Söndag 9/12 kl. 14:13

Nu har jag opererat ögat! Det var en operation som jag önskat länge, eftersom jag i så många år varit så förbannat missnöjd med hur mitt glasöga har suttit och hur det har sett ut. Det har varit insjunket och stelt. Nu har de tagit fett och kött ifrån min ena skinka, dragit ut tre gamla muskler från ögonhålan och sytt fast de i köttbiten. Vidare har de fyllt upp håligheter med fett. Visserligen kan man inte riktigt se det slutgiltiga resultatet än, eftersom det fortfarande är svullet och igensytt, men det blir nog bra när det läkt. Då kommer även det nya glasögat förhoppningsvis att följa med lite bättre. Då sköterskorna från avdelningen hämtade mig på post-op, så kunde jag inte låta bli att skämta med dem:

- Varför har jag bandage på mitt vänstra öga, när det var mitt högra öga som skulle opereras? frågade jag och var fortfarande ganska groggy efter narkosen.

Den ena sköterskan fick nästan panik över det gigantiska misstaget som hon trodde hade begåtts, men skrattade gott när jag förklarade att jag skämtade.

Så nu blir det en svart lapp för ögat ett par veckor, men inte mig emot.

Den kommande veckan blir ganska hektisk. I morgon är jag och Erik med i både DN och Aftonbladet angående mötet med Beatrice Ask på onsdag. Tv4 Öst ska göra ett nyhetsinslag och jag ska även sitta med i morgonsoffan hos dem. Apropå den senaste tidens mediacirkus, så har det gått riktigt fort och jag undrar ibland uppriktigt:

Va fan håller jag på med? Är det verkligen värt det?

Både jag och Ziggan är väldigt oroliga över eventuella repressalier från kriminella gäng. Det är extremt påfrestande. Jag vet inte alls om de ser mig som en töntig Svensson idag som bara yttrar sina åsikter, eller om de ser mig som en förrädare som förtjänar att dö.

Förrädare var jag förresten som kriminell... då förådde jag mig själv, samhället och människorna omkring mig som verkligen brydde sig om mig.

Det enda jag egentligen vill nu, är ju att leva ett tryggt Svenssonliv med Ziggan vid min sida, så hur blev det så här? Antar att jag fortfarande bär på mycket bitterhet mot skitlivet och jag vill verkligen inte se vilsna och identitetssökande grabbar gå samma väg. Jag vill hemskt gärna även hjälpa folk som vill hoppa av det destruktiva livet. För hur det än är, så vet jag att det finns väldigt många bra människor i den där världen som förtjänar ett bättre öde och kan bli produktiva och ansvarstagande medborgare i samhället. De har, precis som jag själv hade, bara hamnat jävligt snett. Samtidigt vill jag ju faktiskt, som jag har berättat flera gånger förut, lämna mitt förflutna bakom mig och bara vara. Jag hade räknat med en massmedial uppmärksamhet när boken kommer ut i januari, men det här har jag liksom inte bett om. Allt känns minst sagt kluvet och jag vet inte hur mycket jag ska gå med på... eller hur mycket jag orkar... eller vågar.