Torsdag 30/11 kl. 22:13

Det tog sina modiga tre timmar att koppla in scannern och ta reda på hur den fungerade och hur jag laddar upp foton till bloggen, men nu är allt under kontroll. Det kommer att bli en hel del foton framöver och jag tänkte börja med ett par från min barndom.

Jag på dagis. Jag var ofta i bråk... främst med en av killarna och under ett omplåstringstillfälle fick jag av dagisfröknarna höra att "arga katter får rivet skinn". Därav titeln på min bok. Observera plåstret på min vänstra hand.

Jag till vänster och min två år äldre bror Richard i badbaljan. Här var jag knappt ett år. Richard växte också upp och blev en missbrukande buse, men är nu skötsam sedan många år och är strax klar med sin utbildning till undersköterska. Grattis brorsan!

Genom åren har jag fått höra att det lyser bus i mina ögon och när man ser det här fotot, så kan man väl bara konstatera att det gjorde det tidigt.

Här är min salige far -78. Som ni kanske ser, så är han onykter och det är mest så jag minns honom. Han dog av lungemfysem/levercancer -99 och jag saknar honom än idag trots att han inte var världens bästa pappa alla gånger. Han slog oss inte, men var fruktansvärt slapp i sin "uppfostran".

Onsdagen 29/11 kl. 21:44

Idag har jag och en grabb på hemmet krattat löv i över tre timmar. Såg det som ett träningspass och krattade så intensivt att svetten sprutade, så jag är ganska mör i kroppen nu. Kommer garanterat att få träningsvärk, men det är bara skönt... så det känns att man har gjort något. Imorgon när jag kommer hem från jobbet, så ska jag köpa en scanner/skrivare och därmed börja visa bilderna ur mina fotoalbum här på bloggen. Kommer nog antagligen att börja med bilder och berättelser från det jag var liten. Mest för att jag själv vill det. Tänkte även sätta mig och skriva lite på boken imorgon också faktiskt... Ziggan ska vara borta hela dagen och kvällen, så det gäller att passa på då. Min skrivlust är minst sagt inte överväldigande, men jag känner att det är dags att skriva klart boken nu. Är trött på att skjuta det framför mig och få dåligt samvete för att jag inte har skrivit på länge. Nää, då är det bättre att rulla upp ärmarna, ta tag i det och få det gjort. Är trött nu och ska inte blogga en massa onödigt trams bara för att ge er långa inlägg. Då är det bättre att jag sparar min energi tills jag har något vettigt att blogga om... imorgon antagligen.

Tisdag 28/11 kl. 21:43

Ringde till journalisten på Aftonbladet idag och hon sade att artikeln "var på gång"... vad nu det innebär. Hon skulle slänga iväg ett mejl när artikeln kommer. Fick en fråga på gårdagens inlägg där någon undrade vad det värsta är som jag gjort mot någon. När jag satt och tänkte på svaret, så fick jag rätt dåligt samvete. Det var nog oundvikligt med tanke på all skit som jag har gjort och jag gjort mig förtjänt av dåligt samvete, men samtidigt... hur konstigt det än kan låta, så känns det bra att få dåligt samvete. Det bevisar ju att jag har kommit väldigt långt. Den förra (kriminella) Niclas gjorde allt möjligt och jag kan inte minnas att jag hade dåligt samvete än enda gång. Den enda jag ibland tyckte synd om då, var mig själv. Alla andra var idioter. Det blev lite ändring på det när jag blev sprutnarkoman. Då var JAG helt plötsligt idioten och självföraktet kände inga gränser. Den förra (sprutnarkomanen) Niclas tyckte då synd om Ziggan för att hon tydligen älskade mig för mycket för att göra slut. Periodvis kändes det som om jag förtjänade allt elände i världen och tyckte då sällan synd om mig själv. Tvärtom ville jag nog bestraffa mig själv. Herregud... jag försökte ju till och med ta livet av mig! Två gånger injicerade jag luft, en gång utmanade jag döden genom en fullkomligt livsfarlig bilkörning och en gång skulle jag hänga mig. Stod tjugo minuter på en högtalare med snaran runt halsen, men hade inte mod att hoppa. Så nog hatade jag mig själv alltid för att jag hade blivit det som jag hela min uppväxt hade hatat. Idag tror jag att jag har lyckats förlåta mig själv för det som jag gjorde mig själv. Att jag började med droger är, med risk för att låta egoistisk, tveklöst det absolut värsta som jag någonsin gjort mot någon.

Måndag 27/11 kl.21:20

Idag har det varit fullt upp... städade lägenheten, solade, tränade och firade min älskade Ziggan på kvällen för att hon hade klarat sin tenta. Vi firade med ett par öl, ett par glas vin och lite glögg framför datorn där vi spelade poker och gjorde "highfive" när vi vann. Tyvärr var det inte så ofta som vi skulle ha viljat... sexhundra kronor minus på pokerkontot bekräftar detta, men kul så in i helvete hade vi i alla fall. Ska gå upp klockan sex i morgon bitti och åka till jobbet, så nu är det go´natt. Sorry för det korta inlägget, men jag lovar att det blir betydligt intressantare inlägg senare i veckan.

Söndag 26/11 kl. 23:11

Åkte och hälsade på en av mina äldsta vänner i Motala idag. Vi hade inte setts sedan våren 2002, så det var kul att återse honom och prata lite skit. Sist han såg mig var jag ganska nerknarkad och försökte komma in på behandlingshem, så det var lite extra kul att träffa honom nu. Vi var inte mer än cirka fyra år gamla när vi träffades för första gången och jag kommer faktiskt ihåg det än. Jag gick då fram till honom på varamomstranden i Motala och försökte tigga till mig några kolasnören som han hade, men han vägrade först att dela med sig. Jag fick ett par remmar till slut när hans mamma sade åt honom att dela med sig. Det skrattar vi gott åt än idag.

Tänkte hinna med att överraska några andra gamla kompisar i Motala idag också, men jag hann inte. Var tvungen att åka hem och (skratta inte nu) spela bingolotto! Ha, ha! Ziggan och jag köpte ett par lotter som vi tänkte roa oss med. Vi vann 100 kronor i alla fall, men jag tvivlar starkt på att vi kommer köpa några mer lotter. Det var inte våran grej. Känns som om det är värsta pensionärsvarningen att spela bingolotto.

Lördag 25/11 kl. 23:17

En lugn och skön lördag. Kom hem från jobbet vid 16-tiden och har i stort sett bara myst med Ziggan sedan dess. Nåja... lite poker på nätet hann vi med också och vi gick 500 kronor plus. Nu har vi bestämt oss för att köpa en scanner i veckan som kommer, så då ska jag börja lägga in foton från förr. Har tre fotoalbum fulla, så några intressanta bilder ska jag nog kunna hitta. Hoppas ni ursäktar det korta inlägget... ska krypa ner i sängen och fortsätta mysa med Ziggan. Ha en riktigt trevlig helg!

Fredag 24/11 kl. 23:34

Det ser ut att bli en hyfsad månad för oss ekonomiskt tack vare min semesterersättning som jag tog ut. Var ju tvungen eftersom jag måste punga ut med 3200 kronor för läkarintyget i början på nästa månad. För att inte nämna alla förbannade julklappar som måste köpas... men det är det faktiskt värt. Tycker julen är en skön tid på året, men jag har inte alltid tyckt det. Tycker det nu på grund av samanhållningen i Ziggans släkt och jag ser fram emot denna julafton eftersom jag jobbade under den förra. I och för sig har jag jouren denna julafton, men om grabbarna bara sköter sig, så ska de vara hemma på permission då vilket innebär att jag också får vara hemma. Har fortfarande inte hört något från Aftonbladet om artikeln de skrev och det verkar ju onekligen som om den inte kommer i tryck. Ska ringa till dem nästa vecka. Har heller inte hört något från hundsport. Deras artikel skulle varit med denna månad, men det var den inte. Får se om det blir nästa månad istället. Och inte heller har jag hört något från det stora förlaget som skulle återkomma till mig efter tre veckor... det har gått sex veckor nu. Nåja... allting ordnar sig. Har inte haft någon större lust att sätta mig ner och jobba på boken de senaste veckorna just för att jag har väntat på beskedet, men känner att det ändå är dags snart att ta det förhoppningsvis sista krafttaget och skriva klart den. Det är ju inte mycket kvar.

Torsdag 23/11 kl. 22:59

Tittade precis på Insider och såg när några heroinmissbrukare satt på ett golv i en allmän toalett och injicerade. Jag slogs av två tankar:

Där kunde jag fortfarande ha varit, var min första tanke.

Har ju själv suttit på allmänna och urinstinkande toaletter och injicerat, så jag förstår känslan precis. Dock har jag aldrig ens provat heroin och jag är grymt tacksam för det. Är helt övertygad om att jag skulle varit död idag om jag gjort det. Tjatade riktigt mycket på en kompis en gång om att han skulle ge mig en liten dos heroin, så att jag bara fick testa. Trots att han hade tillräckligt med heroin för säkert en vecka framåt, så gav han mig inget. Man kan ju tro att han gjorde det av omtanke, men jag tror att det var av ren snålhet... men hans snålhet räddade med all säkerhet mitt liv, så jag känner mig obeskrivligt tursam.

Undrar hur heroinkicken känns? var min andra tanke.

Tror att många är nyfikna på hur droger upplevs, men att de av självklara skäl låter bli att ens prova. Synd bara att inte alla gör det, men det beror väl dels på bristande självinsikter.

Jag ska bara prova en gång... jag kan nog sluta sedan utan problem... inte fan kommer jag att sluta som någon jävla pundare.

Själv vet jag numera att jag inte har världens starkaste karaktär. Skulle ju bara prova att injicera amfetamin en enda gång och satt sedan fast i sprutmissbruket i nästan tre år, och kan än idag känna sug ibland trots tre års drogfrihet. Tror att väldigt få, om ens någon, missbrukare började knarka och tänkte att:

Nu hoppar jag på det här jävla tåget och kliver aldrig av! Nu ska jag knarka bort allt jag har och äger! Nu ska jag knarka ihjäl mig!

Nää, tror de flesta bara var naiva och nyfikna, och tänkte som jag gjorde:

Ska bara prova en gång...

Själv hade jag världens största karaktär tyckte jag, men fastnade som en mus i en råttfälla. Hur tror Ni att Er karaktär är?

Onsdag 22/11 kl. 20:21

Det blev många kommentarer på gårdagens inlägg och nu i efterhand förstår jag att det kanske var lite för privata saker att skriva om våra små tjafs. Särskilt dumt av mig att skriva om det när jag är upprörd och inlägget känns lite orättvist mot Ziggan... ville ju inte hänga ut henne som någon otrevlig människa, för det är hon absolut inte. Jag älskar henne och hon är världens snällaste tjej, men inte mer än människa som ibland (väldigt sällan faktiskt) kan säga något som sårar. Handen på hjärtat... vilka av oss gör inte det ibland? När det gäller att ha grodor som hoppar ur munnen, så har jag betydligt fler än henne... och elaka är de också. Kan ibland tro att jag har en grodfarm i käften.

Vi har idag pratat ut om känslor, svackor och tjafs, och det känns som om mitt livs motto passar bra nu... Allting ordnar sig!

Tisdag 21/11 kl. 23:07

Somnade på soffan när jag kom hem från jobbet idag och kände mig på väg att bli sjuk, men när jag vaknade kändes det bättre. Normalt brukar det vara skönt att komma hem från jobbet, men den senaste tiden har Ziggan och jag tjafsat lite och så blev det idag också. Det är egentligen skitgrejor som vi tjafsar om, men de har en förmåga att växa sig stora. Min humörsvacka började nog för ett par veckor sedan och jag tar allt så jävla personligt. Dessutom har jag svårt att släppa vissa förolämpningar. Bland annat på en liten fest för några veckor sedan, så berättade Ziggan och jag om hur arg mamman till Ziggans kompis blev när hon kom full tillbaka från en Ålandsresa. Då hade jag försökt släta över situationen och förklarat för mamman att hennes dotter varit skötsam hela resan och vi hade haft jätteroligt tack vare henne. Men när vi berättade det på festen, så blev det inte lika roligt när Ziggan sade:

- Det förstår du väl att hon var sur... när det kommer en fyrtioårig gammal tjackpundare och säger så!

Alla på festen skrattade. Även jag skrattade lite grann först för att inte dölja att jag tog illa vid mig. Ziggan upprepade då högt i örat på mig exakt:

- En fyrtio år gammal jävla tjackpundare!

Det ska ju tilläggas att hon var onykter, men jag blir ändå riktigt arg nu när jag bara skriver om det! Kände mig djupt kränkt och förolämpad av kvinnan jag älskar och den här incidenten tär mycket på mig fortfarande. Sedan dess har jag sagt taskiga saker till henne... antagligen för att ge igen, men det har också gett mig ett mått av dåligt samvete.

Titta där... en insikt till och bloggandet bevisar återigen sin stora funktion.

Kom precis tillbaka från köksbordet där jag hade en disskussion med Ziggan om förklaringen till varför vi har varit småsura på varandra den senaste tiden. Hon berättade då att hon vaknade i morse och var sur på mig över något som hon antagligen hade drömt, och att hon sedan dess varit sur på mig hela dagen, trots att jag inte ens varit hemma. Inte så konstigt att vi tjafsade lite förut då, men det känns lite bättre mellan oss nu när vi har pratat om orsakerna. Något annat som har börjat gnaga i mig är hur alla förklarar för mig vilken tur jag har som är ihop med en sådan toppentjej. Det inser jag och är givetvis tacksam för att vara tillsammans med kvinnan som jag älskar, men vad är jag då... skåpmat?! Förstår precis hur folk resonerar och det retar mig lite... jag är väl lika mycket värd trots mitt förflutna?! Vore ju roligt om jag någon enda gång får höra att någon säger samma sak till henne... eller att hon ger mig komplimanger, men hon har alltid varit dålig på att ge komplimanger och jag antar att det är min dåliga förmåga att känna mig omtyckt, eller snarare min oförmåga att göra det, som nu yttrar sig.

Se där... en insikt till!

Måndag 20/11 kl. 21:47

När jag började blogga i slutet av mars, så trodde jag aldrig att det skulle vara så här kul och givande. Det är ju min offentliga dagbok och det har hjälpt mig att komma till insikter om mig själv och gett mig styrka och uppmuntran när jag som bäst behövt det. Det är riktigt kul att så många läser den och att så många kommer med synpunkter, kritik och goda råd. Det som jag kan förvånas lite över, är att ALLA som skriver till mig, lämnar kommentarer eller skriver på forumet är schyssta och trevliga, och även om någon kritiserar mig för något, så är det i all vänskaplig mening. Det är hittills bara en enda kommentar som jag inte har publicerat och det var ett mindre personangrepp på en god vän. Ingen har skrivit otrevliga, taskiga eller barnsliga saker. Om det sedan beror på att vissa inte förstår att man kan vara 100% anonym och att jag aldrig kan se vem det är som lämnat kommentarer, eller om det bara är trevliga personer som läser bloggen, vet jag inte... men jag hoppas givetvis på det sistnämnda. Nu när vissa förstår att man kan vara helt anonym, så kanske hatbreven börjar trilla in? Stödet som jag har fått av Er har väckt mitt hopp om mänskligheten lite. Jag har än idag svårt att lita på folk och tror ofta det värsta om människor, så för mig är det smått fantastiskt att helt okända människor har kommit att betyda så mycket för mig... det känns lite som om jag kontaktar mina vänner när jag på kvällarna sätter mig ner för att skriva. Med dessa ord vill jag från botten av mitt hjärta tacka Er.

Söndag 19/11 kl. 18:30

Ber om ursäkt för att jag inte bloggade igår, men det blev liksom aldrig tid för det. Vi hade Ziggans mamma och hennes karl här på besök igår kväll och efter det åkte vi på en liten pokerfest hos Ziggans brorsa.

Jag önskar att jag kunde släppa min frustration och ilska över de som snackar skit om mig och sprider rena lögner. Bland annat var det en pundartjej som hade sagt att innehållet min bok hade gett folk problem och att den var rena informationsboken för polisen. Det stämmer inte och jag blir lite småsur över sådana kommentarer av folk som inte vet bättre. Dessutom hade hon kallat mig golbög och det gör mig ännu argare eftersom det inte heller stämmer. Folk passar väl på att kasta skit på mig nu när de vet att det inte kommer några repressalier... varför de nu kan vara så säkra på det? När jag hade varit på Go´Kväll, så hade det också ringts runt lite och snackats skit har jag fått reda på, men har ännu inte fått reda på vad som sagts. Tydligen sticker det i ögonen på vissa bittra människor att jag lyckades slita mig ifrån skiten. Bland annat fick jag reda på att någon hade ringt till en känd MC-klubb och snackat skit om mig, så då ringde jag upp en person där som jag känner och gav dem mitt telefonnummer.

- Jag är trött på folk som snackar skit, så är det några frågetecken som ni vill räta ut... ring mig då, sade jag.

Vet att jag inte borde bry mig, men jag kan inte låta bli att störa mig på människor som är så småsinta att de måste kasta skit och ljuga för att de själva ska framstå som lite bättre. Egentligen borde jag vara så ödmjuk och sörja för dem som är kvar i skiten, men så långt har jag inte kommit än... fast jag har kommit hit där jag kan vara stolt över min bedrift och gratulera mig själv till att jag lyckades ta tag i mina problem och lösa dem.

Fredag 17/11 kl. 20:48

På jobbet. Fick av mina arbetsgivare idag reda på att jag troligtvis får en heltidsanställning i februari- mars någon gång. Ungefär så lät det i alla fall och jag blev givetvis skitglad! Det skulle innebära cirka 3 000 kronor mer i månaden för oss efter skatt, plus att det är ny löneförhandling då också.

- Det tar sig, sade pyromanen.

Fick en föreläsning i december också som ger 3 000 kronor (cirka 1 500 efter skatt), så det ser onekligen bra ut för oss... eller bättre i alla fall. Som ni märker skriver jag "oss" eftersom Ziggan och jag har gemensam ekonomi. Varje inkomst för jag direkt in på hennes konto, så "familjens" pengar är samlade på ett och samma ställe. Förstår inte hur människor som lever och bor tillsammans, och som planerar att göra det resten av livet, klarar av att ha delad ekonomi? Var drar man gränsen då?

- "Den här månaden har du ringt mer än mig/ ätit mera mat/ kört mera bil/ dragit mera ström, så du får betala mera"?

Nää, tycker själv att det verkar snålt.

- "Jag tjänar mer än dig, så jag vill ha mina pengar själv."

Själv strävar jag efter att kunna tjäna så pass mycket att Ziggan inte ska behöva ta studielån längre. Som jag ser det, så är det ju VI som tar studielån. Tycker att det är ett gott tecken på stark kärlek och att vi tänker lååångt fram.

Torsdag 16/11 kl. 23:51

Mitt humör har varit på topp idag... kanske för att jag tog adjö av vissa demoner igår, men min rastlöshet har varit påtaglig vilket medförde att jag satte mig och jobbade med boken en del. Skrivlusten kom tillbaka med stora steg nu när jag inser att det inte är särskilt mycket kvar att skriva. Har fortfarande inte hört något från det större förlaget trots att de egentligen skulle hört av sig förra veckan och jag väntar ivrigt. Vet att jag antagligen skulle skriva klart boken direkt om jag fick ett positivt besked. Nåja, de lämnar nog besked tids nog. Pratade med journalisten från Aftonbladet också för att höra när artikeln kommer ut, men hon kunde inte ge något rakt svar. Verkar som om hon har problem med att få någon myndighetsperson att uttala sig om drogmissbruket på krogarna. Både journalisten och jag får uppfattningen att de försöker tona ner problemen, men jag förstår inte vad det skulle tjäna till. Hoppas bara att artikeln blir tryckt, men det är ju också sådant som visar sig tids nog.

Under kvällen åkte Ziggan iväg på en studentfest och jag blev otroligt rastlös här hemma eftersom jag inte kom på något att sysselsätta mig med... hade arbetat tillräckligt med boken för en dag. Blev jätteglad när hon redan vid halv niotiden ringde och sade att festen sög och att hon ville att jag skulle hämta henne.

- Då är det roligare att vara hemma med dig, sade hon.

De orden värmde nog mer än vad hon kan föreställa sig. I stället hyrde vi en film, köpte lite godis och myste värre i soffan.

Våran ekonomi har varit RIKTIGT ansträngd denna månad och sista veckan har vi tvingats plundra sparbössan. I natt får jag min pension (är ju fortfarande sjukpensionär på halvtid), så vi tog de sista slantarna till videofilmen och godiset. Det känns som om vi snubblade i mål denna månad, men vi tröstar oss med att det blir lite bättre nu. Har ju tagit ut min semesterersättning till den 25:e och får då också betalt för en föreläsning. Allting ordnar sig... som vanligt.

Onsdag 15/11 kl. 23:13

I dag när jag hade varit och tränat, så svängde jag förbi det gamla pundarhuset på Kungsbergsgatan här i Linköping. Det var två lägenheter (riktiga jävla knarkarkvartar) i huset där socialen placerade pundare och alla hade varsitt rum. Själv var jag då bostadslös och knoppade ibland i soffan, på golvet och i ett rum där ingen bodde... de få gånger jag nu knoppade. Under en period sov jag INGENTING på nästan två veckor. Då var jag lagom grann i huvudet. Minnena av huset, händelserna där och människorna som bodde och vistades där, är många och jobbiga. Det var lite därför jag åkte dit och tittade... för att liksom konfrontera mina demoner och på något sätt förhoppningsvis ta adjö av dem. Jag satt en stund i bilen, tittade på huset och mindes när jag flaxade omkring där påtänd och nojig. Var till och med uppe på taket vid ett tillfälle och sprang omkring på tegelpannorna i bar överkropp och barfota. Jag levde verkligen upp till den klichéaktiga bilden av en rikspundare. Känns så overkligt att jag var så nerknarkad, nojig och allmänt risig. Som om jag sett en tragisk och dålig film. Ingen av de människorna som jag lärde känna där, har jag några höga tankar om idag. Tvärtom har jag ett slags hämndbegär och jag önskar dem inget gott. Flera av dem jävlades med mig på alla tänkbara sätt. Vid ett tillfälle blev jag till och med drogad och de tyckte det var skitkul att jag var paranoid och psykotisk, så det känns som en riktigt skön revansch att jag är där jag är idag... och att de fortfarande står och stampar på samma ställe och inte kommer någonstans i livet.

Tisdag 14/11 kl. 20:07

Här kommer inlägget som jag skrev igår:

Förra veckan när jag och Ziggan hade varit på biltema, så blev vi på parkeringen kontaktade av en herre som sade att våran bil hade blivit påkörd bakifrån och hoppat fram två decimeter. Den skyldige verkade enligt vittnet vara en nonchalant direktörstyp i en ny bil och han hade smitit. Vittnet berättade att han inte ens hade tittat på eventuella skador, men han hade tagit registreringsnumret. Vi märkte att järnplattan där dragkroken en gång hade suttit var lite knäckt, bakre stötfångaren var väldigt lite skev (kan dock ha varit det tidigare) och att bagageluckan bara gick att öppna till hälften. Men vi vet inte om den blev så av påkörningen... det verkar dock osannolikt om jag ska vara ärlig. Först brydde vi oss inte så mycket eftersom vi ändå har en skrotbil med ett värde på kanske femtusen kronor, men ju mer vi har tänkt på det desto argare har vi blivit. I alla fall jag. Det spelar väl ingen roll att vi har en skitbil?! Smitning är ett allvarligt brott och med tanke på att någon bara har kört på våran bil och bara ryckt på axlarna åt det retar mig enormt! Tänk om vi hade haft en ny bil? Efter att ha pratat med polisen bestämde vi oss till slut för att ringa smitaren som är ekonomichef på ett stort företag. Vi berättade om de skador vi misstänkte ha uppkommit och förelog sedan en uppgörelse i godo i stället för att polisanmäla honom. Det var Ziggan som pratade med smitaren och hon är alldeles för snäll för att förhandla aggressivt, så då blev jag sur på henne också.

Ziggan träffade sedan smitaren eftersom han själv ville besiktiga skadorna. Han påstod att han inte körde på bilen så hårt och att vittnet ljuger... att bilen inte rullade fram tjugo centimeter. Han säger också att han inte är en sådan person som skulle smita från något sådant, men så skulle väl alla smitare säga, eller?! Ziggan ringde då upp mig och tog honom mer eller mindre i försvar. Jag blev då jättearg och bad då att få prata med honom. Det var många år sedan jag skällde ut någon så hårt och högt... och vad skönt det var! Han kom med undanflykter om att han inte hade sett några skador på våran bil och att vi hade stått väldigt långt bak i våran parkeringsruta. Vilken jävla förklaring! Alla fyra däcker stod innanför rutan. När jag påpekade det allvarliga i brottet "smitning", så kom han bara med lama undanflykter och inga ursäkter, men jag vägrade att lyssna och skällde istället rejält på honom. När han till slut frågade hur mycket ersättning vi ville ha, så svarade jag:

- Fyratusen kronor!

Det skrattade han åt! Ödmjukt värre av någon som riskerar att få sitt körkort indraget. Fyratusen tycker jag är rimligt med tanke på att det kostar tvåtusen att bara undersöka bilen på verkstad för eventuella skador. Jodå, tvåtusen kronor! Det sade polisen som Ziggan pratade med och det var även de som rekommenderade att vi skulle försöka göra upp i godo. Att sedan våran bil bara är värd femtusen har inte med saken att göra. Jag tycker att smitaren borde vara tacksam att vi inte polisanmälde honom, men icke sa nicke! Ziggan, med sitt stora hjärta, lät sedan saken bero och jag lovar att den nonchalanta skitstöveln skrattade hela vägen hem. Men än är det inte över. Ska polisanmäla honom i morgon och helt ärligt skiter jag fullständigt i pengarna... det är en principsak. Jag vill bara att han ska få sig en näsbränna.

Så slutade gårdagens inlägg och fortsättningen följer nu. Ringde idag upp polisen som bad mig komma upp och visa skadorna för dem. Ziggan bad mig då att i alla fall ringa till smitaren och meddela att jag ska göra en polisanmälan, så jag ringde upp honom. Jag bad först om ursäkt att jag hade varit så otrevlig i telefonen igår och förklarade sedan lugnt för honom att om han bara hade lämnat sitt namn på en lapp, eller väntat på oss vid bilen, så hade vi struntat i allt. Men just det nonchalanta sättet att bara åka därifrån och sedan skratta åt ett relativt schysst erbjudande, gjorde att jag bestämt mig för att göra en polisanmälan. Då ville han göra upp i godo och föreslog en tusenlapp. En tusenlapp är väl ett ganska kännbar "straff" ändå, så jag accepterade erbjudandet. För att markera att det inte handlar om girighet från min sida, så sade jag då åt honom att sätta in den tusenlappen på barncancerfonden och skicka mig kvittot. Det slutade ändå med att han satte in pengarna på Ziggans konto, så nu känner jag mig betydligt lugnare och mitt humör blev genast bättre. Frågan är om jag överreagerat och är på väg att bli en sur och bitter gubbe?

Tisdag 14/11 kl. 10:23

Satte mig i går kväll klockan halv tolv ungefär och började med ett långt inlägg. Blev klar kvart i ett i natt, men när jag skulle publicera det, så var servern helt plötsligt nere och det gick inte ens att spara allt det som jag hade skrivit. Var redan på riktigt dåligt humör på grund av innehållet i inlägget och att bloggservern strulade, gjorde inte saken bättre. Har ingen skrivare heller, så jag tvingades fotografera av skärmen för att se ungefär vad jag hade skrivit. Det inlägget kommer i kväll i stället.

Söndag 12/11 kl. 23:01

Var hos Ziggans syster igår kväll och drack några öl. Trots att det var en väldigt lugn och städad kväll, så är jag trött och känner mig bakis. Var ute hos Ziggans pappa idag, gratulerade honom på fars dag och blev bjudna på middag. Alla Ziggans syskon var där också med sina barn och respektive, och jag blev återigen påmind om vilka starka familjeband de har. Känns skönt att känna tillhörighet. Sorry för det korta inlägget... lovar att skriva ett betydligt längre imorgon och visa foton från förr. Som jag tidigare utlovade kommer här några foton från Halloweenfesten förra lördagen.

Homer med familj var på plats.

Jason

Förstår inte varför folk tyckte det var äckligt när jag slickade på ögat?

Lördag 11/11 kl. 18:11

Vilken dag! Håll i er nu: Ljuddämparen pajade ju lite förra veckan, så då köpte jag de delar som behövdes, men bytte inte direkt av ren slöhet. Trodde det skulle hålla till jobbet och tillbaka, men det gjorde det alltså inte, utan bilen började låta som ett gammalt reaplan igår. Visste att jag var tvungen att fixa det idag innan jag åkte hem, men delarna jag köpt för nästan 300 spänn var kvar hemma (12 mil till jobbet). Därför tog jag i förmiddags firmabilen och åkte ett par mil till närmaste bildelsaffär för att köpa nya delar. De delarna som jag hade hemma kan jag ju byta in igen. Kvittot är sparat. Jag hade inga kontanter med mig, men tänkte att Ziggan kunde föra över pengar från vårt gemensamma konto till mitt minutenkort, så därför lånade jag 500:- ur företagskassan. Delarna jag köpte kostade 260 kronor. Sedan åkte jag tillbaka till jobbet och på fem minuter slarvade jag bort nycklarna som jag sprang omkring och letade efter ett tag. Sedan tog jag den högljudda bilen och åkte till en Gör-det-själv-mack där jag slet i cirka en halvtimme med vinkelslip och bultar. På en vass plåtbit skar jag mig ett blödande sår på min vänstra stump och jag brände mig i hårbotten av glödande småflis, men trots all smuts, blod, smärta och svett, så passade inte delarna! Sprang in och ut ur macken för att försöka hitta delar som jag kunde använda för att laga skiten tillfälligt... så att jag i alla fall kunde ta mig hem, men ingenting fungerade. Åkte då till en intilliggande bilverkstad och fick skiten svetsad för 200 spänn. När han kopplade ur bilbatteriet, så dog stereon och det behövs en kod för att få igång radion igen. Den koden har jag inte. Den nya delarna tänkte jag byta in igen... kvittot är sparat, men affären var stängd. Får vänta tills nästa gång jag jobbar. Eftersom jag hade glömt min mobil på hemmet, så var jag tvungen att åka tillbaka till behandlingshemmet, ringa Ziggan därifrån och be henne föra över 500 kronor till mitt konto. Efter att ha letat LÄNGE efter nyckeln till firmabilen som jag hade förlagt, åkte jag sedan tillbaka in till staden för att ta ut pengarna på minuten, men...

Va fan har jag för kod nu igen?!

Helt otroligt! Jag har glömt bort koden och efter två försök vågade jag inte fortsätta, utan satte mig i bilen och åkte för femtioelfte gången tillbaka till jobbet. Där ringde jag till banken och förde över 500 spänn till en kollegas konto och han lade i 500 kronor i kassan. Det var en tyst resa hem, men lyckligtvis hade Ziggan koden till stereon, så nu fungerar den igen. PHU!!

En minst sagt stressig och snurrig dag. Jag kände mig lite som John Cleese i Pang i bygget och nu på kvällen har tanken på den här dagen gett mig ett par riktigt sköna leenden. För visst kan man skratta åt sig själv när man har sådana här dagar? Men som jag brukar säga... allting ordnar sig, och det gjorde ju det även den här gången. Känns som om jag har gjort mig förtjänt av ett par kalla öl nu.

Fredag 10/11 kl 22:12

Körde till jobbet idag och ljuddämparen pajade helt strax innan ankomsten. När jag körde genom staden, så började en polisbil att åka efter mig. Antagligen för att min bil lät som en rallybil. Kände mig jätteskyldig, blev av någon anledning orolig och svängde in på en parkering för att bli av med dem. Ungefär som om jag hade gjort något brottsligt. Där stannade jag och det gjorde de också... bara ett trettiotal meter ifrån mig och de tittade på mig.

Jaha, tänkte jag. Nu blir det väl böter... och när de slår på mitt namn, så lär de väl gå igenom hela bilen i jakt på vapen eller knark. De kommer ju aldrig tro att ljuddämparen pajade på vägen hit och att JAG jobbar på behandlingshem. De kanske tvingar med mig på ett drogtest?

I min fantasi målade jag upp ett skräckscenario där jag blev gripen, förd till polisstationen och förhörd för något som jag inte gjort. Det är jobbigt att ha gamla "meriter". Jag gick ut ur bilen och tittade under den för att liksom markera för dem att "Oj, då... gick ljuddämparen sönder?" Efter det åkte polisen iväg och när jag åter var på väg till jobbet, så skrattade jag åt mig själv. Jag har inte gjort något kriminellt på många år nu, men kände mig ändå så skyldig att jag till och med spelade upp en liten oj-det-är-visst-fel-på-bilen-sketch. Undrar om jag någonsin blir av med den där oros- och skuldkänslan jag får när jag ser en polisbil?

Torsdag 9/11 kl. 21:22

Ytterligare en dag då jag nästan bara har spelat Gudfadern... det är snudd på beroendeframkallande och huvudvärken är nu ett faktum eftersom jag suttit på tok för länge framför teven. Städade och diskade innan fotografen från Aftonbladet kom, men det var ju "nästan" bortkastat eftersom han ville ta fotona utomhus. Han hade inte ens vett att komma in och berömma våran fina och nystädade lägenhet ;)

Fick ett mail av den unga killen med drogproblem idag och trots att han nu verkar se fördelarna med ett behandlingshem, så tvekar han och tycker att han förlorar "hedern" om han tar in på ett behandlingshem. Förklarade att det faktiskt är tvärtom... att han har verklig heder och stolthet när han fattar beslut som gynnar honom själv och hans framtid. Håller tummarna för honom.

Onsdag 8/11 kl. 22:42

Oj, oj, oj, vilket evighetsspel det är Gudfadern. Har suttit flera timmar idag också och bara spelat... och fått lite dåligt samvete för att jag inte har skrivit på boken istället. Eller städat, diskat, tränat, eller gjort något annat bra och nyttigt. Nåja, är inte särskilt orolig. Boken lär bli klar tids nog. Aftonbladet mejlade mig idag och gjorde senare en intervju med mig. Fotografen skulle komma imorgon och ta en bild. Det blir en kort artikel som handlar om min syn på växthuseffekten och den globala... nää, den handlar naturligtvis om droger. Vad annars? Artikeln kommer nästa vecka, men den finns "bara" med i Stockholmsregionens upplagor.

Hade hoppats få ett mejl av den unga killen som jag pratade med igår, men jag har inte hört något... hoppas han lyssnade och tar sig in på ett behandlingshem.

Tisdag 7/11 kl. 23:56

Idag har jag slappat i soffan hela dagen och bara spelat tevespel. Tyvärr har klockan nu hunnit bli alldeles för mycket med tanke på att jag måste gå ut med Prozac och duscha innan det är dags att krypa ner i sängen, så därför blir detta ett kort inlägg. Förutom att jag idag har ägnat lång tid åt bygga upp min karriär som maffiakung i spelet Gudfadern, så har jag haft ett långt samtal på telefonen med en ung kille i västergötland med drogproblem. Hans mamma skrev ett mail och bad mig om hjälp... lite svårt att hjälpa någon över telefon så där, men jag försökte få honom att förstå att behandlingshem är ett klokt val och kanske det enda han har. Hoppas innerligt att han lyssnade.

Måndag 6/11 kl. 23:32

Det var jättekul att träffa Eric igen... det var cirka sju år sedan vi sågs sist och då var vi bägge fortfarande kriminella och missbrukare. Blev tårögd när vi nu äntligen träffades och kunde krama om varandra igen. Trots att det var så länge sedan vi sågs, så har vänskapen alltid funnits där och vi har hållt en viss telefonkontakt. Lärde känna Eric i januari -96 då jag var med i Brödraskapet MC och han var med i Asa MC innan klubbarna slogs ihop helt. Trots att han misshandlade mig första kvällen vi festade ihop, så grundades en djup vänskap och det fanns inga gränser för vad vi skulle gjort för varandra. Han vet att jag aldrig hade backat för något på den tiden och det var ömsesidigt... vi kunde ha dött för varandra. Vi har gått igenom en del ihop och pratade gamla minnen till sena natten. Hur konstigt det än kan låta, så skrattade vi åt vår forna galenskap och vissa av våra förkastliga handlingar, men på något sätt känns det ändå försvarbart. Vi skrattade åt våra minnen likt krigveteraner som återförenas... glada över att ha överlevt helvetet. Eric jobbar också med ungdomar i dag, bland annat för Lugna Gatan i Stockholm och jag skulle bli förvånad om vi inte kommer att samarbeta på något sätt i framtiden. Ser redan fram emot att träffa honom igen.

Maskeraden på fallskärmsklubben i fredags var lyckad och med några få tråkiga undantag, så hade de flesta klätt ut sig och gått in för det. Tyvärr svidade de flesta om efter bastun, så det kändes lite tråkigt att vid 12-slaget nästan vara den enda som var utklädd. Då tröttnade jag och åkte hem, men fram tills dess var det skitskoj. Tyvärr fick jag inte med mig kameran, men jag ska försöka få tag i foton från andra festdeltagare och dela med mig av dem. Det pratades en hel del minnen även under denna kväll och jag blev påmind om många roliga upplevelser. Låt mig berätta om "Case". När någon fallskärmshoppare gjort något för första gången (reservdrag, landat ute, hoppat formationshoppning, tagit certifikatet, hoppat naken, med mera), så säger seden att han ska bjuda på en back (case) öl. Det ska vara vid ett oväntat tillfälle och komma som en överraskning. Denna back/låda ska han på ett uppfinningsrikt sätt gömma eller försvåra att få tag i för sina törstiga vänner. Sedan ska han högt ropa "case" varpå full kaos utbryter eftersom alla vill ha gratis öl och således måste hinna plocka på sig en öl innan backen/lådan tar slut. Själv var jag i Örebro första sommaren jag hoppade och gjorde min första utelandning där. Landade ett par hundra meter från hoppfältet och fick skrika "case" på kvällen. Då hade jag hårt tejpat fast 24 burköl på min nakna kropp, sprungit in i festlokalen, ropat "case" och sedan blivit jagad av törstiga festdeltagare. Det var särskilt en burk som några av tjejerna ville slita bort. Det var ett av alla roliga minnen som jag blev påmind om. Jag ser fram emot nästa säsong!

Söndag 5/11 kl. 23:59

Ännu en kväll då jag vill be om ursäkt för det korta inlägget, men min gode vän Eric är här på besök och det vore ju taskigt om jag satt vid datorn en timme och bloggade. Återkommer imorgon med alla detaljer om både besöket och maskeraden.

Det var ett riktigt kärt återseende och kvällen var lyckad.

Lördag 4/11 kl. 23:59

Sorry för det sena inlägget... ska på halloweenfest på fallskärmsklubben nu och har lite bråttom. Lovar att återkomma med foton, ett längre inlägg och detaljer i morgon. Håll tillgodo med dessa foton så länge. Trevlig Halloween på er!

Jag och min frifallskompis Erik.

Ibland kan det vara tacksamt att ha ett porslinsöga!

Fredag 3/11 kl. 22:23

Verkar som om jag utsätts för en hel del prövningar den här veckan. Nu har bilen pajat också och vi var i dag tvungna att köpa nya delar för femhundra spänn. Det var bland annat en del till ljuddämparen och nya bromsbelägg som behövde inhandlas. Får se om jag lyckas fixa det själv, eller om "svärfar" fixar det.... annars blir det ett par hundra till som ryker. Dessutom fyller tre personer i Ziggans släkt år denna vecka med bara ett par dagars mellanrum, så vi köpte en del födelsedagspresenter i dag också. Konstigt nog är jag inte längre bedrövad över den här hemska ekonomiska situationen och kan till och med faktiskt skratta åt den. Jag lever, är frisk, fri i flera bemärkelser, har en inkomst, en sambo jag älskar, mat på bordet och mycket, mycket mera att vara väldigt tacksam över, så jag ska inte klaga. Jag VET att allting ordnar sig förr eller senare och det känns lite som om jag vill säga till den vitskäggiga gubben där uppe bland molnen:

- Kom igen då... ge mig allt du har! Du kan aldrig knäcka mig!

Trots att jag ibland både ber skämtsamt till, och svär allvarligt åt gud, så tror jag inte på honom. Däremot tror jag på karma och att varje människa bestämmer sitt eget öde. Ett par gånger i mitt liv har jag känt att det var mitt öde att vara kriminell och missbrukare. Idag fnyser jag åt det. Ödet är vad man gör det till.

Nu verkar det som om de har fått ljud till teveprogrammet Go´kväll som jag medverkade i och här är länken:

http://svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?d=37591&a=681661&from=tipsa

Torsdag 2/11 kl. 23:52

Kom hem i förmiddags från ett två dygn långt arbetspass och sov en stund på soffan innan jag åkte upp till missbruksmottagningen och lämnade blod- och urinprov för intyget. Pratade med en sköterska om hur idiotiskt och byråkratiskt det här systemet med läkarintyget som ska "styrka" min drogfrihet är. Och att det är så förbannat dyrt! "Pratade" förresten... spydde snarare hel del galla och var skapligt irriterad. Och är det fortfarande för den delen. Sköterskan höll med om att jag skulle kunna knarka 349 dagar om året och ändå vara negativ på proverna, så varför ordnar de inte stickprov för då?! Idioter! Och hon påstod sig förstå min frustration över att betala så himla mycket för något som inte bevisar ett jävla dugg, men jag tvivlar starkt på att hon VERKLIGEN förstår. Känner mig både arg, irriterad och deprimerad över situationen och mitt dåliga humör skapar en viss friktion mellan Ziggan och mig också, och det är nog enbart mitt fel. Det känns pyton allting just nu. I morgon ska jag ringa till ett par av mina fordringsägare och be om uppskov med betalningen i november, så då borde vi klara oss ur den här knipan också. Om de inte protesterar vill säga. Suck vad trött jag blir på allt i bland... fast jag är medveten om att det är självförvållat och borde bara hålla käften egentligen.

Onsdag 1/11 kl. 23:08

I slutet av denna månad måste jag lösa ut det andra läkarintyget (som styrker min drogfrihet) för ytterligare 3200 kronor. Intygen ska länstyrelsen ha för att jag ska få behålla mitt körkort. Känns RIKTIGT surt att betala så mycket för något som inte bevisar ett skit egentligen. Jag får ju själv boka tiden för provtagningarna, så jag hade ju bara behövt vara drogri fyra dagar innan provtagningen om jag fortfarande missbrukade amfetamin. Det är ju ingen stickprovskontroll. Jävla byråkrati! Måste sedan lösa ut två sådana intyg till för ytterligare 6400 kronor och det känns som bortkastade pengar. Jag hade ju hellre betalat de pengarna på mina skulder till brottsofferfonden och jag tror att samhället hade föredragit det också. I och för sig förstår jag, att jag som gammal missbrukare måste styrka min drogfrihet för att få ta körkort, men nu när jag redan har tagit det, så måste jag ändå fortsätta med att lämna blod- och urinprov två gånger per intyg och halvår... där jag alltså själv bestämmer när det är dags att lämna drogtesterna. Skulle med andra ord kunna knarka hejdlöst drygt 349 dagar om året och ändå få ett läkarintyg som "styrker" min drogfrihet! Det är både irriterande och märkligt att tvingas betala sammanlagt 13 000 kronor för detta! Kanske något för Sverker på Plus att bita i?

Ja, de 3200 kronorna som Ziggan och jag (eftersom vi har gemensam ekonomi) nu i slutet av månaden är tvungna att punga ut med, punkterar ekonomin och julen totalt och jag kan inte påstå att det blir kul att köpa julklappar. Har begärt ut min semesterersättning som nog täcker kostnaden för intyget, men de pengarna hade vi tänkt ha i december och till lite julklappar eftersom Ziggan får väldigt lite i studiebidrag då. Det sket sig grundligt. Tänk att Ziggan, hennes föräldrar och syskon och till och med hennes syskonbarn ska bli lidandes för mina misstag som jag begick för flera år sedan. Konsekvenser, konsekvenser, konsekvenser... när ska de sluta? Har ett bedrövligt dåligt samvete nu och känner mig uppriktigt ledsen. Vid sådana här tillfällen är det lätt att hata sig själv för allt man har ställt till med.