Tisdag 31/10 kl. 21:05

Det blev en rätt hyfsad intervju och i det stora hela är jag nöjd, men som alltid blir jag efterklok och hittar bättre svar efteråt. Synd att det var så "lite" tid... hade så gärna viljat diskutera svensk drog- och kriminalvårdspolitik, betydelsen av en sund uppväxt och förklarat hur svårt det verkligen var att sluta knarka. Vill ju inte ge något felaktigt sken av att det bara var att lägga av så där. Det var en lååång process och jag tog mina återfall. Dessutom missade jag ju helt tillfället att pusha för boken, men å andra sidan var inte dessa saker viktigast. Det viktigaste var att visa att det verkligen går att ändra sig, att jag har gjort just det och betalar tillbaka till samhället i dag. Det tycker jag framgick tydligt. Hoppas jag inspirerade någon till att fatta bra beslut. Risken med att jag gör sådana här "korta" framträdanden där jag inte riktigt hinner förklara vilket skitliv det är att vara kriminell och narkoman, är att någon vilsen ungdom tycker att det verkar häftigt. Brrrr... skrämmande tanke. Mina föreläsningar ligger oftast på runt två timmar (med untantag för lördagens föreläsning), så det är ju omöjligt att förmedla allt på tio minuter. Men, men... jag är tacksam för den tiden jag fick.

Nu ska jag gå och tvätta av mig sminket (hur många gånger i livet kan en karl säga så?).

Måndag 30/10 kl. 21:20

Var på gymmet i dag och avreagerade mig. Tränade väldigt hårt och intensivt i en timme och avslutade med att misshandla sandsäcken i fem minuter. Skakade i hela kroppen när jag satte mig i bilen för att köra hem och jag var svindlande nära att kräkas på grund av träningen. Ett hårt träningspass var precis vad jag behövde och jag känner mig betydligt mindre aggressiv nu, än vad jag gjorde igår. Har inte skrivit något på boken på ett par dagar och det känns bara bra med den här pausen... måste låta de sista upprivna såren läka ett par dagar till innan jag fortsätter. Har ju så förbannat svårt att lämna känslorna utanför när jag skriver, men jag hoppas att det bidrar till att boken lyfter ännu mera. Hoppas de flesta inser vilken känslomässig berg- och dalbana det är för mig att skriva boken och att de läser den med den förståelsen.

I morgon klockan 18:15 äntrar jag tevesoffan på Go´kväll och det ska bli kul. Känns priviligerat att få yttra mina åsikter till cirka 800 000 tittare och berätta lite om mitt liv. Det är ju även utmärkt tillfälle att väcka ett intresse för boken som kommer nästa år. Allt kan ju hända i en direktsändning och jag hoppas att jag inte får hjärnsläpp, tunghäfta eller en släng av tourettes. Skämt å sido, visst känns det redan nervöst, men som jag alltid brukar säga:

- Allting ordnar sig!

Söndag 29/10 kl. 23:48

Den senaste tiden har jag burit på mycket ilska över orättvisor och pennalism som jag varit utsatt för både som barn och som vuxen. Många sår rivs upp när jag jobbar med boken. Pennalismen och översitteriet inom vissa MC-klubbar är extrem och jag blir riktigt förbannad (mycket på mig själv) när jag tänker på all skit jag svalde och hur naiv och vilsen jag var. Känns som om jag skulle behöva få ut mina aggressioner. Kanske börja med karate eller thaiboxning igen, eller i alla fall köpa en sandsäck och hänga upp någonstans. Jodå, det hjälper faktiskt en hel del.

Tittade precis på filmen Ondskan som nyss gick på fyran. Har sett den förut och den väcker lika våldsamma känslor varje gång. Jag vill ju själv hoppa in i rutan och misshandla översittarna! Hade en diskussion precis innan filmen med en kompis som också blivit misshandlad som barn och vi pratade om de känslomässiga sviterna och bitterheten som fortfarande sitter kvar. Kan än idag bli arg på min mamma för att hon slog mig med mattpiskaren, ryckte mig i håret, gav mig lavetter och behandlade mig allmänt bryskt när hon tyckte att jag förtjänade det. Hennes hårda sätt att uppfostra mig slutade när jag en dag gav henne en lavett tillbaka. Då gick jag i sjätte klass. Trots de hårda bestraffningarna, så överöste hon mig med kärlek under väldigt stora delar av min uppväxt, så det är väl inte så konstigt att jag är känslomässigt skruvad än i dag? Mitt känslospektrum är VÄLDIGT brett och har varit det i nästan hela mitt liv. Jag blir väldigt lätt rörd och anser mig vara riktigt känslig, men jag blir också väldigt lätt riktigt förbannad. Men under min tid som kriminell, så fokuserade jag bara på att släppa fram min ilska... "Tuffa killar gråter ju inte". Så det känns skönt att i dag kunna sitta i soffan, snyfta till program som till exempel Extreme Home Makeover och le åt mig själv. I dag känner jag mig tuff på riktigt.

(Redigerat inlägg)

Lördag 28/10 kl. 23:56

TRÖÖÖÖTT!! Sov drygt tre timmar i natt på jobbet på grund av att en av grabbarna strulade under sin permission. Satt i telefon till tjugo över tre i natt, somnade vid 4-tiden och gick upp 07:00. Är så trött att jag ser dubbelt med ett öga. Förstår ni hur trött jag är då? När jag kom hem från jobbet, så var det direkt dags att åka på en kompis dotters dop. Åkte direkt därifrån till en ungdomsgård där jag föreläste i tre timmar. Normalt ligger mina föreläsningar på två timmar, men det blev extra långt i kväll... antar att jag var pratsugen. Fick bra respons av ungdomarna som satt stilla i närmare tre timmar och lyssnade (med en paus på tio minuter). Stannade sedan kvar i nästan två timmar för att prata lite på tu man hand med ungdomarna och jag blir uppriktigt ledsen när jag hör femtonåriga tjejer som har problem med missbrukande pojkvänner. Hoppas mina tips och råd är till hjälp. Nu är det go´natt!

Lördag 28/10 kl. 11:26

Här kommer två svar på frågor som jag fick i går och som kanske kan vara av intresse för er. Frågorna kan ni läsa under gårdagens inlägg.

Hej Lars!

(Svaret är tyvärr raderat på grund av min egen säkerhet).

_____________

Hej Ronie!Jag uppfattade inte din fråga som provocerande, utan tvärtom. Det är en berättigad och klok fråga som skapar mycket känslor och eftertanke hos mig. Jag har själv brottats med frågan länge och svaret avslöjar mig lite som en "Svenssonwannabe". Jag strävar efter ett fullkomligt svenssonliv, men det är nog omöjligt för mig att nå ända fram med tanke på min bakgrund och mina reaktioner på ett eventuellt allvarligt angrepp. Så tyvärr måste jag säga att "You got me".I de situationer som du pratar om skulle jag inte handla som en Svensson. Jag skulle explodera och med tanke på den avsky och bitterhet jag redan har mot dessa människor, så skulle jag starta ett tredje världskrig om de gjorde mig eller mina kära något allvarligt. Jag vet att det är dubbelmoral på högsta nivå och motsägelsefullt, men på något sätt skulle jag ändå vägra att identifiera mig som kriminell om jag tog till vapen i en eventuell hämndaktion. Förr kunde jag gå i döden eller ta ett livstidsstraff för mina s k vänner, men nu kan jag göra det för dem jag älskar. Jag älskar min sambo över allt annat och tanken på att separera från henne (och därmed skona henne från eventuella angrepp) har någon gång blixtrat förbi i min hjärna. Bara den snabba tanken är hjärtekrossande, så det går givetvis inte. Hmmm, det kanske borde bli ett inlägg detta också.Ha det bäst nu... och undvik gärna frågor som ger mig handsvett och hjärtklappning ;)

MVH Ps.

En av de bästa frågorna jag fått.

Tillägg på svaret: Men hade en "Svensson" egentligen reagerat annorlunda om någon till exempel haft ihjäl dennes älskade? Man kan väl vara "Svensson" ändå, trots att man kanske reagerar våldsamt på angrepp mot familjen? Jag kanske är en Svensson i alla fall?

Fredag 27/10 kl. 21:52

På jobbet. De flesta skulle nog tycka att det vore trist att jobba en fredagkväll, men inte jag. Känns skönt att komma till jobbet oavsett dag och tycker att det inte är tillräckligt ofta som jag är här. Missförstå mig inte... gillar att vara hemma också och mysa med både Prozac och Ziggan, men när det går 1-1½ vecka mellan arbetspassen, så blir det ibland lite långtråkigt hemma. Förstår inte hur den förra Niclas pallade med att gå arbetslös förut, men å andra sidan hittade jag ju på mera "osunda" saker då. För att uttrycka det milt. Dock var jag faktiskt arbetslös 1 ½ år efter att jag hade lagt av med allting och som sagt... hur stod jag ut?

Jag vet att jag egentligen inte ska bry mig, och jag försöker att inte göra det, men jag har ändå funderat en del på hur mina gamla vänner och fiender ser på mig, mitt liv och mitt ställningstagande mot droger och kriminalitet i dag. Undrar om de ser mig som en förädare? Kanske som en tönt? De senaste dagarna har en del gamla hotbilder gjort sig påminda och jag förstår att mina "gamla" fiender inte vill mig väl och missunnar mig de framsteg som jag faktiskt har gjort, men jag undrar hur mycket de stör sig på mina ärliga åsikter och hur långt de är villiga att gå för att täppa till truten på mig? Det är ju rätt stygga gossar som jag säkert retar upp med mina åsikter och uttalanden, så en viss oro har väckts inom mig... men tro nu inte att jag tänker sluta med det. Jag hoppas dock att de inte ser någon prestige i att "plocka" mig. Jag borde ju vara helt betydelselös för dem nu, trots att jag öppet förklarar min avsky mot dem, men å andra sidan har ju folk "plockats" av betydligt mindre anledningar än att de sagt vad de tycker. Jag säger som Greta Garbo:

- I just want to be left alone.

Men det kan jag ju inte räkna med.... yttrandefrihet existerar inte i den kriminella världen och kränkande uttalanden om deras livsstil kan faktiskt innebära en dödsdom, hur löjligt det än låter. Att leva med hot tillhör min vardag sedan många år och ibland när jag helt ruttnar på att titta mig över axeln och vara orolig, så kommer den förra Niclas fram och leker med tanken:

Jag kanske borde slå till först?

Torsdag 26/10 kl. 23:45

Idag har jag varit rätt nere och tystlåten. Mycket på grund av att vi betalde av 4 000 kronor på mina skulder i går och andra räkningar på cirka 7 000 kronor, så nu har vi 3 000 kronor kvar att leva på i en hel månad... och det är ju under existensminimum med tanke på att vi är två personer. Skulderna är på väg att knäcka mig, men det är inte bara därför som jag är deppig. Har de senaste dagarna ältat mycket från förr... hur jag betedde mig och hur dåligt jag mådde, och det har gett mig både ångest och dåligt samvete. Dessutom blir jag än i dag riktigt arg på vissa personer som behandlade mig illa för flera år sedan. Dessa tankegångar väcks av det som jag skriver om i boken och det är många gånger en pärs att återuppleva allt igen. Som jag har förklarat förut, så skriver jag bara inte... jag återupplever. Nåja, det är ett nödvändigt ont och det kommer kännas betydligt bättre när boken är klar.

Tittade på Insider förut och Aschberg nämnde att "några" (tror inte att det var någon annan än jag) hade ringt till redaktionen och förklarat att Peter Rätz verkligen var kriminell och missbrukare. I alla fall när jag kände honom under våren/sommaren -96. Polisen (om han nu är det fortfarande?) Olle Liljegren försvarade Rätz och sade:

- Det är hämndlystna kriminella som känner sig lurade.

Du har fel Olle. Jag är varken det ena eller det andra. Jag stödjer faktiskt de ljusskygga arbetsmetoderna som polisen använt sig av och jag trodde mina uppgifter skulle gagna dem i deras konflikt med Rätz... vilket de tydligen inte gjorde. Jag torskade aldrig för något under min tid med Rätz i Brödraskapet, så något hämndbegär har jag inte heller. Sedan flera år är jag inte kriminell och jag hatar knarklangare idag. Därför tycker jag att Rätz har haft kulor av stål och ska ha all respekt för det han gjort, trots att jag inte gillar honom av helt andra personliga skäl. Jag har med egna ögon sett Rätz både knarka och begå brott, så tyvärr Olle... din lilla bortförklaring sprack på samtliga punkter. Jag vill bara säga sanningen.

Onsdag 25/10 kl. 20:46

Idag har jag pratat med min förläggare och meddelat att jag väntar med vårutgivningen. Trots att jag inte har bestämt vilket förlag som ska ge ut boken, så fick jag ändå lite bra tips om hur jag ska gestalta vissa scener i boken för att fängsla läsarna mera. Så helt plötsligt fick jag mycket mera jobb med boken, men det gör ingenting... vill ju få den så bra som möjligt. Har arbetat lite med den idag, men inte så mycket som jag kanske borde.

Mina tankar har i dag varit av en lite mer filosofisk karaktär då jag tänkt på de stora... ja, rent av gigantiska skillnaderna mellan den förra Niclas och jag. Tycker själv att det är förvånansvärt hur en människas tänkande och agerande kan ändras så drastiskt, men det var ju i och för sig inte något som ändrades över en natt. Det tog sin lilla tid. Hur konstigt det än kan låta, så var det kanske sprutmissbruket som till slut räddade mig ur kriminaliteten och drogerna. Hade jag inte knarkat ner mig så bedrövligt och mått så fysiskt och psykiskt dåligt av det, så kanske jag fortfarande hade varit kriminell och "partyknarkat"? Själv tror jag inte det eftersom jag var uppriktigt trött på den falska gemenskapen och det påfrestande livet redan innan jag satte sprutan i armen, men man vet ju aldrig.

Tisdag 24/10 kl. 22:56

Ringde idag upp till Strix television (tv 3) och pratade med redaktören för programmet Insider. Ville förklara för dem att de har FEL om den så kallade "polisagenten" Peter Rätz. Han var kriminell redan innan han blev polisinformatör (se inläggen den 9/9 och 8/9 här på bloggen) och jag hatar det faktum att han utmålar sig själv som en "hjälte" som polisen nu sviker.

- Min mamma trodde hela tiden att jag var kriminell, säger han.

Det är väl inte så konstigt eftersom han var det! Han tog lika mycket droger som vi andra, bjöd ut polska prostituerade och tog varje tillfälle i akt att tjäna pengar på både kriminalitet och genom att tipsa polisen. Polisen erbjöd honom skydd, men när han insåg att han kunde tjäna mera pengar på att stämma polisen, så tog han alltså inte vad han erbjöds. Hans girighet har nu ännu en gång satt honom i klistret. Men missförstå mig inte... trots att jag själv har åkt fast på grund av brottsprovokatörer och polisinformatörer och hatade dem mer än pesten då, så har jag helt ändrat uppfattning nu. Jag fick bara det jag förtjänade. Det är ju knappast några svenssons som åker fast i de fällor polisen gillrar och jag gillar att polisen slåss med lite/mycket skumma metoder. Att Peter satte dit knarklangare är svinväl, men han ska inte hymla med att han faktiskt var kriminell. Tycker han ska berätta för sin mamma hur det egentligen låg till och inte komma med en massa efterkonstruktioner för att framstå som bättre än vad han i själva verket var. Sorry att jag upprepar min frustration, men det stör mig att ingen tycks veta om hans sanna natur.

Måndag 23/10 kl. 21:50

Tittade på programmet Faktum som gick på tvåan kl. 20:00. All heder och respekt åt Björn Friis! Han verkar veta vad han pratar om, men jag blev så otroligt förbannad på en av Föräldraföreningen Mot Narkotikas rådgivare. Diskussionen handlade om Subutexbehandling för heroinmissbrukare och varför hon inte tyckte det var bra.

- Är det bättre att missbrukarna dör då? frågade journalisten

- Eeehhh.... (en lång stunds tvekan)... det var en bra fråga, svarade hon.

Varför tveka?! Var det en svår fråga?! Fullkomligen exploderade när hon svarade så. Fattar inte varför så otroligt många människor inte har förstått det positiva med att behandla heroinister med subutex. "Det är ju som att byta drog" säger många, men de är uppenbarligen inte insatta i varken ämnet eller problemet med det gigantiska suget. Subutex tar bort suget efter heroin och ger bara ett ytterst litet rus. Kan subutex rädda livet på människor (för det är ju faktiskt människor vi pratar om) och hjälpa dem tillbaka till ett någorlunda normalt liv med jobb och familj, så varför inte?!

Det är dags att gräva ner den politiskt beslutade nolltoleransen och alla de förbannade förutfattade meningarna om missbrukarna, och istället hjälpa dem. Fattar inte heller varför vissa läkare (som ska värna om den enskilda individens hälsa) är emot sprututbytesprogram?! Ofattbart! Själv hade jag troligtvis inte dragits med min hepatit b i så många år om det funnits sådana program och jag känner MASSOR av sjuka missbrukare som skulle varit fria från både olika sorters hepatiter och Hiv. Vad kostar inte den sjukvården samhället? Tänker ibland på en väldigt ung kille i Motala som fick Hiv när han delade spruta med en annan och hur lätt är det att hitta inspiration och motivation till att bli drogfri då? Hur många sådana människor finns det inte i Sverige? Och hur många sådana fall kan vi inte förhindra?

Nää, fram för sprututbytesprogrammen och långvarig och storskalig subutexbehandling. Då kan de heroinproducerande länderna söka sig någon annanstans för att sälja sitt gift och dessutom skulle brottsligheten minska drastiskt när narkomanerna inte behöver stjäla eller prostituera sig för att stilla sitt begär. Eller sälja heroin för att finansiera sitt eget missbruk. Det är ju så heroinet når nya och yngre kunder... det svämmar liksom över från redan etablerade missbrukare.

När jag själv var sprutmissbrukare (amfetamin), så hade jag lätt tagit en medicin för att bli kvitt mitt sug och av alla andra pundare som jag frågade samma sak, så var det bara en som svarade nej.

- Jag skulle känna en sån saknad, sade han.

Tragiskt. Ett beroende är en tragedi oavsett vem det drabbar, men det blir fan så mera tragiskt när samhället vänder dem ryggen.

JAG ÄR ARG!

Söndag 22/10 kl. 21:42

När jag gick i skolan, så var jag sen i puberteten, huvudet kortare än alla mina klasskompisar och såg också yngre ut. Jag fick höra det ganska ofta, men kontrade då alltid med:

- Det får jag igen när jag blir gammal! Då kommer jag att se ung ut och det är en större fördel!

Idag fick jag höra av en person som gissade min ålder att jag såg ut att vara runt 20-årsåldern, men det är väldigt ovanligt att någon gissar så lågt. De flesta brukar gissa på runt 26-34 år och det är en stor komplimang med tanke på hur jag har levt och att jag fyller 39 om mindre än tre månader. I och för sig är jag fortfarande sprallig som en tjugoåring och jag antar att mina svåra år inte har satt så djupa spår ändå, så till er gamla flinskalliga och lönnfeta gubbar (några av mina gamla klasskompisar) som mobbade mig lite för mitt barnsliga utseende: "In your face!"

Jag har ett otroligt roligt reklamfilmklipp som jag skrattar åt så tårarna rinner varenda gång jag tittar på det. Det vill jag hemskt gärna dela med mig av, men jag vet tyvärr inte hur jag får in det på denna sida. Vill ni att jag ska maila det till er, så lämna er e-mailadress på "Comments" (kommer inte att publicera er mailadress) eller mail... så kommer ni garanterat få ett gott skratt.

Lördag 21/10 kl. 23:22

Igår kväll kom en av grabbarna tillbaka från sin flickvän och luktade alkohol, så jag tog både utandningsprov och urinprov på honom. Båda visade negativt (ska prova alkotestaren och se om det är något fel på den) och han hävdade först att han inte hade druckit något, men det var bara korkat av honom att försöka ljuga för mig. Går ju inte att ta miste på lukten liksom. Efter ett litet tag erkände han att han hade druckit öl och det blir konsekvenser i form av indragna helgpermissioner de närmaste veckorna och mindre lön. Dessutom gav jag honom utegångsförbud ikväll för att ha lite koll på honom... det är ju lördag kväll. Men han har tagit det riktigt bra ändå... varit artig, trevlig, skämtat och skrattat hela dagen idag. Han har kommit en lång bit på vägen och det är så otroligt roligt och rörande att se framstegen dessa gossar gör! Även fast det givetvis är ett bakslag att han överhuvudtaget smakade ett par klunkar öl och bröt mot alkoholförbudet, men för bara ett halvår sedan skulle han ALDRIG ha erkänt att han druckit även om jag hade tagit honom på bar gärning. Så det måste man se som ett framsteg. På det sättet var han faktiskt lite rolig. Han blånekade till precis allt, men det är ännu roligare nu när han visar att han kan stå för sina misstag. Känner ju många vuxna som inte ens kan det.

Den nya killen har redan börjat göra vissa framsteg och öppnat upp sig lite för mig, så sådana här dagar blir jag påmind om att jag har världens bästa jobb. Känns bra i själen att göra nytta, jobba och hjälpa unga grabbar på glid. Det är ett av sätten som jag betalar tillbaka lite till samhället på. Önskar att fler gangsters och samhällsparasiter (det är ju precis samma sak, bara att det ena är glorifierat och låter coolt) skulle upptäcka att det är betydligt häftigare och skönare att vara en bra förebild - än en dålig.

Fredag 20/10 kl. 21:27

På jobbet... och är jättetrött. Får dessutom inte gå och lägga mig förrän vid 1-tiden, så jag har några sega timmar framför mig. Den nya killen på jobbet verkar vara en ytterst snäll pojke utan varken drog- eller våldsproblematik. Hans problem är av en helt annan karaktär, men det kan jag inte berätta om. Har nu under de 18 månader som jag jobbat här träffat en del killar och den röda tråden i allas fall (i alla fall hittills) är problem i uppväxten orsakade av vuxna (misshandel, övergrepp, missbruk, avsaknaden av en förälder, skilsmässor, bristande uppfostran och tillsyn m m) Tycker det är dags för oss vuxna att ta vårt förbannade ansvar för ALLA barn. Inte bara våra egna... och många gör ju inte ens det. Omgivningen blundar alltför ofta och hoppas att någon annan ska ingripa när de ser ett barn som far illa eller hör talas om det. Handlar det om feghet, egoism eller konflikträdsla? Bara så ni vet det... det går att göra anonyma anmälningar till socialen. Be bara att få lämna en "Anmälan om oro". Jag har förstått att ingen av mina dagisfröknar och lärare blev särskilt förvånade över att just jag växte upp och blev kriminell och missbrukare, så varför gjorde ingen något redan då?

Bestämde mig idag för att vänta med mitt gamla förlag och därmed också vårutgivningen, så nu känns det genast lättare när beslutet är taget. Skulle inte något stort förlag vara intresserade eller inte lämna ett tillräckligt bra erbjudande, så finns det ändå möjligheter att boken släpps redan till sommaren på mitt gamla förlag. Det sade min förläggare idag. Dessutom är det nog en bra idé att verkligen noggrannt "finslipa boken till perfektion" (som en läsare så bra uttryckte det på) och det får jag ju tid till nu... vill ju självklart ge ut en sådan bra bok som möjligt och vara säker på att budskapet går fram. Känns som om jag tagit ytterligare ett klokt beslut i mitt liv... mycket tack vare råd och tips från kända och okända människor. Tack ska ni ha!

Torsdag 19/10 kl. 20:18

Fick besked av det stora förlaget idag och jag behöver nu alla råd jag kan få. Gå in på forumet via länken i högerspalten och ge din synpunkt på problemet. Hjälp mig lite nu!

Lydde en bloggläsares råd att varva ner lite med skrivandet och kände själv att det blivit lite väl mycket skrivande på sistone, så idag har jag bara tränat, umgåtts med Ziggan och slappat i soffan framför teven. Inte ett dugg gjort med boken med andra ord och med tanke på situationen, så är det kanske inte så bråttom längre. Imorgon ska jag börja jobba tidigt och kör sedan hela helgen. Ska bli skönt att knega och släppa tankarna på allt annat. Dessutom har vi en ny grabb på jobbet som kom i veckan, så det ska bli intressant att träffa honom.

Jag har många roliga foton från både förr och nu, men eftersom scannern inte fungerade, så får ni ha tålamod tills vi köpt en ny. Tills vidare får ni hålla till godo med de foton som jag har i datorn. Med tanke på gårdagens inlägg börjar jag med de här... där jag faktiskt är påklädd. Hoppas ni kan föreställa er känslan.

Onsdag 18/10 kl. 22:24

Oj, vilken stressig dag! Fick en tidsfrist i morse av min förläggare i Skellefteå... fick en vecka på mig att bestämma mig om jag ville ge ut boken på hans förlag till våren, annars blir det till hösten. Det är bråttom eftersom de ska skicka ut säljarna till bokhandlarna nästa vecka som ska försöka sälja in min bok till landets bokhandlare. BESLUTSÅNGEST! Tog då kontakt med ett stort förlag (som jag bara har haft ett telefonsamtal med innan) och förklarade situationen för dem. De begärde då in mitt manus (som inte ens är helt klart) via e-post och de ska ge det extrem förtur... de lämnar besked redan senare i veckan. Det är VÄLDIGT sällsynt att ett förlag läser igenom ett manus och ger ett svar inom så otroligt kort tid, så det känns väldigt priveligerat. Normalt tar det minst tre månader! Förklarade för min "gamla" förläggare om mina planer och han blev nog besviken att jag överhuvudtaget tagit kontakt med ett annat förlag. Han hade räknat med att ge ut boken till våren och därför lagt ner ett visst arbete på det. Han gav mig en rejäl portion ångest och dåligt samvete, men han förstod ändå min situation. Om jag inte behövde (på grund av mina skulder) ta hänsyn till den ekonomiska aspekten, så skulle jag vilja vara kvar hos mitt gamla förlag där en stor vänskap vuxit fram, men jag måste ju titta på andra eventuella erbjudanden för min egen skull. Vill ju inte ångra mig efteråt och tänka:

Undrar om jag hade tjänat mer på ett annat förlag?

Nu blir det ju bara ett (1) stort förlag som får möjlighet att lämna ett eventuellt erbjudande innan jag måste bestämma mig, men då har jag i alla fall gjort ett någolunda tappert försök att bli av med en del av mina stora skulder. Känns som om det "nya" förlaget måste komma med ett riktigt bra erbjudande för att jag ska nappa. Har ju trots allt många fördelar med mitt gamla förlag. De vill ju ge ut boken redan i vår och den korta utgivningstiden kan nog inte ett stort förlag matcha, Vill ju gärna ha boken utgiven till våren, men frågan är om jag ska vänta till hösten med mitt gamla förlag och eventuellt ha is i magen och förhandla med andra större förlag under tiden? Snälla... KOM MED RÅD! Öppnar en ny tråd i mitt forum för att få höra vad just Ni tycker. Det känns verkligen som att jag behöver råd just nu... stressigt värre. Gå in på forumet via länken i högerspalten. Phu....

På grund av ovanstående har jag suttit i telefon hela dagen och därför inte jobbat nämnvärt med boken. Kvällen var dock precis vad jag behövde... träffade en av mina goda vänner i fallskärmsklubben och vi tog ett par öl på ett studenthak. Vi satt ett par timmar och pratade... mest om fallskärmshoppning givetvis och det var länge sedan jag skrattade så mycket. Fan vad jag saknar hoppningen och alla på klubben! Ser fram emot nästa säsong. Har ju faktiskt överlevt hela sommaren utan ett enda hopp och det måste ju ses som en bedrift. Min påbörjade "tradition" att göra ett hopp från 4 000 meter helt naken bröts i år och det är ju synd. Får sätta två nakenhopp nästa år istället. Att falla fritt i 200 km/h helt naken över staden med paketet som fladdrar och slår, är en känsla som inte kan beskrivas.

Tisdag 17/10 kl. 21:26

Har medvetet undvikit att skriva på boken under dagen och tänkte inte skriva något alls egentligen, men det blev trots allt lite gjort ikväll. Märkte förändringar i mitt humör igår (hade otroligt kort stubin), har sovit dåligt de sista nätterna och haft huvudet fullt av bokrelaterade saker. Vet att allt detta beror på mitt skriveri och därför tänkte jag strunta i att skriva idag... men kunde till slut inte hålla mig borta från tangentbordet. Måste förklara varför jag blir så påverkad: Jag skriver inte bara... jag återupplever det intensivt och är verkligen DÄR när jag skriver om olika situationer. Som en slags hypnos och det är därför jag minns allt så förbannat väl. Det sätter givetvis sina spår. Tänkte idag bjuda på ytterligare en aptitretare ur boken:

"Strax efter Borensberg mötte jag två polisbilar som i hög fart antagligen letade efter mig. De vände snabbt och den inte allt för oväntade biljakten var i full gång. De låg ett tjugotal meter bakom mig och jag började kasta ut saker genom takluckan för att förhoppningsvis träffa deras vindruta. Det var glasögonfodral, kläder, en tomflaska och en oöppnad tvåliters Coca-colaflaska som nästan såg ut att explodera när den träffade asfalten bara någon meter framför den första polisbilen. Bägge polisbilarna tvingades då göra en kraftig inbromsning och undanmanöver, och fick därför bredställ över vägen, men de var snart ifatt mig igen. Då slet jag bort solskyddet och slängde ut, men den inre backspegeln satt som berget och jag blev rasande för att jag inte lyckades få bort den. Då försökte jag slå bort takluckan, men den lossnade inte heller. När jag insåg att det inte fanns mera saker att kasta, så slog mitt humör om och jag tände istället en cigarett som jag lugnt njöt av medan sirenerna tjöt i bakgrunden. Så kylig är jag givetvis inte normalt… hela mitt beteende berodde på mitt otroligt påtända tillstånd."

Det var en väldigt lång och intensiv biljakt med flera vägspärrar, men den slutade till sist så här:

"...där jag stannade på en bro och gav upp. Då kom plötsligt massor av olika känslor sköljandes över mig och störst var nog den oerhörda besvikelsen på mig själv och mitt patetiska liv. Redan när jag klev ur bilen med händerna över huvudet, så rann tårarna hejdlöst på mig. Poliserna rusade mot mig med dragna vapen, de beordrade mig ner på magen och när jag lagt mig på vägen, så kastade de sig över mig. De turades om att trycka sina knän i ryggen på mig och en polis ryckte till och med bort en annan bara för att få plats på mig. Jag blev ordentligt mörbultad och blåslagen. En polis tog tag i mitt huvud och tryckte mitt ansikte upprepande gånger hårt mot asfalten. Det blev ett stort blödande sår på min kind, men jag brydde mig inte ett dugg om vad de gjorde med mig. Jag hatade mig själv, ansåg att jag fick det jag förtjänade och även om de hade misshandlat mig betydligt grövre, så hade jag ändå inte anmält det."

Måndag 16/10 kl. 20:01

Har nu suttit hela dagen och skrivit. Har skrivit nästan ett helt kapitel bara idag, så det har smattrat rejält på tangentbordet... till Ziggans stora glädje. Nej, hon är inte så glad åt mitt smattrande, för trots att det är touch-downknappar på tangetbordet, så slår jag hårt på dem som om de satt på en gammal skrivmaskin. Förstår att det är irriterande för henne när hon försöker plugga tre meter bort. Trots allt som jag har skrivit idag, så har jag fortfarande inte kommit längre tidsmässigt än till våren 2002. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Det blir en TJOCK bok. Tror ändå det är bättre att skriva för mycket, än för lite. Förlaget kan ju sedan välja bort vissa avsnitt om de anser det nödvändigt. Här är ett kort utdrag:

"Jag minns hur jag en kväll satt inne på en toalett på den populära nattklubben HC och skulle injicera när jag råkade tappa sprutan på golvet. Sprutan studsade in under skiljeväggen till toaletten bredvid och jag förstod att personen där inne såg den. Jag såg hans fötter och ben som stelnade till.
Jävla skit! tänkte jag och försökte finna mig snabbt.
- Oj, jag tappade min diabetesspruta, sade jag och plockade upp den kvickt.

Personen på toaletten bredvid svarade inte, utan sprang istället ut fort, medan jag själv snabbt slickade av kanylen och sköt i mig skiten. Sedan avlägsnade jag mig skyndsamt från toaletten och lagom när jag kom till trapporna, så kom den då enorma kicken."

Mmm, fräscht värre att vara fast i ett beroende. Vill åter göra er uppmärksamma på länken till forumet som förhoppningsvis kan leda till många intressanta diskussioner, tips, råd och svar.

Söndag 15/10 kl. 21:18

Det blev några sidor till skrivet på boken idag och det närmar sig slutet sakta, men säkert. Är ledig hela nästa vecka, så då blir det full fart på pekfingret och har jag bibehållen skrivlust med arbetsdisciplin, blir boken kanske klar då. Har gått igenom ytterligare ångestfyllda minnen från mitt sprutmissbruk idag och trots att det givetvis är jobbigt, så är det nog samtidigt jävligt nyttigt att skriva av sig. Hittar mina små tillfällen då jag kan skratta gott åt mig själv och åt hur jag betedde mig. Här är ett litet utdrag ur boken som beskriver ett sådant tillfälle:

"Johannes och jag tittade ofta på filmen Scarface och vissa scener såg vi om och om igen för att lära oss replikerna. Det var särskilt en scen i filmen som exalterade mig oerhört. En dag stod jag upp och siktade med pistolen på teven när jag med inlevelse tittade på just den scenen när Tony Montana skjuter polisen Mel.
- So long Mel! Have a good trip! sade jag högt och tryckte av pistolen samtidigt som Tony.
Johannes blev först sur på mig för att jag hade skjutit sönder hans teve, men han lugnade sig när han förstod att det faktiskt var ett vådaskott. Den som säger att människor inte blir påverkade av våldet i filmer har fel. Jag tror att alla människor påverkas, men i olika utsträckningar. Själv har jag varit väldigt lättpåverkad. "

Det var som ni säkert förstår en tragisk tid, men jag tillåter mig ändå att skratta åt ovanstående händelse idag. Vi blev bägge ganska förvånade.

Lördag 14/10 kl. 21:18

Ziggan och jag hjälpte idag hennes bror och hans fru med att måla om i deras nya hus. Vill också ha ett hus som jag kan måla, snickra och pyssla med! Har vit målarfärg som inte vill gå bort över hela händerna (eller det som en gång var händer) och träningsvärk i hela kroppen. Krattade löv i två timmar på jobbet igår också och även det satte sina spår i min relativt otränade kropp. Måste bara komma igång med träningen igen, men jag ska vänta tills boken är helt klar. Har nu inte skrivit något på några dagar, men det beror mest på att tillfället inte har funnits. Skrivlusten finns där fortfarande. Blir nog några timmars smattrande på tangentbordet imorgon. Nu är det ju lördagkväll och dags för mys framför teven.

På inrådan och med lite hjälp av en bloggläsare, så har jag idag öppnat ett diskussionsforum. Den är främst till för er läsare av bloggen och där kan ni diskutera med mig och andra läsare om inlägg här på bloggen, ideér, råd och egna berättelser om vägen tillbaka från ett destruktivt liv. På så sätt kommer vi alla lite närmare varandra... mysigt värre! Länken till forumet hittar ni i spalten till höger.

Fredag 13/10 kl. 23:55

Sorry för det sena inlägget, men vi har suttit hos grannarna och haft det trevligt. En kommentar på inlägget igår gjorde mig uppmärksam på att jag inte har berättat något om min pappa eller mina syskon, så därför tänkte jag göra det nu. Min pappa dog i levercancer/lungemfysem våren 1999 då jag satt inne, men jag fick permis då han var döende och kunde hålla honom sällskap vid sjukhussängen det sista dygnet. Trots att jag insett att han var en dålig pappa, så älskar jag honom fortfarande och saknar honom. Han och min mamma skilde sig när jag var tre år och skilsmässan satte djupa spår i mig, men det förstod jag givetvis inte då. Min mamma bor i Australien sedan åtta år och det går verkligen bra för henne nu. Hon är nykter sedan många år och vi har telefonkontakt med varandra ett par gånger i månaden. Jag har två bröder (varav en halvbror, men vi ser varandra som helbröder ändå). Jag är yngst. Den äldsta av oss har i stort sett levt ett prickfritt liv, jobbar, bor i hus med sin sambo och är "Svensson". Han är för tillfället nere med sin fästmö i Australien och hälsar på hos mamma några månader. Ryktet går att han eventuellt ska gifta sig där nere och det vore inte en dag för tidigt eftersom han varit ihop med sin tjej sedan dinosaurierna dog ut. Min mellersta broder har haft ett brokigt liv med ett tungt missbruk och åtskilliga voltor, men idag lever han också ett Svenssonliv. Han har familj idag, pluggar till undersköterska och verkar trivas bra med tillvaron. Alla i familjen hade riktigt dålig kontakt med varandra under många år, men sedan ett par år tillbaka har det blivit ändring på det. Det känns som om vi är på väg att skrapa ihop resterna, förlåta varandra och bli en familj igen trots att vi är utspridda över hela Sverige... ja, hela världen.

Torsdag 12/10 kl. 21:31

På jobbet. Känns så otroligt skönt att ha körkort! Åker till jobbet på en timme och en kvart nu, jämfört med de tre timmarna som det tog förut med bussar och tåg. Tjänar 3 ½ timme per arbetspass och det är dessutom billigare att ta bilen. Skönt! Går nu och hoppas på att bli heltidsanställd. Vill ju så gärna ha ett heltidsjobb för att kunna gå in på banken och höra om möjligheterna till ett lån. Dels vill jag lösa mina skulder och dels vill jag köpa ett hus på landet. Sammanlagt betalar vi nu 9.000 kronor i månaden på hyran och på mina skulder. De pengarna lägger jag hellre på amorteringar på ett hus. Tänk att få köpa ett litet hus på landet?! Då betalar vi ju ändå till oss själva och lämnar dessutom efter oss något till våra framtida barn. Tycker det är idiotiskt att bo i lägenhet och därmed betala till någon annan om man har möjlighet att ta huslån. Det här jobbet som jag har nu är världens bästa på alla sätt och vis och jag kommer aldrig att hitta något lika bra. Arbetskamraterna, den själsliga belöningen, lönen, flexibiliteten (möjligheterna att byta pass), arbetstiderna, ansvaret, ... ja, allt är helt perfekt. Därför kommer jag att ge mina arbetsgivare väldigt, väldigt god tid på sig, men förr eller senare måste jag ändå ha ett heltidsjobb. Måste ju tänka på mig, min kära och på våran framtid. Ett heltidsjobb skulle, förutom möjligheterna att ta banklån, innebära cirka 3.000 kronor mer i månaden efter skatt. Det är riktigt mycket pengar för mig. För mycket för att jag till slut inte ska se mig om efter ett annat jobb. Dessutom vill jag inte gå halvtidssjukskriven för resten av livet.

Onsdag 11/10 kl. 20:53

Idag har vi varit på Jysk, Jula och Rusta och bara tittat lite. Köpte boken "Hinsehäxan" och började läsa den när jag kom hem. Ingen bok som jag fastnade i direkt, men den verkar ändå intressant. Den är en självbiografi av en kvinna som missbrukat länge och suttit inne på Hinseberg ett antal gånger. Hittade ett flygspel till datorn också som jag först tänkte köpa, men avstod sedan och lade tillbaka det... vill skriva klart boken innan jag hittar nya nöjen som distraherar. Känns som ett klokt och moget beslut. Har känt mig lite trött och nere idag, men jag vet inte riktigt varför. Kan bero på allt som jag bearbetar nu när jag skriver så intensivt. Idag har det dock inte blivit ett enda ord skrivet. Behöver nog ta ett par dagar ledigt från skrivandet och eftersom jag jobbar torsdag till fredag, så passar det alldeles ypperligt.

Tisdag 10/10 kl. 21:10

Det var nervöst värre precis innan sändningarna började, men det släppte snabbt mycket tack vare Holmertz avslappade attityd och proffesionalitet... även om han ibland lade orden i munnen på mig, men det gjorde det ju bara lättare att svara. Åkte efter sändningarna hem och tittade på programmet som Ziggan hade spelat in. Vad konstigt och pinsamt det är att se sig själv på teve. Jag ser inte alls ut som jag känner mig och själv tror att andra uppfattar mig. Likadant som att höra sin egen röst på en inspelning. Nåja, mitt framträdande är jag ganska nöjd med, men det kändes lite kort och det var vi alla tre i diskussionspanelen överens om. Fanns ju så mycket mera att prata om, men jag är givetvis tacksam över att Holmertz nämnde min kommande bok. Ni som eventuellt såg på Kanal Lokal eller som ser repriserna... vad tyckte ni?

Nu ikväll har vi våra trevliga grannar här på besök och vi ska käka gott och umgås, så därför säger jag god natt redan nu!.

Måndag 9/10 kl. 20:39

Har suttit under den största delen av dagen och skrivit på boken, men tvingades flytta på mig när Ziggan kom hem eftersom hon behövde datorn för ett skolarbete. Låg därför hela eftermiddagen och kvällen i soffan framför teven och bara väntade på att hon skulle bli klar. Känner att situationen är ohållbar och ska därför ta upp min gamla dator från medeltiden som står i källaren. Den duger i alla fall att skriva på och jag måste ju ta tillvara på min skrivlust nu när den äntligen har infunnit sig igen. Är inne på det sista eller näst sista kapitlet nu, så det är inte mycket kvar. Pratade med ett STORT förlag idag som jag mejlade förra veckan och de verkade väldigt intresserade av att läsa mitt manus. Spännande! Därför är min skrivlust om möjligt ännu större nu. Ska självklart skicka mitt manus till andra stora förlag också och även till mitt gamla för att sedan jämföra eventuella erbjudanden. Imorgon är det dags för mitt inhopp som debattör i lokal-tv, så Ziggan ska klippa mig nu... vill ju se lite vårdad ut.

Söndag 8/10 kl. 22:06

Idag har jag levt upp till den klichéaktiga bilden av en författare... ett par glas rödvin, ett par cigaretter och några veck i pannan som avslöjar ett djupt tänkande. Det var bara den stickade polotröjan, glasögonen och getskägget som fattades. Har suttit närmare åtta timmar och skrivit på boken idag och därmed fått massor gjort. Desto mer jag skriver, desto mer dyker upp som jag vill skriva om, och därför känns det som om jag inte har kommit särskilt långt ändå. Är tidsmässigt framme vid våren år 2002, vilket var det året då mitt missbruk var intensivast, så det är just nu väldigt rörigt i huvudet på mig. Under kort tid hände alldeles för många saker då. Har fullt sjå med att reda ut tidpunkterna för alla de olika händelserna, men har hittills lyckats riktigt bra och min stolthet över boken växer i takt med sidorna. Ska sätta mig framför teven nu och vila ögonen lite på den istället, men sätter mig nog en stund till redan ikväll och jobbar vidare. Det känns riktigt gott när skrivlusten är så här intensiv och när jag inte riktigt vill, eller ens kan släppa tankarna på boken.

Lördag 7/10 kl. 20:13

Min skrivlust är enorm! Hade tid över på jobbet och satte mig därför och jobbade med boken. Det blev 3-4 sidor på ett lite mer än en timme innan det var dags att åka hem. Trots att Ziggan och jag ska ha en mysig lördagskväll framför teven, så har jag inte lyckats slita mig helt ifrån skrivandet, utan har fått ytterligare en hel del gjort... lite på bekostnad av Ziggans humör, så nu måste jag sätta mig och mysa, men jag ser fram emot morgondagen då jag får kasta mig över datorn och bokarbetet igen. Härligt att det äntligen har lossnat ordentligt! Nu ska jag skriva klart boken med rekordfart! Ha en riktigt trevlig lördagskväll!

Fredag 6/10 kl 19:26

Oj! Ett tidigt inlägg! Sitter på jobbet och ska jobba tills imorgon eftermiddag. Det är bara en kille här under helgen eftersom de andra är hemma på permissioner, så det är väldigt lugnt. Jag är glad och på ett riktigt gott humör! Tror att det delvis beror på beslutet om att nöja mig med en polisanmälan, för efter det så minskade min ilska betydligt. Det är så underbart att vara Svensson! Mycket av min glädje beror också givetvis på min nuvarande livssituation och att boken börjar bli klar. Är riktigt stolt över den. Jag brinner nu av skrivlust och ska sätta tänderna i tangentbortdet så fort jag kommer hem. Boken kan till och med bli klar nästa vecka om den här skrivlusten håller sig kvar, men med tanke på tidigare löften, så törs jag inte lova varken mig själv eller andra något. Jag har varit en riktigt slö och odisciplinerad författare, men det ska banne mig bli ändring på det nu.

I början på nästa vecka ska jag vara med i lokal-tv i ett direktsänt debattprogram om missbruket i Östergötland. Det ska bli kul att få vädra mina åsikter eftersom jag känner mig på hugget. En polis, jag och en kvinna från länsstyrelsen är det som ska munhuggas lite. Det kommer att bli betydligt roligare nu, än förra gången som jag satt med i ett debattprogram med bland annat chefen för kriminalvården. Det var sex år sedan och då hade jag fortfarande stora personliga problem med missbruket och var inte alls med i matchen på samma sätt som jag är nu. Debattprogrammet blir ett slags genrep för mig, för i slutet av månaden kommer jag även att medverka i ett annat direktsänt program, men det är SVT som håller i de trådarna, så det blir riksteve med cirka 800.000 tittare. Brrrr... nervöst! Bara jag inte får tourettes och säger något riktigt olämpligt ; ) Jag återkommer med programtider. Både SVT och lokal-tv hörde av sig i veckan efter artikeln i Corren och jag är tacksam över publiciteten. Inte för att jag är särskilt mediakåt, utan med tanke på min kommande bok och möjligheten att dela med mig av mina erfarenheter och åsikter. Sedan är det förstås alltid lite kul att synas i rutan.

Torsdag 5/10 kl. 21:20

Idag har jag jobbat åtskilliga timmar med boken och därmed fått en hel del gjort. Det känns givetvis bra och det verkar som om den senaste tidens skrivkramp äntligen har lossnat. Tycker själv att boken blir BETYDLIGT bättre än den förra och att jag får med mina reflektioner och nuvarande värderingar på ett väldigt bra sätt. Har dock ett moraliskt dilemma. Mitt förlag är väldigt litet utan de fördelar med distribution och reklam som de större förlagen har och därmed trycks det inte så stora upplagor. Jag känner en stor lojalitet mot mitt förlag och min förläggare som hjälpt mig oerört mycket med bland annat föreläsningar och en stor personlig vänskap har byggts upp genom åren, men samtidigt tror jag helt ärligt att boken kan bli en storsäljare på ett större förlag. Det skulle ge mig avsevärt mera betalt. Är jag girig som ens överväger att skicka mitt manus till ett större förlag? Sade det lite på skämt till min förläggare som svarade:

- Skulle det vara tacken?

Omedelbart fick jag dåligt samvete, men samtidigt måste jag väl tänka på mig själv och mina möjligheter att tjäna betydligt större pengar.. och kanske tillräckligt mycket för att göra mig helt skuldfri? Jag kan ju skicka mitt manus till mitt gamla förlag, men även till några större bara för att se vad de eventuellt erbjuder och sedan jämföra. Vad tycker ni?

Onsdag 4/10 kl. 23:19

Drömde i natt att jag skulle skjuta en kille... och vi vet ju alla vem, eller hur? Tyvärr sköt jag fel person och tillbringade sedan hela natten med att vara jagad av poliser med ett livstidsstraff hängandes över mig. Det var länge sedan jag hade en sådan lång och konstant dröm och när jag vaknade i morse, så var jag helt slut. På något sätt kom svaret i mina drömmar. Jag har nämligen bestämt mig för att göra en polisanmälan och gå den helt lagliga vägen eftersom allt annat bara känns fel. Vill inte blanda in människor vars livsstil jag numera förkastar. Känns som om jag har stått vid ett vägskäl... ett slags test för att se hur mycket Svensson jag egentligen har blivit. Dessutom vill jag vara en bra förebild och hur hade det sett ut om jag tagit till "relativt" lagliga medel på grund av min ilska för att lösa situationen? Även med tanke på mitt jobb hade det rimmat illa och nu förstår jag inte ens varför jag har tvekat. Mitt oerhörda hat gentemot rötägget ska inte få grumla mitt omdöme längre.

Har slitit med tevebänken några timmar till idag och svor högt. Till slut blev jag tvungen att återvända till affären och byta ut en skev träskiva och få monteringsanvisningen. Efter det gick det betydligt lättare och snabbare. Det var den skeva träskivan som spökade hela tiden, men envis som jag är försökte jag ändå. Nu när det är klart kan jag skratta åt mig själv och min envishet.

Tisdag 3/10 kl. 22:27

Fick en fråga av Ziggan imorse som jag skrattade gott åt:

- Är du bisexuell?

Fattade inte varför hon ens trodde det efter alla dessa år tillsammans med mig, men hon förklarade att det lät så när jag har bloggat om trekanter hit och dit, så jag känner att det är lika bra att förklara en gång för alla för att undvika eventuella missförstånd: Jag är inte bisexuell. Under de få trekanter jag har haft med en tjej och en kille, så har vi killar alltså inte hållt på med varandra. Bara tanken äcklar mig, så nu vet ni det också. Idag var vi och köpte en tevebänk som jag har ägnat ett par timmar åt att få ihop, men eftersom det saknades en monteringsanvisning, så är jag inte ens halvfärdig. Ska envist fortsätta pusslet imorgon.

De senaste dagarnas situation påfrestar mitt humör och jag känner mig irriterad och sur, men vem hade inte varit det? Antar att det är ganska normalt under rådande omständigheter. Jag kämpar mot både det yttre hotet och det inre... den förra Niclas. Det dyker upp många dumma tankar och det beror på min ilska och irritation på rötägget. Polisen har fortfarande inte hört av sig och ärligt talat bryr jag mig inte allt för mycket om det just idag eftersom jag inte riktigt har bestämt mig för vilken väg som jag ska gå. Det finns en annan relativt laglig lösning på problemet som jag diskuterar med några vänner i Stockholm och om jag går den vägen, så är en polisanmälan onödig. Det måste bli det ena eller det andra... kan liksom inte göra bägge. Tror faktiskt inte att jag väljer den lösningen ändå. Känns inte som den går i linje med mitt nya liv, men jag vacklar fram och tillbaka hela tiden. Ena stunden har jag bestämt mig för att göra en polisanmälan, men i nästa stund har jag bestämt mig för andra lösningar. Mycket strategiskt tänkande i den här patetiska och helt onödiga konflikten. Kan inte folk (läs idioter) bara växa upp någon gång och inse hur jävla löjliga de är när de ska spela balla? Jag gjorde ju det.

Måndag 2/10 kl. 23:12

På östfronten intet nytt. Varken polisen eller Eric har ringt upp som de sade. Lovar att Eric glömde bort det eftersom han är så förbannat upptagen och stressad jämt. Om jag känner honom rätt, så ringer han garanterat imorgon med lite ångest över sin glömska och ber om ursäkt. Polisen skulle alltså ringa upp mig under dagen, men gjorde det inte och därmed är heller inte någon anmälan gjord än. Jag vet faktiskt inte om jag ska göra det. Står i valet och kvalet. Vill nog höra vad Eric har för planer först. Polisen är dock informerade om läget, men de kan ju inte göra så mycket i alla fall eftersom rötägget/vattenmelonen inte uttalade ett direkt hot. "Jag hittar dig förr eller senare" är antagligen inte tillräckligt för farbror blå. De kommer också oftast efter att ett brott har begåtts och det känns som om det kan vara lite försent då.

Har inte skrivit något på boken på ett tag, men det känns som om skrivlusten är på väg tillbaka och jag har mycket i huvudet som ska in i datorn via tangentbordet. Ska ta mig i kragen och sätta mig nu i veckan. Det ska bli ett sant nöje att skriva om den här situationen som är en del av baksmällan efter ett kriminellt liv.

Måndag 2/10 kl. 10:25

Blir ett tidigt inlägg idag eftersom jag behöver skriva av mig, så det blir nog ytterligare ett inlägg ikväll. Pratade med en god vän inom polisen igår och bollade lite ideér. Tyvärr fick jag inget green card för att åka och skjuta rötägget ; ) Vill ju helt ärligt bara se hans huvud explodera som en vattenmelon på skjutbanan för att sedan kunna återgå med ett leende till min sköna och lugna vardag. "Ja, det är många som skulle bli glada då", svarade polisen och skrattade. Det vet jag. Den som har ihjäl honom gör samhället en STOR tjänst och borde få medalj istället för ett långt straff. Rötägget pumpar ut stora mängder heroin, amfetamin och kokain som förgiftar samhället, så jag tycker att den nya borgliga regeringen skulle införa jaktsäsong på dessa samhällets värsta slembollar. Vart anmäler jag mig? Pratade med polisen idag igen och bestämde mig då för att upprätta en formell anmälan om hot. Det är inte gjort än, men det blir senare under dagen. Det lär inte hända så mycket mer än att de tar in honom på förhör, men samtidigt ger det ett budskap till honom att polisen är medveten om situationen och vet var de ska leta om det händer mig något. Han blir också medveten om att jag inte längre är den Niclas han kände förr. Idag är jag en skattebetalande Svensson och förväntas därför lösa sådana här konflikter med lagliga medel. Jag tänker leva upp till den förväntningarna. De som kallar mig för "golbög" har inte förstått någonting och kan hoppa åt helvete. Lever inte i den kriminella världen längre och spelar därför inte efter deras så kallade regler och lagar.

Tankarna på att plocka honom först har dominerat de sista dygnen, men jag tänker inte riskera något av allt det som jag har lyckats bygga upp. Är ju så nära mina största mål nu att jag kan känna lukten av dem och tänker INTE snubbla på mållinjen. Därför slog jag även bort tankarna på att koppla in gamla vänner som fortfarande är kriminella. De lagliga medel som finns med polisen, skyddade adressuppgifter, säkerthetsåtgärder mm är ju många och kommer nog att räcka. De andra alternativen finns dock kvar i fall konflikten skulle eskalera och det inte längre finns några andra utvägar, men det kommer med all säkerhet inte gå så långt. MEN... jag tänker inte låta något jävla rötägg förpesta min och mina käras tillvaro. Någon som vet var jag får tag i en licens att döda?

Tillägg:

Pratade med min gode vän Eric (han som medverkade i Bröder i brott på teve igår) om mitt problem och jag kände mig lättad när han sade: "Det där löser vi lätt... jag lovar!" Han känner rötäggets kompis, så jag misstänker att han tänker gå den vägen... helt diplomatiskt och lagligt tillväga. Eric skulle ringa lite senare, så jag återkommer under dagen med nya avsnitt i denna såpopera.

Söndag 1/10 kl. 12:23

Jodå, jag hade rätt! Fick tag i rötäggets nummer, ringde upp honom och undrade vad han ville. Tyckte liksom det var bäst att ta tjuren vid hornen. Han vill mig riktigt illa på grund av att jag och en kompis hade en trekant med hans ex för sex år sedan då han satt inne på kåken. Han muckade för en månad sedan från ett 14 år långt straff för grovt narkotikabrott och bor nu tillsammans med en helt annan tjej. Själv har jag ju skyddade adressuppgifter, så han verkar ha lite svårt att hitta mig.

- Jag hittar dig förr eller senare, sade han och tillade: Vi ses när vi ses!

I mitten på nittiotalet hade rötägget och jag en trekant med en gemensam kompis tjej och jag påminde honom om det.

- Du var ju likadan själv och knullade en kompis tjej!

- Men jag satt ju på kåken... det gjorde ju inte han, svarade han och tyckte att det var en stor skillnad.

Jag gjorde klart för honom att jag inte tolererar några vedergällningar med tanke på mitt nuvarande liv och människorna omkring mig och lade sedan på. Ska noga överväga mitt nästa steg. För ett nästa steg blir det. Accepterar inga hot!