Allting ordnar sig!

Måndag 29/1 kl. 22:20

Shit pommes frites, vilken skrivlust jag har nu! Jobbar konstant med boken i huvudet och vill bara skriva ner allt nu och göra klart boken, så det är ganska typiskt att jag inte är hemma och har tillgång till min dator just nu. På jobbet nämligen. Kommer att jobba ett par pass till den här veckan och till helgen ska vi åka bort, så det lär inte bli något maratonskrivande av förrän tidigast nästa vecka, men ett par rader ska jag nog hinna plita ner i alla fall. Hoppas att min skrivlust bara växer sig starkare tills jag får ordentligt med tid att skriva.

Var ute och åkte bil förut då jag helt plötsligt började rapa och få sura uppstötningar. Stannade bilen och kräktes en skvätt, och tyckte mig må lite bättre efter det. Sitter nu och börjar känna mig både varm och smått illamående. Jag hoppas innerligt att det bara är hypokondrikern i mig som talar och att jag inte har åkt på något skit. Har ju en sedan länge planerad och efterlängtad weekendresa att göra i helgen, så sjuk är det absolut sista jag vill bli nu. Men skulle jag ändå bli det, så vet jag att man kommer väldigt långt med självsuggestion och jävlar anamma, så jag får väl börja låtsas att jag är frisk då. Har inte varit sjuk sedan min bältros i somras och jag tänker inte bli det nu heller. Så det så! Aaaaah! Kom i skrivandets stund precis på vad det beror på! Kaffe! Jag dricker normalt inte kaffe, men har druckit två stora koppar idag och det är nog därför jag känner mig lite förgiftad. Känner igen symptomen lite från andra gånger då jag inte haft vett nog att hålla mig borta från koffeinet. Känner mig som värsta renlevnadsmänniskan nu... snusar inte, röker inte och dricker inte ens kaffe. Tänk vilket gift kaffet är egentligen som gör mig illamående när det kommer in i systemet. När jag missbrukade droger var det precis tvärtom. Då mådde jag dåligt så fort det inte fanns tillräckligt med droger i systemet. Fast å andra sidan mådde jag pyton även när jag var påtänd.

Kom att tänka på ett tillfälle som jag minns tydligt och då jag mådde RIKTIGT dåligt. Jag vankade av och an i min lägenhet och väntade ivrigt på ett par gram tjack. Jag höll på att tända av efter någon veckas race och hade en ohyggligt stark motvilja att möta sömnen och ångesten. Jag toksvettades, var skitnödig och hade ett obeskrivligt sug efter amfetaminet. Det kröp i hela kroppen på mig. Det gick flera timmar och när min langare till slut dök upp och meddelade att han inte hade lyckats skaffa något tjack, så var det som om jag nåddes av värsta dödsbeskedet.

Det är inte sant! tänkte jag och återupprepade tanken massor av gånger som ett chockartat mantra:

Det är inte sant! Det är inte sant! Det är inte sant! Det är inte sant!

Sedan bröt jag ihop på köksgolvet och grät.

Har ni förstått hur skönt det är att vara drogfri?

Söndag 28/1 kl. 23:13

Pratade med en gammal kompis idag som går på sjukpension och vi diskuterade en del om jobb, löner och så vidare. Jag berättade hur skönt det är att ha ett heltidsjobb, få lön därefter och att inte längre trassla med sjukpension. Vidare förklarade jag min inställning mot de parasiter som lever på sjukkassan utan att vara tillräckligt sjuka. Han hycklade inte i alla fall och sade som det var:

- Jag är bara lat och kommer nog aldrig mera att jobba i mitt liv.

Trots att jag ogillar inställningen starkt eftersom jag numera är en hederlig skattebetalare, så fann jag en slags charm i hans svar. Hellre att folk är så ärliga i alla fall, än att de ska gå omkring och fiska sympatier genom att spela sjuka för sin omgivning... trots att alla egentligen vet att de är fullt friska. Jodå, ni vet säkert vilka jag pratar om. De som alltid försöker övertyga andra om att de egentligen är världens sjukaste människor. De kan vara ens närmaste vän, man kan träffa dem på gatan eller affären och börja småprata med dem om väder och vind. Innan man hinner blinka, så står man där artigt och lyssnar när de berättar om sina krämpor och sjukdomar från A till Ö. Hädan efter ska jag inte lyssna på sådana "stackars-stackars-mig-människor" något mer. De suger ju bara energi. Oj, vad synd det är om mig som ska behöva lyssna till hur eländigt folk har det;)

Lördag 27/1 kl. 23:55

En fantastiskt rolig dag som har gått i sportens tecken. Jag och en grabb från jobbet åkte upp till Globen i Stockholm och såg hockeymatchen mellan Djurgården och MoDo. Som före detta Stockholmare hejade jag givetvis på Djurgården och vi stod mitt i hejarklacken och skrek oss hesa. Vilket liv det var! Jag har tidigare varit på landskamper i Globen och skrikit mig hes, men aldrig stått mitt i en hejarklack under en elitseriematch förut, så jag måste säga att det var inspirerande. Jag kommer nog aldrig mera gå på en hockeymatch utan att vara i, eller precis bredvid klacken. Till slut kunde jag nästan alla hejaramsorna och sjöng med så gott jag kunde. Och vilken match det blev! Djurgården avgjorde med bara 14 sekunder kvar och jublet fick hela Globen i gungning. Vilken härlig känsla! Sedan åkte vi till Heron City och tog plats framför storbildsteven på O´Learys lagom till fotbollsmatchen mellan Manchester United och Portsmouth började. Vi hejade på Henkes Manchester som givetvis vann till stora applåder. Dagen avslutade vi med att gå på bio och se Saw 3, men den filmen hade ju inte särskilt mycket med sport att göra. Huga!

Fredag 26/1 kl. 22:02

Alla kriminella som varit med ett tag, vet vilket destruktivt skitliv det är och ingen av dem som är vid sina sinnens fulla bruk skulle kunna rekommendera det riskfyllda livet till sina egna barn... och därmed inte heller till andra barn eller ungdomar. De som ändå gör det, borde fan läggas in på psyket eftersom det är sinnessjukt att försvara en livsstil när man själv är medveten om att den förgör och förtär. Därför tycker jag att det är synd att inte fler gangsters (oavsett om man är aktiv eller pensionerad) öppet berättar om baksidan av myntet och avråder de yngre. Vet att många som lägger av och börjar leva Svenssonliv är rädda för att tappa ansiktet inför sina gamla polare, men hur mycket Svensson är man då, när man fortfarande bryr sig om vad knarkhandlare, rånare, tjuvar och lögnare tycker? De allra flesta av dem är ju själva fullt medvetna om att det de gör är fel och förkastligt. De som är ganska unga och fortfarande inte har upplevt alla de negativa konsekvenserna, är ofta samma överspända människor som med en fejkad brytning snackar om gangstervärlden som om de vore Tony Montana. Känner till några äldre gangsters också för den delen som är lika patetiska... om inte ännu mera patetiska med tanke på deras ålder. Känns som om de gör parodi på sig själva, och de är de enda som inte ser det. Jag vet vad jag pratar om... "been there, done that" och det var ett pinsamt uppvaknande.

Ta de här tatuerade muskelknippena som går omkring med en fet guldkedja runt halsen och försöker se arga och farliga ut. Skulle vilja gå fram till dem och förklara att jag ser den där rädda lilla pojken bakom fasaden, men av hälsoskäl låter jag bli. När jag själv hade den där fasaden för att dölja rädslan, så vet jag ju hur jag skulle ha reagerat om någon sagt så till mig. Visste ju inte ens själv om då att jag dolde något. Trodde verkligen att det var mitt sanna jag och det tror nog de flesta som blivit tillräckligt hjärntvättade av den kriminella livsstilen. Därför är det nog lönlöst att gå fram till de arga och steroiduppsvällda pojkarna och försöka förklara att:

- Ursäkta... ville bara tala om att jag ser hur dåligt du mår innerst inne.

Varje gång jag ser en kriminell människa (oh, ja... det syns ganska tydligt om någon nu inte har förstått det?) så undrar jag alltid vad han hade för uppväxt. Vart det gick fel, liksom.

Misshandlad, mobbad, utsatt för övergrepp, skilsmässobarn, missbruk i närmiljön, dåliga förebilder eller inga alls, och så vidare.

Att jag tänker så, gör också att jag förstår att det oftast finns en osäker liten pojke bakom fasaden.

Torsdag 26/1 kl. 23:59

Det har under kvällen varit fel på servern och nu är jag för trött för att sitta här och blogga, så det blir ett lite längre inlägg imorgon istället.

Onsdag 24/1 kl. 23:06

Har fortsatt att frossa idag med kakor, chips, godis, bullar och läsk. Mitt frosseri beror troligtvis på ett undermedvetet snussug. Det måste vara undermedvetet, eller så är jag bara en baddare på att förneka det för mig själv. Jag har gått upp två kilo sedan jag slutade att snusa för över två veckor sedan och då har jag ändå verkligen försökt äta nyttigt... förutom de här senaste dagarna som mest liknar en gammal grekisk matorgie.

Har även idag funderat en del på mina brottsoffer och på ett eventuellt framtida möte med dem. Det finns många som jag skulle vilja be om ursäkt, fråga, förklara och bara prata med, men de jag helst skulle vilja be om ursäkt och prata med, är föräldrar till ungdomar som börjat knarka. Både de naiva ungdomarna och deras sörjande föräldrar skulle ha en väldigt fet ursäkt av alla egotrippade, giriga, egoistiska och korttänkta knarklangare. Oavsett om de sålt ett par gram eller ett par ton. Visserligen har jag en försvinnande liten del i att det finns droger i samhället, men dock ändå en del. Förr gjorde jag mig skyldig till både smuggling av droger och grova narkotikabrott, men då fattade jag faktiskt inte hur många ringar på vattnet det gav. Konsekvenserna av bara ett par gram kan vara ofattbara och påverka en hel stad. Fattar inte hur jag kunde vara så trög förr och inte förstå det. Idag är jag så trög längre... tack och lov.

Tisdag 23/1 kl 21:38

Har tänkt på den där dokumentärserien "Mötet" som Kanal 5 ringde om och jag har nu bestämt mig för att medverka... om de nu hör av sig igen. Har ju gått rätt länge och tänkt på en del av mina brottsoffer och det vore nog nyttigt för bägge parter att få till ett möte. Jag själv får ju aldrig arslet ur vagnen och ordnar med något möte, så om nu Kanal 5 ordnar med allt, så vore det värt att träffa dem (om de nu vill ställa upp) även om priset är några kameror närvarande. Nåja, vi får se hur det blir.

Någon överdriven energi har jag knappast haft idag. Har bara legat i soffan, glott på film och tryckt i mig mängder av onyttiga saker... kakor, chips, godis, pizza, coca-cola och salta pinnar. Tillhör lyckligtvis den där kategorin av människor som kan ta sådana här dagar av frosserier ibland utan att gå upp i vikt. Allt på grund av att jag håller igång nio dagar av tio.

Måndag 22/1 kl. 20:28

I lördags var det stressigt värre och därför bloggade jag inte då. Vi hade hela släkten här på födelsedagsfika och förberedelserna med smörgåstårtan och festen tog hela dagen i anspråk. När jag skriver "släkten", så menar jag Ziggans släkt... fast den är liksom min också. Säger morfar till hennes morfar, och så. Födelsedagsfikat med släkten var inte ens över förrän festdeltagarna började trilla in och det blev ett lyckat party med mycket folk. Vi har aldrig haft så många gäster här tidigare, så det blev både högljutt, stökigt och väldigt roligt. Hoppas bara grannarna uppskattade karaoken. Många av födelsedagspresenterna var väldigt genomtänkta och jag vill ta tillfället i akt att tacka för dessa. Festen fortsatte senare för några av oss i Motala där det blev ännu mera karaoke. Ziggan och jag kom hem vid femtiden på morgonen och var då väldigt trötta och belåtna. Igår blev det pizza och videofilm, precis som det sig bör en söndag och det var en riktigt slapp och seg söndag... och jag struntade helt enkelt i att blogga. Sorry.

I lördags bestämde jag mig för att avstå från försäljarjobbet och jag ringde idag och sade till dem. De lät lite förvånade, men jag känner själv att det var ett korrekt och klokt beslut. Jag mår ju så jäkla bra just nu och allting fungerar perfekt i min tillvaro, så varför skulle jag riskera det? Jag vill också kunna skriva klart boken... som dessutom kan generera i mycket pengar, så det hade bara varit korkat av mig att ta på mig ett heltidsjobb till. Allting känns fortsatt riktigt, riktigt bra!

Fredag 19/1 kl. 22:44

Står i valet och kvalet om jag verkligen ska ta det där försäljarjobbet. Det vore ju kanske bättre att avstå och istället skriva klart boken på min lediga tid. Eller så åker jag på de där säljarmötena nästa vecka och känner mig för. Tror att det blir det sistnämnda. Det kostar ju liksom inget och jag har ju den oförskämt bra positionen att jag kan tacka nej till jobbet om jag nu känner att det inte är min grej. Har ju ändå en bra heltidslön att luta mig mot, men det är ju aldrig fel med lite extrakulor som trillar in. Vill ju så gärna hoppa fallskärm i år och bara att förnya mitt medlemsskap + försäkringen kostar flera tusenlappar. Sedan kostar varje hopp cirka 120 kronor och hundra hopp per säsong är inte särskilt mycket. Bara hoppen landar alltså på cirka 12.000 kronor. En jävligt dyr sport med andra ord... men fruktansvärt kul. Kostnaden för utrustningen som jag måste köpa tillkommer också och även den ligger på 12.000 kronor (1.000 kronor i månaden på avbetalning). Det är ett bra pris på en rigg som jag alltså får köpa på avbetalning via en kompis. Hoppade ju inget förra året och förnyar jag inte mitt medlemsskap i år, så förlorar jag min licens som kostar cirka 7.000 kronor. Nåja, allting ordnar sig.

Kom hem från jobbet på eftermiddagen och var löjligt lättirriterad. Utgick ifrån att det var snussuget som spökade och jag betedde mig som en grälsjuk kärring med PMS. För att inte bli allt för osams med Ziggan, så tog jag ett återfall och stoppade in en pris. Jodå, så illa var det. Blev på lite bättre humör tämligen omgående, men jag ska inte börja snusa igen bara för det. Det blev bara en snus. Får hoppas att det nu går tio dagar till innan nästa attack av dåligt humör kommer.

Torsdag 18/1 kl. 21:27

Var på anställningsintervjun idag och det gick strålande. Av 120 sökanden, så är vi nu tio som är kvar för vidare utgallring nästa vecka. Eftersom det är tre platser som ska tillsättas, så har jag stor chans och det känns som om ett av jobben redan är reserverat för mig. Helt ärligt, alltså! Det enda som låg mig i fatet var när han som intervjuade mig frågade:

- Om du nu får jobbet, skulle du då säga upp dig från ditt andra jobb?

Han trodde väl kanske det, för han såg förvånad ut när jag ärligt svarade:

- Nää, inte en chans.

Men jag förklarade för honom varför och trots det svaret blev jag alltså ändå en av de tio som gick vidare. Därför anser jag att mina chanser är riktigt goda. Mina nuvarande arbetstider och friheten i det andra jobbet, gör att jag utan problem kan kombinera dessa. Skulle det ändå bli för jobbigt, eller risk för strul, så struntar jag direkt i det nya jobbet. Tveklöst.

Blev uppringd av kanal 5 idag som ska göra några fristående dokumentärer om mötet mellan gärningsmän och brottsoffer, och de undrade om jag ville medverka. Fick en klump i magen faktiskt, men tror det skulle vara nyttigt att träffa några av mina brottsoffer eftersom jag tänkt en del på vissa av dem. Får se hur det blir... ska bolla frågan med mina närmaste. Återkommer med mera information efter mötet med kanal 5.

Onsdag 17/1 kl. 19:33

Har den senaste tiden letat efter något extraknäck för att kunna dryga ut hushållskassan och betala av på mina skulder fortare. Igår mailade jag iväg en ansökan om ett välbetalt jobb som försäljare. Mitt mail började med:

" Hej! Det är mig Ni letar efter."

Vidare skrev jag att jag kunde sälja is till eskimåerna och skämdes inte ett dugg för att slå på min egen trumma. Vad fan... söker man ett eftertraktat jobb, så måste man ju sticka ut lite grann från högen med ansökningar... och det fungerade. De ringde imorse och berättade att de hade närmare 120 ansökningar, men att de gärna ville se mig komma på ett personligt besök redan imorgon. Jobbet är väldigt fritt, bra betalt och jag bestämmer mina arbetstider själv... något annat skulle inte passa mig eftersom mitt nuvarande jobb går i absolut första hand och någon kompromiss är otänkbar. Får se imorgon hur det blir och om jobbet ens passar mig, men det är väl klart att jag får jobbet om jag vill?! Med tanke på den senaste tidens framgång och medgång, så är väl något annat otänkbart;)

Jobbade rätt länge med boken idag också och det var verkligen skitkul! Det blev ett par timmars skrivande och jag ser redan fram emot nästa tillfälle då jag får sätta mig med boken igen. Känns som om min skrivkramp lossnade rejält idag och jag bubblar av ideér och energi. Nya skinande solar på en redan klarblå himmel. När ska detta elände sluta;)

Hoppas att ni läsare av denna blogg är medvetna om att ni har en del i allt positivt som händer i mitt liv just nu. Tack vare bloggandet har jag fått insikter, glädje, inspiration, motivation och ideér som jag nog aldrig skulle fått annars, och hade min blogg inte haft några läsare, så hade jag aldrig bloggat. Tack för ert stöd och uppmuntran! Må min positiva energi och mina framgångar härmed smitta av sig till Er!

Tisdag 16/1 kl. 22:28

Jag har fan damp, alltså! Har en sådan otrolig energi att jag skulle kunna träna och hålla igång hela dagarna. Vaknade klockan åtta i morse och kunde omöjligt somna om. Dels var jag för pigg, men min tinnitus tjöt alldeles förskräckligt också och förhindrade mig därmed från att somna om. Min förbannade tinnitus fick jag efter sprängolyckan -85 då bägge öronen opererades och tyvärr har den blivit värre den senaste tiden. Antar att nyårsaftonens stora och högljudda kalas är en bidragande faktor. Ska vara riktigt försiktig med hörseln hädan efter... om tjutandet ökar kan det nog driva mig till vansinne. Kom hem efter ett hårt träningspass idag och satte direkt igång att städa ut julen... bara för att ha något att göra. Det låg barr i drivor på vardagsrumsgolvet när jag äntligen hade fått ut granen, så jag tror nog att det blir en plastgran nästa år. Eller en sådan där som inte barrar. Nää, som ni märker har jag inte mycket att skriva om idag, så vi hörs imorgon istället. God natt!

Måndag 15/1 kl. 15:59

Vaknade klockan sex i morse och försökte lönlöst att somna om, så vid strax innan sju gick jag upp och sprang en halvtimmes runda innan det var dags att duka fram frukost. Först är det riktigt jobbigt att springa på grund av mina ryggproblem, men efter ett par minuter försvinner smärtan nästan helt och det blir lite av en befrielse att springa då. Är pigg, glad och trettionio år idag, så om ett år blir det ett rejält party. Den bästa födelsedagspresenten fick jag på jobbet idag: Heltid och löneförhöjning! Jag gjorde det! Bara så jävla gott!! Tjänar nu 20.000 kronor i månaden och får närmare 4.000 kronor mer i månaden att leva på nu. Jag är helt ute från systemet i försäkringskassan och A-kassan för första gången på 17 år. Det är stort. Det är riktigt stort. Det känns som om jag har nått ända fram nu... bortsett från skulderna. Kan knappt beskriva min glädje och stolthet. Tänk vad en människa kan åstadkomma om man bara ger sig fan på något? För lite drygt fyra år sedan var jag totalt nerknarkad, hemlös, psyksjuk, självmordsbenägen, hopplös, uppgiven och helt utan framtid. Ingen trodde nog att mitt liv skulle se ut så här idag. Fantastiskt! Tack ska du ha Niclas för att jag tog tag i mitt liv och gjorde något vettigt av det till slut. Ha en underbar dag ni också!

Söndag 14/1 kl. 22:13

Antar att det är snussuget som gör mig konstant hungrig och så förbannat sugen på godis. Suger på en sockerfri halstablett när godissuget blir för mycket. Men jag visste att det skulle bli så, så redan i samma veva som jag slutade att snusa, lade jag även om min kost och håller mig borta från godis och skräpmat. Ja, vad fan... lika bra att ta all jävelskap samtidigt: Inget snus, mycket träning och ingen skräpmat. Jag är långt ifrån överviktig, men visst finns det en näve bukfett som ska bort nu, så det vore ju onödigt att lägga på sig extra. Äter två bananer, en knäckebrödskiva med ost, en burk tonfisk och ett glas juice till frukost varje morgon, och håller en fortsatt nyttig kost hela dagarna. De senaste veckornas hårda träning och den nya kosten har börjat ge resultat. Förutom att fåfängan i mig tar ett glädjeskutt, så mår jag så fantastiskt bra och är både gladare och piggare. Var till och med ute i morse och sprang en lång runda innan frukosten. Hurtigt värre!

Lördag 13/1 kl. 21:04

Vill inte låta alltför kaxig, men det är svårt att låta bli... det har nu nämligen gått över fem dygn sedan sista prillan och det är fortfarande som en lugn skogspromenad. Är faktiskt inte ens så snussugen som jag trodde att jag skulle vara. Huvudvärken som har malt de senaste dagarna, har nu växt till en mindre hjärnskakning med nackont och jag tvivlar på att det har med något nikotinsug att göra. Även Fantomen kan ju bli sjuk ibland (nytt djungelordspråk). Tror att huvudvärken beror på mina gamla nackskador (plural). Jo, det måste jag ju dra upp nu även om jag vet att många kommer att reta sig på det, men ärligt talat struntar jag i det:

Tycker att det är skitbra av försäkringskassan att ta till hårdhandskarna mot simulanter, parasiter och latmaskar. Sätter mina förhoppningar till systemet så att de verkligt sjuka inte ska få några problem. Har ju själv utnyttjat det där systemet i väldigt många år, trots att jag varit arbetsför och jobbat svart ibland. Förstår att hederliga skattebetalare störde sig på det då... precis som jag stör mig på det idag. SAMTLIGA jag känner som går på sjukpension är egentligen arbetsföra och de flesta erkänner det också själva. De vill helt enkelt inte jobba och letar inte ens efter något jobb som kan passa deras nedsatta arbetsförmåga. De lägger hellre sin energi på att klaga och på att få sjukskrivningar och sympatier. Ingen av de jag känner har värre skador än mig, men själv är jag nu helt på väg ut ur systemet av egen fri vilja. Kunde ha haft sjukpension tills dödens dagar om jag velat. Själv har jag:

* Diskbråck som nästan ständigt smärtar och trycker på ischiasnerven så pass att mitt högra ben ibland domnar bort. De värsta huggen i ryggen kommer några gånger i veckan och då skriker jag rakt ut. Diskbråcket gör att jag har svårigheter att ibland röra mig.

*Jag har bara ett öga (ett är porslin), en kloformad vänsterstump och bara tre hela fingrar kvar på min högra hand efter en sprängolycka. På grund av samma olycka har jag ibland också ont i mitt vänstra knä som är opererat.

* Jag har varit inblandad i flera allvarliga olyckor med varaktiga skador i axlarna, knäna, nacken (whiplash), ryggen och flera hjärnskakningar. Jag får nackont och huvudvärk kontinuerligt på grund av whiplashskadorna. Jag har fått regelbundna kortisonsprutor i axlarna mot den kroniska inflammationen där.

* Jag har en återkommande migrän. Den kommer ett par gånger om året och då måste jag ligga orörlig i ett mörkt rum. Huvudvärk och ett absurt illamående är då oundvikligt.

* Jag har ett mångårigt intensivt missbruk bakom mig med psykisk ohälsa som följd (nojor, deppressioner, självmordstankar, m m.)

* Jag har suttit i fängelse många år och och missbrukat droger. Det är sociala handikapp när det gäller en arbetsansökan.

* Jag har dokumentetrade förslitningsskador i mina handleder på grund av verkstadsarbete med vibrerande verktyg.

Jag skulle kunna fortsätta att rabbla upp en massa fel och sjukdomar på mig, men det jag vill poängtera är att jag nu arbetar ändå och är snubblande nära en heltidsanställning. Är förbannat stolt över både min inställning och anställning. Det borde fler vara. Det handlar ju i de flesta fall om att vilja jobba. Är så trött på lata människor som gnäller över småkrämpor och vill ligga hemma på soffan och få betalt av oss skattebetalare. Klipp er och skaffa er ett jobb!

Fredag 12/1 kl. 23:58

Ziggan och jag har under eftermiddagen bestämt oss för att inte behålla den lilla terriern. Det fungerar helt enkelt inte mellan Prozac och honom, men det kommer nog inte bli några problem att hitta några andra ägare till honom. Våra grannar har redan delgivit oss sitt intresse och jag ska prata med de egentliga ägarna imorgon. De senaste dagarna har jag haft en liten malande huvudvärk och jag undrar om det inte har med mitt sug efter snus att göra. Dessutom har jag fått en ökad energi (eeh... rastlöshet kanske?) och min träningslust bara växer och växer. Idag har jag också märkt vissa förändringar i mitt humör. Jag är fortfarande glad och så, men har en kortare stubin än normalt. Jag blir inte bara irriterad lätt, utan även rörd lätt... som värsta PMS-syndromen. Grät senast för en halvtimme sedan då jag tittade på en verklighetsbaserad film som heter Invincible med Mark Wahlberg. Filmen var otroligt bra och under slutscenerna klättrade jag skrikande över vardagsrumsbordet med tårar sprutandes ur ögonen. Det är sant! Det som nog rör mig mest är stora idrottsliga prestationer och när de sedan har lyckats dramatisera det så bra som i filmen, så blir jag genast genomförkyld. Lägg därefter till mitt nuvarande PMS-liknande syndrom, så förstår ni kanske att tårarna sprutade på mig. Hur många grabbar blir inte tårögda när de ser bilderna från VM i fotboll -94? Det är snart tretton år sedan och jag får fortfarande gåshud och tårar i ögonen när jag ser det. Det är manligt!

Torsdag 11/1 kl. 22:57

Tre dygn har nu gått sedan sista snusen och det har gått riktigt bra att inte snusa idag, trots ett visst mått av sug. Inte så att jag legat nedbäddad, skakat av abstinens, gråtit efter en prilla och sett spindlar kommit fram ur tapeten. Nää, har mest saknat något under läppen efter maten, framför teven och vid andra tillfällen då jag tidigare lade in en pris. Känns lite tomt liksom och jag har kommit på mig själv att leta efter snusen under läppen med tungan. Men än så länge är det ändå en baggis. Minns för ett år sedan då jag slutade sist... då var de första två veckorna " a walk in the park", men sedan kom mitt dåliga humör. Får se hur det blir denna gång. Idag har jag dock inte haft mycket tid att bli särskilt snussugen. Vi fick en tillökning i familjen... en liten treårig Jack Russel (hane), så det har varit fullt upp. Terriern, som för övrigt är jättesöt och tillgiven, fick vi av ett par som har en son som visar tecken på allergi och de har inte lyckats sälja hunden. Nu vet vi inte med säkerhet att vi kan behålla den lilla ettriga saken. Meningen är ju att Prozac ska fungera bra med honom och våra förhoppningar var att de skulle bli lekkamrater, men de är långt ifrån bästa vänner ännu. Två gånger har de rykt ihop riktigt rejält och det är helt otroligt hur kaxig den där lilla hunden är... trots att han har fått pisk bägge gångerna. Tydligen har terrier ett väldigt stort ego och tror själva att de är stora som en fullvuxen schäfer, men jag får uppfattningen att den lilla terriern är rädd och desto räddare han blir, desto större risk att han anfaller andra hundar. Precis som de flesta våldsamma människorna jag känt... inklusive mig själv när det begav sig. Desto räddare - desto farligare. Just nu är det en avvaktande vapenvila mellan dem och vi hoppas att terriern kommer att lugna ner sig lite och hitta sin plats i "flocken".

Onsdag 10/1 kl. 16:23

Oj, vilket tidigt inlägg! Är lite rastlös och tänkte blogga för att ha något att göra. Förra året slutade jag att snusa på nyårsdagen (jo, det var ett nyårslöfte) och höll upp i cirka fyra veckor. Jag hade på ren vilja fixat att lägga av helt, men jag prioriterade förhållandet och valde att börja snusa igen. Mitt humör blev hemskt och Ziggan var ganska trött på mig efter fyra veckor. Många säger att det är svårare att sluta snusa än att sluta röka och jag måste instämma högt och tydligt. Har inte haft särskilt stora problem att sluta röka. Har ju gjort det hur många gånger som helst :) och har då sällan använt snuset som något substitut. Tror att det är svårare att sluta snusa av många olika anledningar och en är att det faktiskt inte är bevisat att snuset är skadligt för hälsan. Om man till exempel jämför varningstexterna på snusdoser och cigarettpaket, så skiljer de sig markant. På snusdoserna står det att "Snus KAN vara ohälsosamt" medan cigarettpaketen larmar om ond bråd död. Hur lätt är det då att mentalt motivera sig att lägga av med något som är ofarligt? Varför slutar jag då att snusa? Jo, dels för pengarnas skull. Det har blivit för dyrt att gå med tobak under läppen. Dels slutar jag också för att bevisa för mig själv och min direkta omgivning att jag har viljestyrka och karaktär. En annan liten anledning är att det är långt ifrån fräscht och snyggt med gula tänder. Nu återstår bara att se hur mitt humör utvecklar sig, men jag har lovat mig själv att förbli på gott humör och inte bli så där förbannat sur på allt som jag var sist jag försökte. Hoppas att jag kan hålla det löftet nu.

Tisdag 9/1 kl. 23:49

Jobbade en del med boken idag, men fy fan vad jobbigt det var rent ut sagt. Det var en pina att tvinga kvar mig själv vid datorn för att skriva och det är SKITTRÅKIGT att skriva då. Tycker inte heller att det blir särskilt bra. Önskar att jag återfick lite av min skrivlust, men det kommer väl tids nog. Borde inte känna någon press att skriva klart boken, men jag gör det ändå. Vill liksom lämna det bakom mig och gå vidare med andra saker och projekt. Har många planer och ideér för framtiden just nu och den blir allt ljusare. Ni vet... det där saftiga äpplet. Känner mig förväntansfull över framtiden och kommande ändrade arbetsförhållanden som jag kommer att berätta om lite senare. Jag har varit ganska rastlös idag och har hållt igång med lite allt möjligt... var bland annat och tränade. Slutade snusa igår och det gör nog att rastlösheten blir lite extra påtaglig. Men lyckades jag sluta med ett intensivt sprutmissbruk av egen kraft och utan behandlingshem, så ska jag väl kunna sluta snusa hur lätt som helst. "Piece of cake!"

Måndag 8/1 kl. 21:59

Hade mardrömmar i natt och förstod direkt i morse vart de hade kommit ifrån. Tittade nämligen på Discovery Crime igår kväll och de visar en serie om ett våldsamt och kriminellt MC-gäng, och det satte sina avtryck i mitt undermedvetna. De avsnitten i mitt liv vill jag helst glömma och jag ångrar djupt att jag involverade mig i den där världen. Med facit i handen behövde jag inte dem... lika lite som de behövde mig. Rätt fascinerande ändå att jag så drastiskt har ändrat min syn på de ökända MC-klubbarna. Förr tyckte jag att de var coola, tuffa och i toppen på den kriminella hierarkin. Nu ser jag det bara som om de är på botten av samhället och det är ju varken coolt eller tufft.

Hade planerat att sitta och jobba med boken idag, men det blev ingenting med det. Imorgon. Kanske. Jo, ska ta tag i arbetet nu. Tittade på ett intressant tv-program nu på kvällen som handlade om hemlösa och missbrukande barn i Sankt Petersburg. Kände bara empati, sorg och en känsla av att vilja hjälpa till. Ziggan och jag diskuterade att eventuellt åka över till t ex Estland för att förhoppningsvis hjälpa något barn på plats med mat, kläder och det vi kan hjälpa till med. Att bli världsförälder för 100 kronor i månaden känns inte som något bra alternativ. Då ser vi ju inte vart pengarna går eller till vem. Oj, så kul det vore att göra det. Det får bli nästa projekt!

Undrar hur många medlemmar det finns i ökända MC-gäng som funderar på hur de kan hjälpa utsatta gatubarn? Mmm, känns som om jag har kommit en bra bit med min empati.

Söndag 7/1 kl. 23:55

Har haft en helt otroligt bra helg på landet med väldigt god mat i mängder. Ziggans mamma har skämt bort oss med oslagbart god mat. Har gått upp nästan tre kilo sedan i fredags! Mellan måltiderna, efterrätterna och fikat, så har jag legat på sofflocket... bokstavligt talat. Så skönt att likt Kronblom få ligga proppmätt och jäsa på en kökssoffa i ett riktigt bondkök och lyssna till tickandet från väggklockan och korna som råmar från ladugården. Prozac har fått springa lös hela helgen och är jättetrött... ligger nu helt utslagen på vardagsrumsgolvet. Fick i går ett roligt telefonsamtal från en tjej som jag och Ziggan hjälpte lite för 1½ år sedan. Med lite hjälp kom hon in på ett behandlingshem och hon är kvar där, pluggar, har varit drogfri i över ett år och det fungerar kanon. Det samtalet var det roligaste som jag fått på mycket länge. Starkt jobbat tjejen! Fick också ett mejl av en mamma som var skitglad över att hennes son lämnat negativa urinprov och verkar vara väg bort ifrån ett tungt missbruk, vilket också glädjer mig enormt. Mmm, en mycket bra helg på alla sätt och vis.

Fredag 5/1 kl. 13:20

Ännu en dag då det känns som om rikedomar och äventyr väntar bakom knuten. Även om inget av det skulle inträffa, så gör det inget... bara jag fortsätter att känna mig så förbannat positiv och glad. Idag, alldeles strax faktiskt, så åker Ziggan och jag ner till hennes mamma i Småland. Hon bor långt ute på landet där nere och jag misstänker att de har en riktigt dålig anslutning till internet, så jag törs inte lova att det blir något bloggande förrän söndag kväll. Ha en riktigt trevlig trettondagshelg!

Torsdag 4/1 kl. 21:44

Sitter på jobbet. Pratade med Ziggan i telefon förrut om hur bra grabbarna här på hemmet har det, hur mycket de faktiskt lär sig och vilka framsteg de gör. Skulle nog själv behövt att vara på något liknande hem när jag växte upp, men som ung är det nog svårt att se fördelarna. Om några månader har jag jobbat här i två år och jag är ljusår ifrån att tröttna på det. Känner mig så otroligt tacksam och stolt över mitt jobb, och jag vet att det är få förunnat. Många går till ett jobb de avskyr och längtar efter fredagen redan på måndagen. Vilka hjältar egentligen. Många säger att hederligt arbete inte lönar sig och jag har också vräkt ur mig det några gånger... innan jag insåg hur fel jag hade. Och innan jag blev lite mera ekonomisk. Det går ju alldeles utmärkt att, inte bara överleva, utan faktiskt kunna unna sig en hel del med en normal lön. Det handlar ju om att inte leva över sina tillgångar och vara tacksam för det man har. Jag vet vad jag pratar om eftersom vi lever under existensminimum nu och ändå kan unna oss något litet extra ibland. Nu har vi bägge knappt 4.000 kronor kvar att leva på varje månad efter att räkningarna är betalda, så hur blir det då inte när jag får ett heltidsjobb, när jag blir helt skuldfri och när Ziggan börjar jobba efter sin utbildning. Då kommer vi att ha cirka 13.000 kronor MER i månaden att leva på. Det kommer att kännas som en trissvinst jämfört med nu och de här hundåren kommer att gynna oss i vårt ekonomiska tänkande. Känns skönt att ha något att se fram emot. Men just det...

Jag kommer ju ändå att vinna på Lotto, så jag behöver inte tänka på det.

Ofta när de ekonomiska problemen hopar sig lite, så tänker jag på att det någonstans i Afrika sitter en svältande pojke med flugor runt munnen och gråter. Han skulle nog vara rätt arg på mig om han visste hur bra jag egentligen har det. Det gäller att vara tacksam.

Onsdag 3/1 kl. 22:04

Ytterligare en bra dag med gott humör och roliga förhoppningar på framtiden. Allt känns så ljust nu, så man kan tro att någon kört upp en ficklampa i arslet på mig. Satte mig för att jobba med boken nu på kvällen då Ziggan blev klar med sina studier för dagen, men jag hade liksom ingen ro i kroppen och fick därför knappt någonting gjort. Blir lite trött på mig själv ibland för att boken inte är helt klar än, men samtidigt måste ju datorn vara ledig när jag är det... och när min skrivlust faller på. Det kan vara nog så svårt att tajma det. Satte mig idag och tittade efter lediga extrajobb på nätet, men hittade inget som jag fastnade för direkt. Letar lite efter något extrajobb eftersom jag har så mycket som jag vill... eller rättare sagt SKA göra i år, så jag behöver lite extrapengar. Hjärnan går lite på högvarv för att tänka ut saker som jag kan tjäna en hacka på. Vet ju att det trillar in pengar för boken i år... när den nu blir klar, så det är konstigt att jag inte lägger ner mera tid och energi på den. Antar att allt har sin tid och det kanske finns en mening med att det tar tid. Vann inget på lotto idag heller och jag blir lika förvånad varenda gång jag rättar mina rader och upptäcker att jag inte har vunnit några miljoner. Det känns ju som om jag ska bli miljonär vilken dag som helst... som om det är mitt öde att vara ekonomiskt oberoende, så jag förstår inte riktigt varför jag aldrig vinner. Det kanske är något fel på maskinen som drar bollarna?

Tisdag 2/1 kl. 21:57

Minnet från den roliga nyårsfesten kommer jag att vårda ömt. Går fortfarande omkring och bara ler. Träffade som sagt några gamla vänner där på festen som berättade att de läser min blogg och har följt mina framsteg, och jag vill därför passa på att hälsa till dem här. Tack för att ni (särskilt du Z) visade sann glädje över hur mitt liv ser ut idag. Det gör att jag kan känna större glädje och stolthet själv. Z är en kompis som såg mig vid ett tillfälle under den perioden som jag var som värst nerknarkad, så det var väldigt skoj att se hans reaktion nu.

Artikeln som Aftonbladet skrev om mig för några månader sedan publicerades idag, men bara i Stockholmsregionens upplagor. Den finns dock på nätet för oss vanliga dödliga som inte bor i den regionen:

www.aftonbladet.se/vss/stockholm/story/0,2789,966132,00.html

Önskar er alla en riktigt God Fortsättning och jag hoppas att det kommande året blir det bästa i ert liv och att ni lyckas hålla era nyårslöften! Själv ska jag göra mitt yttersta för att hålla mitt nyårslöfte... och då kommer det andra också att slå in.

Måndag 1/1 kl. 19:24

Jag ber om ursäkt att jag inte bloggade igår... firandet av nyåret kom liksom i vägen. Hade en helt otroligt rolig nyårsafton med en jättegod tre-rätters middag här hemma, karaoke och raketer. Vid två-tiden på natten var vi ett litet sällskap som åkte in till Motala och fortsatte firandet på en TUNG efterfest med liveband och karaoke på absolut högsta volym. Helt ärligt ohälsosamt hög volym! Återsåg några gamla bekanta och det var riktigt, riktigt trevligt... eller skitkul på ren svenska. Kom i säng halv nio i morse med en väldigt hes röst, ansträngda stämband och ett ringande i mina öron. Har reflekterat en hel del över det gångna året och på alla de positiva sakerna som har hänt. År 2006 var ett av de bästa åren i mitt liv och jag har en hel lista på saker att vara tacksam över. Samtidigt känner jag en stor optimism och förväntan på år 2007. Mitt nyårslöfte är att försöka göra det här året till DET bästa året i mitt liv och jag ska sträva efter att förverkliga så många av mina drömmar och önskningar som möjligt. Vill önska Er alla Ett Riktigt Gott Nytt År och En God Fortsättning!