Lördag 15/12 kl. 10:46

Det här går ju lite stick i stäv med mitt mål att sakta avveckla bloggen... har ju skrivit något nästan varje dag den senaste tiden - utan att ens reflektera över det. Men det visar bloggandets betydelse och vikt för mig, när jag omedvetet skriver av mig då det blir hektiskt med många händelser och tankar i mitt liv. Jag kommer nog att fortsätta blogga en bra bit in på nästa år också, men det återstår att se med vilka intervaller.

Jag läste inte DN i torsdags, men tydligen hade Beatrice Ask varit väldigt intresserad av mitt förslag på en omreformering av Kriminalvården. Jag fick det intrycket även under mötet med henne. Förslaget som jag lämnade över ser kort ut så här:

_______________________________

Isoleringsmodellen.

Det är min fasta övertygelse att när en person hamnar på anstalt för första gången, bör denne inte placeras tillsammans med andra interner. Jag baserar detta på mina egna erfarenheter från anstaltsvistelser, häktes- och isoleringsvistelser.

Som förstagångsplacerad på anstalt, och framför allt som en ung sådan, är man oftast identitetssökande och finner snabbt en identitet som kriminell. Man får kriminella förebilder, knyter kriminella kontakter, värvas till kriminella gäng och anammar hela den kriminella livsstilen. Internen riskerar också att utveckla ett drogberoende, eller fortsätta med missbruket inne på anstalten. Internen ges inget utrymme att ändra sitt tänkande. Tvärtom.

Mitt förslag är att isolera fången från kontakt med andra fångar och deras inflytande, men samtidigt ge kvalificerad vård och stöd i form av till exempel terapi, ART (aggressive replacement training), drogrehabilitering, återupprättandet av det sociala skyddsnätet (föräldrar, syskon eller andra släktingar), information om stödgrupper, studier, arbetsutbildning, samt givetvis ge internen ett grundligt förberedande för frigivningen. Internen ska ges möjlighet till arbete i cellen, träning och andra redan existerande förmåner.

På grund av mina egna erfarenheter från långvarig isolering, vet jag att väldigt många tänker de sundaste tankarna under en viss tid i isolering. Detta förstörs tämligen omgående när man sedan placeras bland andra fångar. Man träder då in i den kriminella identiteten igen.

I kompensation till isoleringen bör internen få halvtid, istället för att avtjäna 2/3. Merkostnaden för isoleringsmodellen utjämnas då mycket med tanke på det kortare straffet. I inledningsskedet av reformeringen kan internen kanske själv få välja mellan isoleringsmodellen och få halvtid, eller sitta med andra fångar och avtjäna 2/3.

_________________________________

Själv tycker jag att det vore högst otroligt om ingen inom Kriminalvården har tänkt samma sak. Skillnaden är nog att de inte har haft förmånen att lägga fram förslaget till Justitieministern. Jag har varit väldigt priviligerad. På alla häkten i Sverige så är det väldigt vanligt förekommande att de häktade begär att få sitta av hela sitt straff just på häktet, men detta beviljas aldrig. Antagligen på grund av korkade regler och platsbrist. Ni som jobbar inom Kriminalvården kan ju styrka detta. Många av fångarna har under häktesvistelsens isolering hunnit tänka till, blivit drogfria och helt släppt den där masken. De har insikten att allt det raseras i samma ögonblick de förflyttas till anstalten och dess hjärntvättande miljö. Jag vet med säkerhet att många fångar skulle kunna släppas fria direkt efter häktesvistelsen och ha betydligt större chans att inte återfalla i brott och droger - än om de fortsätter att avtjäna sitt straff på anstalt.

Själv var jag vilsen, osäker och identitetssökande när jag som ung avtjänade mina första fängelsestraff på Skänninge och Tidaholm. Jag var chanslös. Jag fick kriminella förebilder och sjönk allt djupare ner i identiteten som kriminell. Jag åsidosatte mina egna värderingar och åsikter - allt för att passa in. Nu tycker jag att det är fullständigt idiotiskt av Kriminalvården att ha det här systemet och ett tag fantiserade jag om att stämma staten bara för att väcka debatt.