Lördag 30/12 kl. 22:42

Pratade härom dagen med både Ziggan och en jobbarkompis om teknikens utveckling och vi började känna oss riktigt gamla. Minns när de första tevespelen och datorerna kom. Då satt jag på golvet framför teven och spelade tennis mot min kusin. Det var bara två vita streck som man kunde flytta horisontellt med en liten ratt och bollen var egentligen en enda stor fyrkantig pixel. Att prata med någon i en bildtelefon var rena science fiction och man skrattade nästan lite när de gjorde det på Star Trek. Nu går vi omkring med små mobiler och kan ha tevesamtal med bekanta på andra sidan jorden... helt fantastiskt. Det oundvikliga med dessa tekniska framsteg är att man känner sig så förbannat gammal och jag kan ibland höra mig själv säga:

- När jag var liten, så fanns det...

Ungefär som om jag levde på stenåldern. Blir lite nyfiken på hur tekniken ser ut om ytterligare fyrtio år?

Fredag 29/12 kl. 21:37

Fick beskedet från det lite större förlaget idag och de tackade tyvärr nej. Så här såg brevet ut:

Hej Niclas,

Nu har äntligen min kompanjon haft tid att läsa ditt manus och vi har sedan haft en ingående diskussion om det och dessvärre beslutat oss för att stå över. Vi tycker att det är ett ovanligt välskrivet manus och att det finns ett visst driv i berättelsen. Dock finns det också (som jag tror att jag tidigare påpekat) ibland mer av ett redovisande än ett getaltande som gör att berättelsen går på tomgång. Vi kan också ibland sakna en mer reflekterande hållning. Till saken hör även att vi fått erbjudande om ett antal s.k. "true stories" på sistone och inte kan satsa på mer än högst en per säsong. Våra resurser (såväl ekonomiska som redaktionella) är fortfarande högst begränsade.

Jag hoppas att du inte blir alltför nedslagen av detta besked, utan låter andra titta på ditt manus. Dessvärre är Ordfront just nu i gungning, annars hade det varit en god idé att pröva där. Men varför inte testa Norstedts, de gav ju ut Rickard Flingas "Iskallt och stenhårt - Mina 20 år i Texas fängelser".

Med vänlig hälsning
Leif Eriksson

Bokförlaget Lind & Co

Jag blev inte särskilt nedslagen. Tvärtom fick jag nog den där lilla extra gnistan att skriva klart boken och se över den med hans råd i åtanke. Dessutom vet jag ju att mitt gamla förlag gärna vill ge ut den, men jag kommer nog ändå att pröva lyckan hos Nordstedts när manuset är helt klart.

Torsdag 28/12 kl. 23:55

Ännu en dag då jag bara har slappat, tittat på Discovery och drömt mig bort till forsränningar i Amazonas och andra äventyr. Skulle ha tränat idag, men fick aldrig arslet ur vagnen till att göra ens det. Tar dock igen det imorgon. Var hos Ziggans syster nu på kvällen och firade en andra jul med lite julklappar och det var trevligt värre. Spelade även fia med hutt och det blev whiskey i de små glasen till en början. Usch! Har aldrig gillat whiskey och förstår inte människor som tycker att det är gott. Känns som om det är en machogrej att dricka whiskey och att de som gör det måste bevisa något.

Hur kan någon vid sina sinnens fulla bruk tycka att whiskey är gott?

Själv är jag förbi det stadiet och suger hellre på en Martini Bianco on the rocks. Helst i ett riktigt fjolligt Martiniglas bara för att bevisa att jag är trygg i min manlighet och inte behöver bevisa något. Fast då försöker jag ju ändå bevisa något, eller?

Onsdag 27/12 kl. 23:18

Känner mig lite off idag trots att jag har tränat och sprudlar av energi. Vet att det beror på den dåliga ekonomin som vanligt, men mest på avsaknaden av spänning och utmaningar. Längtar liksom efter lite spänning i tillvaron och fallskärmshoppning lär det inte bli igen förrän jag har råd. Till våren i bästa fall. Jag vill att det ska hända något NU! Såg på ett program på Discovery idag om några äventyrare som var i Bolivias regnskog och gick vilse i nästan en månad. Trots att en av dem dog och att de andra höll på att stryka med, så kände jag istinktivt:

Fan va häftigt! Det där skulle jag vilja vara med om!

Ja, jag vet... jag är inte klok. Tror dock inte att de tyckte det var så häftigt och skulle jag själv någon gång hamna i en sådan livshotande situation, så skulle jag förbanna mig själv över att jag hamnade där. Men ändå blir jag inte kvitt den här känslan och begäret efter lite action växer sig allt starkare inom mig. Snart får jag i och för sig komma iväg och åka lite snowboard, så jag hoppas att det värsta lägger sig då. Den här äventyrslustan och rastlösheten som jag ibland får, ställde förr till det mycket för mig. Det fanns tillfällen då jag sålde allt jag ägde, gjorde slut med tjejen, sade upp mig från jobbet och drog iväg någonstans bara för att få uppleva något nytt och spännande. Jag tänkte inte ett dugg på konsekvenserna och jag har helt ärligt tappat räkningen över hur många hem som jag har byggt upp och sedan sålt för en spottstyver. Lyckligtvis är jag klokare nu och har betydligt större kontroll över min impulsivitet och rastlöshet. Dessutom älskar jag min flickvän, mitt jobb, mitt hem och min hund, så att dra iväg så där som jag kunde göra förr, är uteslutet... tack och lov!

Tisdag 26/12 kl. 23:55

Pratade med det stora förlaget förra veckan och de lovade att återkomma efter nyår med ett besked om min bok. Det är bara att hoppas på ett positivt besked och jag återkommer givetvis med information så fort jag vet något. Har gått de senaste veckorna och liksom skrivit i huvudet, men det ska ju in i datorn också. Har inte så värst mycket kvar nu, men det som är kvar är nog det jobbigaste att skriva rent känslomässigt. Kommer kanske bli en och annan tår som droppar ner på tangentbordet då, för som jag tidigare nämnt så skriver jag inte... jag återupplever. Men å andra sidan har jag ju det roligaste kvar också, så det lär nog bli en hel del leenden också. Idag har Ziggan och jag åter slappat och tävlat mot varandra i det beroendeframkallande spelet med kaninen. Jag hade rekordet med över sex MILJARDER(!), men Ziggan slog det på kvällen och fick över 8. Helt otroliga siffror! För bara några dagar sedan tävlade vi om vem som kunde komma upp i över 1 miljon.

Måndag 25/12 kl. 16:58

Hoppas ni hade en lika trevlig julafton som vi hade. Det var mat och julklappar i stora lass. Julölen var jag dock tvungen att låta bli eftersom jag har jouren tills på onsdag, men det gör mig inget. Pratade med min två år äldre bror idag och vi önskade varandra en god fortsättning. Försökte ringa honom igår, men då jobbade han. Han har precis blivit klar med sin utbildning till undersköterska och det är riktigt stort med tanke på att han missbrukade dagligen i väldigt många år. Ytterligare en människa som visar sin omgivning att det faktiskt går att bryta ett långt liv med droger, brott och fängelsestraff. Hälsade till honom från några av hans ungdomsvänner som har skrivit kommentarer här på bloggen och det gladde honom. I dag har Ziggan och jag bara softat... och sjungit en hel del karaoke. Och spelat lite på spelet som jag rekommenderade i fredags. Mitt rekord är nu över 21 miljoner! Slå det om ni kan! I kväll ska vi iväg på en liten fest och spela julklappsleken. Den går ut på att varje deltagare köper en julklapp för förslagsvis 20 kronor. Det kan vara allt från en trisslott till en tandborste. Alla de inslagna paketen läggs i en hög och sedan går två tärningar runt. Den som slår två likadana får ta ett paket. När alla paketen är slut, så öppnas de. Sedan ställs en klocka på 20-40 minuter av någon och alla de andra ska inte veta hur lång tid. Sedan går tärningarna runt igen och får man två lika siffror, så väljer man ett önskvärt paket från någon. När klockan sedan ringer behåller man det som man har vunnit. Någon sitter då kanske på 4 paket och någon annan inget alls. Rätt skoj faktiskt. Ha en trevlig fortsättning!

Söndag 24/12 kl. 14:04

Jaha, så var det då äntligen julafton och det är snart dags att åka till "svärfar" och fira jul med Ziggan släkt. Något som jag har sett fram emot länge. Ziggan och jag hade våran julklappsutdelning i morse. Det var mysigt värre att sitta på golvet vid granen och öppna paket, men samtidigt går det denna dag många tankar till ensamma människor och till alla stackars barn som far illa. I går kväll var vi hos Ziggans ena bror och hade uppesittarkväll och därför blev det inget inlägg i går. Struntade helt enkelt i att blogga. Och just på grund av att det är självaste julafton, så blir dagens inlägg inte längre än så här.

Önskar Er alla en riktigt, riktigt God Jul!

Fredag 22/12 kl. 23:59

Det blev inget inlägg i går för att det var något strul med servern. Sedan jag kom hem från jobbet i dag, så har jag installerat en surroundanläggning till datorn som vi fick av Ziggans brorsa. Blev ett riktigt fint ljud... och väldigt högt när vi nu känner för det. Stack sedan iväg och köpte den sista julklappen plus en till mig själv.... en mikrofon. Ett par timmar senare förstod nog grannarna till slut att jag gillar att sjunga karaoke väldigt mycket. Och högt. Jäklar i havet vad jag krämade på! Av respekt till grannarna slutade jag innan tolvtiden, men jag tror ändå inte att jag får några beundrarbrev eller tackbrev de närmaste dagarna. Det är ju liksom ingen postutdelning då;) Ska vila mina stämband under natten nu och ta nya, friska tag i morgon. Blev ett kort inlägg idag... är trött som en gnu och måste ut med prozac innan jag får krypa till kojs. Vänta förresten... måste ge er en länk till ett riktigt beroendeframkallande och roligt spel:

www.ferryhalim.com/orisinal/g3/bells.htm

Ziggan har rekordet med cirka 1,3 miljoner. Slå det om ni kan! Tipset är att ta så många klockor ni kan och alltid försöka hoppa på fågeln. Lycka till!

Onsdag 20/12 kl. 22:43

På jobbet igen med ett stort leende. Jodå, mitt goda humör håller fortfarande i sig (peppar, peppar...). Var med "busfröna" på bio ikväll och såg filmen Deja Vu med Denzel Washington. Jag kan rekommendera den filmen starkt trots lite inslag av science fiction och jag hade allt lite fukt i ögonen när filmen slutade. Hur många har ett sådant bra jobb där de kan gå på bio och få betalt för det? Var bara tvungen att skriva det eftersom jag vet att det sticker i ögonen på en del bittra människor som inte tycker att jag förtjänar någon lycka med tanke på mitt förra liv. Lite synd om dem är det nog i alla fall. Tänk vad tråkigt och sorgligt att gå omkring och känna bitterhet och agg hela tiden. Vet av egen erfarenhet att det är förtärande. Nu ska jag gå och lägga mig för att sova jour... det har jag också betalt för;)

Tisdag 19/12 kl. 23:57

Idag var jag och Ziggan och köpte en gran som vi klädde på kvällen med stor entusiasm. Jag satt sedan stolt och beundrade granen länge och jag kände både en värme och glädje... det var MÅNGA år sedan som jag hade en julgran hemma. Den och grandoften väckte en del goda minnen från mina julaftnar som liten. Jodå, hade i alla fall ett par lyckade julaftnar som liten om man bortser från saknaden efter pappa och vissa familjegräl. Minns hur jag en julafton försökte få med min fulla pappa till min mormor där hela släkten var och firade, men något kvarter innan vi kom fram, så stack han. Nää, ska inte förstöra den här känslan jag har nu med en massa tråkiga minnen.

Ziggan har julpyntat i lägenheten, så det är en riktig skön julstämning här hemma nu. När jag satt i soffan och beundrade julgranen, så tänkte jag på de jular mina barn (när/om jag någonsin får det) kommer att få uppleva. Oj, vad jag ska skämma bort dem! Kunde nästan se ögonen tindra på dem när de sitter vid julgranen och känner på paketen med julgransljusen speglandes i sina längtande ögon. Vill verkligen bli pappa snart. Närmar mig ju de 40 och jag vill ju inte vara en trött gammal gubbe när jag kör mina barn till hockeyträningen eller till ridskolan.

Visst är den fin? Men helt ärligt gör fotot inte alls julgranen rättvisa. Julgransbelysningen syns knappt på fotot, men i verkligheten lyser den upp halva vardagsrummet. Att ha en julgran hemma kan te sig normalt och vanligt för de allra flesta, men för mig är det STORT!

Måndag 18/12 kl. 21:42

Tyvärr hade vi inget internet igår och därför blev det heller inget bloggande, men i ärlighetens namn gjorde det i alla fall inte mig något. Var nämligen lite trött efter julbordet i lördags som var både roligt och lyckat. Kvällen avslutades hemma hos Ziggans brorsa där vi spelade spel och sjöng både till livegitarr och karaokemaskinen. Själv rev jag av en jäkla massa låtar, bland annat Carolas "Främling" just bara för att visa att jag vågade. Här kommer lite mera foton.

Motivationsavdelningen på Hällbyanstalten i början på -98. Fick 3 år för ett bankrån och hamnade på Hällby efter sex månader i häktet. Sökte till motivationsavdelningen för att slippa drogerna. På bilden står jag och spänner med uppkavlade ärmar på t-shirten. Att ingen sade till mig hur töntigt det såg ut?Jag och några av grabbarna på avdelningen.
Här är jag ute på permission sommaren -99 och festar. Är inte arg... mest glad och spexar bara.

Köpte en Triumph Bonnerville chopper den sommaren. Det var en -67:a om jag inte minns fel.

Den kostade 42 000 kronor och jag ångrar GRYMT mycket att jag sålde den. Harleyn (en sportster) jag köpte istället var inte hälften så rolig att köra. När jag någon gång i framtiden får råd och tar ett motorcykelkörkort, så blir det absolut en chopper igen.

Lördag 16/12 kl. 11:08

De senaste dagarna har jag känt mig så förbaskat glad, postitiv och fylld med framtidsplaner och jag kan hitta väldigt många anledningar till varför det är så. Trivs bara så otroligt bra med livet just nu. Som någon sade:

- Livet är som ett stort saftigt äpple som bara ligger där ute och väntar på mig... vill ut och ta mig en rjeäl tugga!

Framtidsplaneringarna och vissa förhoppningar har de senaste nätterna hindrat min hjärna från att sova ordentligt, men det har inte gjort ett dugg. Jag har ändå varit pigg och glad på dagarna. Mycket av min tankeverksamhet har även kretsat kring boken och min skrivlust är just nu på topp. Ska rada upp de troligaste förklaringarna till varför jag mår prima just nu:

1. Min energi beror på att jag har börjat träna ordentligt igen.

2. Det är juletider.

3. Genom den senaste tidens bloggande har jag återupptäckt att jag periodvis har haft riktigt skoj i mitt liv ändå (om man bortser från drogerna). Det är väldigt nyttigt att gå igenom sina fotoalbum emellanåt.

4. Jag brinner av iver att få ägna mig åt mina fritidsaktiviteter.

5. Ziggan, jag och flera av våra vänner ska åka bort i februari över en weekend och jag längtar!

6. Jag älskar min sambo, mitt jobb och mitt hem.

7. Jag åker direkt från jobbet idag till ett julbord med Ziggans familj och och kvällen avslutas med en gemensam fest där nästan hela släkten är samlad. Det ska bli riktigt roligt!

8. Jag får förhoppningsvis en heltidsanställning nästa år vilket innebär 3000 friska extra i månaden efter skatt.

9. Skulderna krymper sakta, men säkert.

10. Jag har inte haft något sug efter droger på väldigt länge och det känns som om det är på väg att försvinna helt.

11. Jag börjar bli stolt över mig själv och det som jag hittills har uppnått.

12. Va fan... Så här skulle jag kunna hålla på hela dagen! Vill önska er alla en riktigt trevlig helg och härmed smittar min livsglädje och energi av sig till er! Gå ut och tar er en tugga av det där saftiga äpplet... det räcker till alla!

Fredag 15/12 kl. 23:28

Har haft en slapp dag på jobbet idag med väldigt få grabbar här, så jag har mest spelat pingis, tittat på teve, och ätit gott. Jag har ju sagt att jag har världens bästa jobb! Något som jag också säkert redan har berättat om, men som jag vill skriva om igen, är den otroliga fördelen med att jobba och tjäna ärliga pengar. När jag var kriminell, så var den ekonomiska situationen alltid osäker. Från att ena veckan tvingas låna pengar av någon kompis, till att veckan efter ha kanske 50.000 kronor. Pengar som jag alltid satte sprätt på fort och därför hade jag oftast väldigt dålig ekonomi trots alla brott och höga summor. Jag hade ingen som helst respekt för pengar och det har hänt att jag slängt ut tiotusentals kronor på en helkväll. Det gällde ju att synas och summorna som jag betalade för det är skrattretande mycket, men jag ligger ändå i lä jämfört med många av mina gamla vänner som levde likadant. Idag har jag en halvtidslön och en halvpension och Ziggan har studielån, och det räcker ändå till avbetalning på mina skulder (3400 kronor i månaden), ett fullt drägligt liv och fritidsaktiviteter. Ibland förstår jag inte ens hur vi klarar oss och ändå ha pengar kvar i slutet av månaden. Det är helt fantastiskt! Jag har respekt för pengarna som jag tjänar idag och jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men jag har blivit klok och ekonomisk! Antar att de som kände den förra Niclas trillar i backen nu. Själv kommer jag trilla i backen när snön kommer, för jag ska se till att åka så mycket snowboard jag orkar den här säsongen. Det har jag råd med. Jag jobbar.

Torsdag 14/12 kl. 21:10

Under förmiddagen föreläste jag på en gymnasieskola i Motala och det gick riktigt bra. Det märktes att eleverna lyssnade noga på min berättelse och jag antar att de fick en hel del att tänka på och prata om framöver. Efter en föreläsning är jag jämt helt slut. Det är rätt mentalt utmattande att stå och prata i över två timmar om de jobbigaste sakerna i mitt liv och vilka konsekvenser alla felaktiga beslut gav mig... vilken idiot jag har varit, med andra ord. Den senaste tiden har jag funderat över att många ser mig som "den där före detta knarkaren och brottslingen". Det har jag givetvis mig själv att skylla eftersom jag öppet i media och i boken berättar mycket om det, men faktum är att jag själv försöker sluta se mig som "den där före detta knarkaren och brottslingen". Min identitet bygger inte längre på det. I dag är jag så mycket mera och jag önskar att de flesta såg mig för den jag numera är, inte för den jag har varit. Men, men... med tanke på boken som kommer nästa år, så antar jag att det kommer dröja många år till innan den stämpeln försvinner helt. Om den gör det över huvudtaget. Antar att det bara är att gilla läget, men det är klart... det är betydligt bättre att vara en förre detta knarkare och brottsling - än att vara en.

Jag får ta och skriva en bästsäljande roman, så jag blir känd som författare istället... eller vinna poker-VM i Las Vegas, så jag blir känd som en pokerspelare istället. Eller varför inte bägge? Sedan har jag ju förstås mina vilda och fantasifyllda planer på otroliga fallskärmshopp som jag inlevelserikt gärna berättar om för mina vänner i fallskärmsklubben när jag druckit en öl eller två. Drömmen vore att hoppa ut från en helikopter på 2000 meters höjd med en snowboard på fötterna och en meter ovanför den snötäckta backen, så kopplar jag loss fallskärmen och landar snyggt. Sedan fortsätter jag nedför backen på brädan, åker utför ett stup och drar då reservfallskärmen. Jag vill, jag vill, jag vill!

Onsdag 13/12 kl. 22:11

Ytterligare en dag då jag inte gjort något annat än att tränat, gått ut med Prozac och glott på teven. Hann spela bort en hundring på pokern också nu ikväll när Ziggan var klar med datorn. Har tappat lusten lite att spela poker, men det beror väl på att det har gått ganska dåligt på sistone. I morgon ska jag ha en föreläsning och ska därför upp tidigt på morgonen, så jag ska försöka komma i säng hyfsat. Här kommer några foton från Cypern där jag spenderade fem roliga veckor i slutet av -96. Herregud... det är ju tio år sedan!

Här poserar jag och några goda vänner vid några klippor som vi brukade hoppa ifrån. Det var riktigt högt och fötterna slog oftast i botten, men den var mjuk och skadorna uteblev. Turistbåtarna brukade stanna, titta på oss och applådera.

På beachparty på Nissi Beach. Till skillnad från det mesta, så saknar jag tiden på Cypern.

Jag jobbade mest på hårdrocksbaren Streets Underground som bartender och inkastare, men jobbade också som inkastare på Hard Rock Café. Nästan varje dag var en fest och lönen räckte sällan.

Här tog min rumskompis kort på mig när jag var... eeh... smått berusad. Jag hoppade naken i sängen och härmade en en hare med huggtänder.

Tisdag 12/12 kl. 23:15

Det har varit riktigt roligt att läsa kommentarerna på gårdagens inlägg och de olika buden om vem (eller vad) jag påminner mest om på fotona. I dag har jag inte gjort ett skit... som vanligt. Jo förresten, tränade en timme, men efter det var det mest tummen som jobbade på fjärrkontrollen. Hade satsat på att jobba med boken idag, men Ziggan har även idag ockuperat datorn för sina studier och det känns som om de är lite viktigare. Nåja, tiden kommer då jag får tillfälle och jag antar att det kommer gå fort att skriva klart allt då. Jag vill verkligen bli klar med boken nu och gå vidare med andra projekt. Tänkte faktiskt börja skriva på en roman.

Här poserar jag på en hoj i klubbens garage. Meningen var att jag skulle hyra den över sommaren, men det blev bara en provtur... tändningen var paj.

Jag och Erik igen. Jag minns att vi hade festat hårt den natten och jag kisar av samma anledning Erik har solglasögon på sig... och det berodde inte på vårsolen. Sorgligt.

Samma dag var jag ute och sköt lerduvor... mindre intelligent med tanke på mitt tillstånd. På tal om intelligent, en före detta flickvän sade till mig en gång när jag skulle ut och skjuta lerduvor:

- Det är ju synd om dom!

Stackars lerduvor.

Dessa foton var alla jag hade från tiden i Brödraskapet, men med tanke på hur jag såg ut och hur dåligt jag mådde, så är det nog lika bra. Finns absolut ingenting som jag saknar från den här tiden. Önskar att jag hade lagt min tid och energi på något vettigt istället.

Måndag 11/12 kl. 21:30

Ziggan satt nästan hela dagen i dag och ockuperade datorn med sina studier, så jag har inte kunnat jobba något med boken, men i morgon ska jag kavla upp ärmarna och skriva så mycket jag orkar. Här kommer några bilder från våren -96 då jag var prospect i Brödraskapet MC.

Kan inte låta bli att skratta åt mig själv. Titta bara hur jag ser ut! Känns som att risken är väldigt liten för att jag någonsin kommer att ha skägg, mustach och bära en rutig flanellskjorta nersopppad i byxorna igen.

Här står jag framför baren på klubben. Om ni tittar noga på prisuppgifterna, så tog vi hutlösa trettio spänn för biran! Det var många andra bikers som påpekade detta och priset sänktes senare med en tia.

Erik och jag poserar efter en lång och hård natt. Han ska hem och titta på Mask. När han var och hälsade på mig för några veckor sedan, så skrattade vi så tårarna rann när vi tittade på det här fotot. Hur fan såg vi ut egentligen?!

Söndag 10/12 kl. 21:11

Har varit på riktigt gott humör idag. Ziggan, hennes bröder och jag provade på en sport som tiotusentals män och kvinnor i Sverige ägnar sig regelbundet åt. Tyvärr tyckte min arbetsgivare inte att jag skulle blogga om min nya fritidssysselsättning eftersom den kan missuppfattas av folk (och av eleverna på hemmet) som inte förstår bättre. Därmed skulle det kunna ge både mig själv och behandlingshemmet "dåligt rykte". Att jag har varit sprutnarkoman och tungt kriminell är, hur konstigt det än kan låta, tydligen inte lika skadligt. Tycker det är synd att inte kunna skriva om den roliga och säkra sporten som tilll och med är en OS-gren. Känns onekligen som om jag är belagd med munkavel tack vare att vissa människor eventuellt skulle dra förhastade slutsatser och döma mig för att jag har intressen som kanske "sticker ut" lite grann. Tog några foton idag också som jag skulle lägga upp här, men det sket sig det också.

Lördag 9/12 kl. 23:53

På jobbet igår fick jag svaret på varför jag känt mig irriterad och nere på sistone. Det var en jobbrelaterad "depression" och i samma ögonblick som problemet försvann, så upphörde min downperiod, men eftersom jag har tystnadsplikt kan jag tyvärr inte berätta om problemet. Trots att jag är lite trött och bakis idag, så känns allt bara toppen och jag sjuder liksom av liv och ideér... resor, fallskärmshoppning och andra planer för framtiden. Ingenting känns längre särskilt svårt eller omöjligt att genomföra. Nu känns det också som jag har återfått lite av mitt jävlar anamma, så det vore ju fan om inte jag ska kunna sätta mig ner nu i veckan och skriva klart det sista på boken. Jo... så var det bestämt... LOVAR att arbeta på boken hela veckan!

Fredag 8/12 kl. 17:54

Riktigt skönt att vara tillbaka från jobbet! Vi ska åka ut till Ziggans pappa nu ikväll, äta lite gott, dricka lite vin och prata skit till sena kvällen. Ha nu alla en riktigt trevlig helg! Här kommer några foton från - 92 då jag satt på Tidaholm för ett postrån.

Lagom rolig Luciafest i träningshallen. Lite passande att bilderna är svart-vita eftersom jag upplevde tiden på Tidaholm som svart-vit. Finns liksom knappt några färger i mitt minne. Jag sitter näst längst till höger och iakttar tjejerna som sjunger.

Väldigt snygga kläder.

Snygga grabbar som var bra kompisar.

Min första permission på nästan ett år och min glädje kände inga gränser.

Blev hämtad av min dåvarande flickvän och en polare. Fick glädjetårar när jag öppnade den första ölen.

Torsdag 7/12 kl. 21:08

Sitter just nu på jobbet och kan därför inte scanna in några foton. Har känt mig lika nere idag som jag gjort de senaste dagarna och jag vet fortfarande inte varför jag befinner mig i den här svackan. Normalt brukar det kännas riktigt roligt att åka till jobbet, men inte ens den glädjen har jag känt. Inte så att det var tråkigt... bara likgiltigt liksom. Kanske beror min downperiod på den ekonomiska situationen. Den blev inte så bra den här månaden som vi först trodde att den skulle bli. Måste punga ut med 3200 kronor för läkarintyget nu i december. Dessutom vill jag gärna hoppa fallskärm nästa säsong och det är långt ifrån gratis. Medlemsavgiften och försäkringen ligger på 3-4000 kronor och jag har fortfarande ingen egen utrustning... suck. Får se hur det blir lite senare i vår. Blev erbjuden att köpa en fallskärm för 10.000 kronor på avbetalning, men det känns inte rättvist mot Ziggan att jag lägger så mycket pengar på mina fritidsintressen. De små ekonomiska problemen skulle försvinna om ett lite större förlag köper boken... som inte heller är klar. Skrivlusten och disciplinen är borta. Allt känns småjobbigt och tråkigt just nu, men, men... det löser sig väl som allt annat. Det finns ju de i världen som har lite större problem än att kanske inte få hoppa fallskärm nästa år, eller får ge ut sin bok på ett stort förlag. Hmmm... jag har det nog rätt bra ändå.

Onsdag 6/12 kl. 22:30

De senaste dagarna har jag varit i en liten svacka och bara tillbringat tiden i soffan framför teven, men nu under kvällen ändrades allt. Fick tipset av en kompis att gå in på www.ksolo.com som är en karaokesida, så kvällen har jag tillbringat framför datorn och sjungit. Det var länge sedan som jag skrattade så gott och jag rekomenderar sidan starkt. På grund av mitt nedstämda humör de senaste dagarna, så har det varit riktigt skönt att bara kunna lägga upp bilder här på bloggen... texten kommer ju liksom automatiskt då. Här kommer några foton från en av de livaktsutbildningar som jag genomgick i slutet av 80-talet.

Vi var ganska många som drömde om att bli livakter i något exotiskt land. Jag står längst ut till vänster. Kurserna var ganska dyra, men jag lärde mig en hel del kloka saker som jag har haft nytta av i livet.

Han till vänster var en före detta främlingslegionär och han till höger var den engelska instruktören. Han var för övrigt en av de få västerlänningar som deltagit i Spetsnaz närstridsträning och han hade en grymt imponerande meritlista.

Vi hade bland annat vapenkunskap, närstridsträning, blev utbildade i brev- och bilbomber, avlyssning, offensiv/defensiv bilkörning och det roligaste av allt...

...skytte. Två dagar tillbringade vi på skjutbanan med allehanda vapen. Liksom utbildningarna i USA, så är jag fortfarande rätt stolt över livvaktsutbildningarna och min gamla livvaktslegitimation som gick ut -91 bär jag fortfarande med mig i plånboken som ett minne.

Tisdag 5/12 kl. 22:50

På grund av artiklarna om kurserna som jag hade gått i USA, så blev jag kontaktad av andra stridspittar runt om i landet. Därför anordnade jag ett par kurser i gerillakrigsföring här i Sverige. Det var inga nynazister, eller så... bara vanliga vettvillingar som gillade Rambo. Idag kan jag inte låta bli att flina lite åt mig själv och min då överdrivna besatthet av krig. Nåja, får väl skylla på att jag var ung och dum.

Här poserar jag med en Ak-4 och en bombattrapp. Ak-4:an, som jag hade hemma en kort period på grund av min roll som ungdomsledare i Motala Hemvärnsungdom, hade jag givetvis med mig under kursen. Idag tycker jag att det var helt otroligt att JAG fick förvara en Ak-4:a hemma (även om det var en väldigt kort period) med tanke på mitt dåvarande omogna beteende.

Här äntrar jag utför en klippa. Det kändes antagligen som om en riktig krigare skulle behärska konsten att klättra nerför ett berg med rep. Manligt värre.

En kompis med diverse pistoler och revolvrar kom ut en dag, så vi alla fick skjuta lite... vilket givetvis kändes himla viktigt.

Hälften av kursdeltagarna kom från skåne och blev senare mina goda vänner. Hur töntigt det än må vara i mina ögon idag (och många andras också antagligen) med denna "Rambofeber" som vi hade, så kan ingen ta ifrån oss det faktum att vi hade skitkul.

Kanske ser ut som en begravning, men det är det inte... en genomgång i patrulleringsformationer med plastsoldater på en jordplätt.

Måndag 4/12 kl. 21:30

Trots min sprängolycka -85, så var jag fortfarande en komplett stridspitt och min besvikelse över att inte få göra lumpen var enorm. I en amerikansk tidning läste jag om en privat stridsskola med några ur "De gröna baskrarna" som instruktörer. Elitsoldaterna utbildade privatpersoner i gerillakrigsföring i Arizonaöknen och i maj -87 och i november samma år åkte jag över och genomgick först grundutbildningen och sedan en fortsättningsutbildning. Det var en tuff utbildning som sammanlagt varade i ett par veckor och jag är än idag stolt över att jag klarade av det. Några gav upp. Här är ett par tidningsurklipp från SB Crime och Aktuell rapport. Fotona är scannade från artiklarna, så jag ursäktar bildkvalitén.

Att tidningen SB Crime påstod att jag blev en elitsoldat var ju en stor överdrift, men då smickrande och min stolthet kände inga gränser. Det krävs nog lite mer än ett par veckors utbildning för att bli elitsoldat;)

Aktuell Rapport kallade mig för Gerillasoldat, vilket också var en rejäl överdrift... och smickrande då det begav sig.

Här har vi närstridsträning med kniv.

Här hade en av instruktörerna skjutit en skallerorm som jag stolt poserar med. För att använda en klyscha... den smakade kyckling.

Uzin var ett av många vapen som vi fick lära oss att skjuta med. Gjorde mitt yttersta för att tillfredsställa mitt då morbida vapenintresse under mina resor runt om i det galna landet i väst.

Söndag 3/12 kl. 23:10

Gick upp klockan sex i morse efter knappt fyra timmars sömn och har under nästan hela dagen hjälpt "svärfars" kvinna att flytta. Behöver jag ens förklara hur trött jag är? Därför blir bloggen inte längre än så här idag. Sorry.

Lördag 2/12 kl. 20:55

Den 15 juni 1985 sprängdes en hemmagjord bomb i min vänstra hand och här är ett kort utdrag om händelsen ur boken:

"Jag tände på stubinen och sprang sedan iväg några hundra meter och väntade på smällen, men ingenting hände. Vi väntade otåligt i tre-fyra minuter, men det hände fortfarande ingenting. Vi började gå tillbaka och i skydd av ett träd smög jag sakta fram för att se om stubinen brann, men det såg mörkt ut. Väl framme vid bomben såg jag att stubinen hade slocknat och att det bara var en femcentimetersstump kvar. Jag plockade upp bomben med vänsterhanden, kände på stubintråden och konstaterade att den var fuktig. För att den skulle torka fortare, blåste jag försiktigt på den.
– Pang! skrek någon lustigkurre bakom mig, jag hoppade till och alla skrattade.
Det var en halvmeters nivåskillnad mellan gräset och sandstranden. Där ställde jag mig på huk för att snabbt kunna släppa ner bomben och sedan ta skydd. Med högerhanden tog jag en cigarettfimp ur mungipan, blåste ut röken samtidigt som jag vände mig om till mina kompisar och sade:
- Ta skydd nu, för snart smäller det!
När jag var på väg att föra den glödande fimpen till stubinen, så exploderade bomben! Smällen var tydligen enorm och ekade över halva Motala, men den hörde jag inte mycket av. Jag vet inte hur länge jag låg medvetslös. Jag vaknade upp på rygg och kände hur hela min kropp surrade kraftigt, ungefär som efter en så kallad kärringstöt, men jag hade inte direkt ont. I mina öron ringde det högt och allt var totalt svart. Jag kunde inte se."

Polaroidkort som akutläkarna tog på min vänstra hand. Snodde dem ur journalen. Observera hur tummen är klyven.

När jag själv ser bilderna, så är jag dels förvånad över hur bra läkarna lyckades pussla ihop vänsterhanden, och dels att det faktiskt inte gjorde så ont som det ser ut.

Min mamma tog korten på mig när jag låg i respiratorn. Hon visste att jag ville se hur jag hade sett ut... om jag överlevde. Det hade hon rätt i och jag är tacksam för korten idag. De hjälpte mig nog att komma över det värsta.
Här har läkarna opererat in min vänstra stump i ljumsken på grund av en hud- och köttransplantation från höften. Allting hålls på plats med järnställningar som har skruvats fast i höftbenet och armen.

Här har det gått några veckor och mitt tillfrisknande har sakta, men säkert börjat. Håll i åtanke att sprängolyckan inte är det psykiskt värsta som jag har gått igenom. Mitt sprutmissbruk var sju resor värre och var minst lika nära att ta mitt liv. Jag har haft en sagolik tur i mitt liv.

Fredag 1/12 kl. 20:56

Mamma och pappa på Mallorca -65.

Tre tuffa smågrabbar i 12-13-årsåldern som spelar in en film. Nog var vi inspirerade av filmen "The Warriors" alltid. Jag står längst till höger.

Jag och utvikningstjejen Linda Vaughn står och poserar vid en dragster på Mantorps racingbana. Det var väldigt många pressfotografer som omringade oss och döm om min förvåning när Linda frågar om jag ville ha en puss. Min våta dröm blev verklighet och här på bilden närmar sig våra läppar. Tror nog allt att hon tänker på mig fortfarande;)

Här var jag 15 år. Bob Marley var min stora idol och jag hade alltid en massa knappar på bröstet. På grund av det, så trodde många att jag rökte hasch, men det var felaktigt. Rökte hasch första gången när jag var 23 år!

Här spelar jag hjälten i filmen "Second Blood". Vadå?... precis som om inte ni har gjort saker ni skäms för!

I morgon kommer jag att publicera bilder ifrån min sprängolycka och det är riktigt otäcka bilder, så därmed vill jag varna er som är känsliga redan nu.