Lördag 30/9 kl. 21:46

Idag har det gått lite som på tomgång här på jobbet. Grabbarna har varit lugna och mest tittat på teven. Själv gjorde jag i ordning det sista med bilen samt städade den riktigt ordentligt. Köpte ett hundnät på macken för presentkorten jag fick och monterade in detta, så nu kan Prozac inte längre hoppa fram och håra ner sätena. Varje gång vi lämnade honom i bilen för att gå och handla, så satt han alltid i framsätet och tittade sig omkring när vi kom tillbaka. Men nu är det slut på det!

Pratade med en gammal kompis från Motala idag och fick höra att ett av stadens största rötägg letade efter mig. Varför vet jag inte, men jag utgår ifrån att det inte är för att gratulera mig till mitt nya liv. Är inte skyldig honom några pengar eller så, men i den där skitvärlden som han befinner sig i, så behövs det inga större anledningar för att bli bittra fiender. Misstänker att han vill mig illa på grund av att jag hade sex med hans ex för drygt sex år sedan. Jodå, det vore anledning nog och tänk så dåligt han måste må innerst inne. Han skickade torpeder på en före detta kompis som hade legat med han ex och priset för torpederna måste ha varit på runt 50.000 kronor. Torpederna tog sig in hos honom under vapenhot, buntade ihop hans gäster och slog sönder benen på honom med järnrör, så givetvis blir jag orolig... och heligt förbannad! Tänk att folk (läs idioter) inte bara kan låta mig vara, utan försöker förstöra något sunt som jag byggt upp de senaste åren bara för att de är så jävla hjärntvättade av det kriminella livet med "heder" och "respekt". JÄVLA IDIOTER!! Undrar om de ens förstår innebörden av heder och respekt? Förstår att det sticker i ögonen på vissa att jag lyckats ta mig upp ifrån samhällets bottenskikt, medan de fortfarande ligger kvar i sörjan och krälar som de maskar de är. Vet hur den förra Niclas hade tacklat den här "situationen" och tankarna på att föregå istället för att förgås dök först upp i huvudet på mig, men de slog jag snabbt bort. Då vore jag ju tillbaka i sörjan och det vill jag ju inte. Är bättre än så idag och överlåter min plats till knarklangarna och de andra slemmiga sakerna. Nåja, allting löser sig... det har ju en fantastisk förmåga att göra det.

Fredag 29/9 kl. 22:18

Tog mig knappt 1 ½ timme att köra till jobbet. Till skillnad mot tre timmar som det brukar ta med tåget och bussarna. Fick ett 500 kronors presentkort på bensin i körkortspresent av mina arbetsgivare när jag kom hit. Tacksamt och rörande. De verkar tycka att mitt nytagna körkort är lika roligt som jag tycker. När mitt pass började tog jag firmabilen och tog med mig grabbarna till Norrköping och käkade hamburgare på Max. Riktigt trevligt! På kvällen körde vi runt i centrum och letade efter något ställe att hyra film. Det var mörkt och jag fick möte vid ett övergångsställe och höll på att köra på en gångtrafikant som plötsligt dök upp framför bilen. Dels var jag bländad av den mötande bilen och dels var gångtrafikanten mörkt klädd, men som tur var fick jag syn på honom i tid. Körde dessutom knappt i gångfart och det betalade sig eftersom jag hann reagera, men hjärtat satte sig i halsgropen på mig. Det kunde ha gått förbannat illa om jag haft högre hastighet och inte varit så uppmärksam. Gångtrafikanten tittade lite ilsket på mig. Då vevade jag ner rutan och bad om ursäkt, men han svarade inte utan gjorde bara tummen upp och visade att allt var ok. Då såg vi alla i bilen att det var en påtänd pundare och jag undrade lite om han inte hade sprungit ut i vägen eftersom han dök upp så hastigt. Men oavsett vem det var och hur han dök upp, så hade det ju inte varit snyggt att köra på någon precis när jag äntligen fått kortet. Förresten... det är väl aldrig snyggt att köra på någon oavsett hur länge man har haft lappen?

Torsdag 28/9 kl. 22:33

Det var bra att Corren kom idag, så jag fick arslet ur vagnen och städade samt diskade. Vet inte när artikeln kommer... på lördag kanske. Fick en hel del vettigt sagt och får hoppas att det mesta kommer med. Hon skulle mejla mig utkastet imorgon. En sak har jag lärt mig genom åren: Kräv alltid att få godkänna texten innan den går i tryck.

Det väldiga arbetet med bilen igår satte sina spår... har kraftig träningsvärk i hela kroppen, huvudvärk, förkyld och är helt slut. Ska åka och jobba imorgon och slutar inte förrän söndag eftermiddag, så jag hoppas att jag inte blir sjukare nu bara. Har inte haft en enda sjukdag sedan jag började jobba för 1½ år sedan och vill inte bryta den sviten i första taget.

Ska ta bilen till jobbet... precis som en vanlig människa skulle ha gjort!

Onsdag 27/9 kl. 20:59

Skjutsade Ziggan till skolan imorse och åkte sedan till Mc Donalds och tog några hamburgare till frukost. Känns fint att glida omkring i bilen. Eller skrothögen rättare sagt. Hade pratat länge om att fixa rosten på bilen och försöka få den lite fräschare och eftersom det antagligen kommer att bli en hel del bilkörning framöver, så kände jag att det var dags att ta tag i problemet. Efter frukosten körde jag därför till Biltema och handlade för fyrahundra kronor på mig det jag behövde: Nya fälgskydd, färg, spackel och slippapper. Sedan körde jag ut till min "svåger" på landet och vid 12-tiden satte jag igång med "Pimp my ride a´la extrem lågbudget". Slet som ett djur i åtta timmar och svetten sprutade på mig. Blev klar vid 8-hugget och har precis kommit hem. Är totalt slut och ska hoppa i säng alldeles strax. Tyvärr hann jag inte riktigt klart med allt eftersom det blev mörkt ute, men jag fixar resten imorgon. Bilen ser betydligt bättre ut nu (i alla fall på håll och i mörker) och vi ska förhoppningsvis inte bli utskrattade längre när vi kör omkring i den. Jodå, det hände faktiskt att folk pekade finger och skrattade. SÅ rostig var den.

Imorgon kommer en journalist och fotograf från Corren på besök och ska göra något repotage om drogmissbruket i Östergötland. De ringde idag och undrade om jag kunde ställa upp, så det var snabba ryck. De kommer ganska tidigt och eftersom jag är jättetrött, så är det godnatt redan nu.

Tisdag 26/9 kl. 23:59

Klarade det! Så nu har gubben körkort också, vilket givetvis känns alldeles förträffligt. Var skitnervös under uppkörningen.... saliven försvann, läpparna torkade ut och var alldeles vita, och svetten rann på ryggen under skjortan. Vid ett tillfälle under uppkörningen höll jag på att inte se en bil i en korsning och tvingades göra en liten inbromsning. Tror att jag hade kuggat om jag bara hade varit en meter längre ut i gatan. Trodde först att det var kört på grund av det lilla misstaget, men det var det alltså inte. Skönt att ha den där förbaskade lappen nu och ett av mina delmål i min strävan mot ett "Svenssonliv" är nu avklarat. Blev nästan rörd av glädje när det stod klart att jag hade blivit godkänd. Senare tänkte jag på hur jag kommer att reagera den dagen som jag uppnår ett av mina största delmål: Dagen när jag blir helt skuldfri. Glädjen idag kommer att blekna i jämförelse och då kommer jag antagligen att gråta glädjetårar av blod. Men, men... den dagen, den sor... glädjen. Givetvis satte jag mig bakom ratten direkt när jag kom hem till Linköping och i början var det lite ovanligt att ratta en bil igen, men efter en stund kände jag mig hemma bakom ratten. Det var elva år sedan jag körde en bil lagligt. Har fått många uppmuntrande mail, sms och kommentarer, så jag vill passa på att tacka er alla... kända som okända.

Måndag 25/9 kl. 23:10

Lönedagen, då vi betalar alla räkningar och alla mina förbannade skulder, är tveklöst den mest deprimerande dagen i månaden. Känner mig bara så uppgiven och nere när jag pungar ut med 3 400 kronor på grund av att jag har varit en idiot tidigare i mitt liv. Men, men... om några dagar tänker jag väl inte på det längre förrän den 25:e nästa månad igen. I morgon är det så dags för min uppkörning och jag har redan lite fjärilar i magen. Enda anledningen till det, är att det kostar sammanlagt med (resan och allt) cirka 1 400 kronor att köra upp. Det blir DYRT att kugga med andra ord och det är därför som jag är nervös. Ekonomin tillåter inte att jag kuggar och tvingas göra ett nytt dyrt försök! Då finns det ju roligare saker att lägga fjortonhundra på.

Söndag 24/9 kl. 23:55

Sorry att jag inte bloggade igår. Jag var för trött helt enkelt och struntade uppriktigt i det. Idag har mina tankar mest varit på den kommande uppkörningen på tisdag. Känns lite nervöst med tanke på att jag har kört bil i nästan tjugo år (tio år utan körkort) och därför lagt till med en lite avslappnad körstil. Ni vet, högra handen på växelspaken och den vänstra armbågen mot fönstret. Måste verkligen försöka koncentrera mig på "tio-i två-greppet" och att titta överdrivet mycket i speglarna. Imorgon måste jag också lära in mig ordentligt om bilens system. Bland annat det där med parkeringsljus, dimljus och så vidare. Vore ju tråkigt om jag kuggade på grund av sådana skitgrejor. Hoppas jag klarar mig bättre än vad en gammal kompis gjorde som körde upp mitt i vintern. Han körde i diket och de fick inte upp bilen, så de fick lifta tillbaka till körskolan! Jag kan se det framför mig hur de sitter i bilen i diket, då han vänder sig om till intendenten och frågar:

- Kuggade jag nu?

Fredag 22/9 kl. 17:48

Ziggan gick i skolan fram till lunchen idag och sedan dess har vi suttit och spelat poker som vanligt... och haft riktigt kul, men vi har gått lite minus idag. Men kul har vi haft! Ikväll, alldeles strax faktiskt, ska vi åka ut till en av hennes bröder på landet och tillbringa kvällen där. Blir skönt för Prozac att få springa lös och få utlopp för sin energi. Blev uppringd av Hasse Bohm i förrgår och idag (den förra presidenten i Asa MC) och han undrade om jag kunde ordna någon bok åt honom. Tyvärr kunde jag inte det trots tappra försök, men det var roligt att höra hans röst och att livet fungerar fint för honom nu. Förlaget har bara ett arkivexemplar kvar och mitt exemplar är utlånat och på villovägar. Ni som gärna vill ha tag i boken kan ju försöka på olika nätbokhandlar. Annars finns den att låna på nästan alla bibliotek. Samtidigt önskar jag uppriktigt att inga fler läser den, utan väntar tills i vår då den nya boken kommer. Den speglar mitt rätta jag.

Torsdag 21/9 kl. 21:42

Idag har jag gått på sparlåga och bara slappat. Pratade med förläggaren idag igen och han försöker sporra mig att skriva mer och jag vet att jag borde det, men samtidigt har jag helt enkelt ingen jättestor skrivlust just nu. Ärligt talat spelar jag hellre poker eftersom det betalar sig bra och är så fantastiskt roligt, men missförstå mig nu inte... tycker det är roligt att skriva också och ska skriva klart boken snart. Ziggan och jag spelade en del poker under eftermiddagen och kvällen och vann totalt drygt 2000 kronor. Vi placerade oss på femte plats i en 200-kronorsturnering med 69 spelare och vann 1 100. Idag plockade vi ut 5000 kronor från pokerkontot och vi har nästan lika mycket kvar som förhoppningsvis ska växa en hel del. Vi är otroligt stolta och tacksamma över pokerframgångarna den senaste tiden. Satte in ju 200 kronor den sjunde den här månaden och har fått dem att växa till cirka 9000 på två veckor nu, så det känns riktigt, riktigt bra.

Onsdag 20/9 kl. 23:15

Blev medlen i Stayfriends.com för ett tag sedan och det är kul att ha fått kontakt med några av alla mina gamla klass- och skolkamrater. Fick reda på att klasssen jag gick ur nian i hade ett 20-års jubileum 2004. Tyvärr var jag inte bjuden... eller om de inte fick tag i mig då. Hade gärna velat delta, men förstår samtidigt att den förra Niclas inte var den första människan som folk ville bjuda på fest direkt. Hoppas det blir ett 25-års jubileum 2009. Är hemma från jobbet nu och är supertrött! Sorry, men det blir nog allt jag skriver idag. Lovar att skriva betydligt mera imorgon. God natt!

Tisdag 19/9 kl. 21:56

Vaknade imorse när min läkare ringde och han meddelade mig några riktigt goda nyheter. Min hepatit B är på väg att läka bort! Känns kanon! Viruset är knappt mätbart längre. 2004 hade jag över 60 miljoner enheter av viruset i blodet... nu har jag endast 60! Snacka om skillnad. Åkte sedan till jobbet och det är där jag befinner mig nu i skrivandets stund. Den värsta värstingen här (vi kan kalla honom Thomas) har haft några riktigt obstinata dagar och det har varit jobbigt för både personal och honom, men tack och lov har den här dagen fungerat bra sedan jag började jobba och vi har kommit överens. Fram till mitt skift höll han sig inlåst på rummet och vägrade komma ut. Jag har gjort mitt yttersta och förklarat för Thomas vad som är bäst för honom enligt samtlig personal (inklusive mig givetvis) och utredningar, men han har svårt att förstå det och har riktigt svårt att följa reglerna. Frustrationen blir ju stor när man inte når fram till envisa ungdomar (barn) som tror sig veta bättre och jag bävar för hans framtid om han inte tar åt sig av all den hjälp vi erbjuder. Samtidigt har han gjort en del stora framsteg under de snart tio månaderna som han varit här, så hoppet finns fortfarande... om han bara slutar att straffa ut sig själv.

Pratade med Ziggan förut. Hon hade spelat i en 223 personer stor pokerturnering där hon kom på tredje plats och hon fyllde därmed på vårt pokerkonto med ytterligare 1300 kronor! Grattis älskling! Snart spräcker vi den tunna röda tiotusenkronorslinjen. Ziggan började spela strax efter mig för lite mer än två år sedan och spelar jättebra. Efter att ha flängt runt på olika spelsajter i över två år, har vi nu fastnat på Svenska spels pokersida. Det är lite lättare att räkna i svenska kronor och det känns betydligt tryggare med ett statligt kontrollerat spel. Det är dessutom lättare att ha respekt för en hundralapp än 13 dollar. 13 dollar låter ju inte så mycket.

Måndag 18/9 kl. 22:52

Har spelat poker mestadels av dagen och det har gått riktigt, riktigt bra. Vi spelade två turneringar... en 100-kronors och en 200-kronors med runt 100 personer i varje. Placerade oss bra (en 4:e plats och en 5:e plats) och fick således också bra betalt, så nu ser det jätteroligt ut på pokerkontot. Ziggan och jag har riktigt kul tillsammans när vi spelar och vi gör high-fives skrikandes av glädje när vi vinner en stor pott. Texas hold´em är bland det roligaste jag vet och när det gäller spänningen och adrenalinet som pumpar, så slår det nästan fallskärmshoppningen. Men missförstå mig inte... saknar att hoppa fallskärm något grymt. Siktar på att göra minst 100 hopp nästa år och så fort jag får chansen och känner mig redo, så ska jag hoppa base. Det är ett av alla mina "måsten" här i livet.

Söndag 17/9 kl. 22:19

Vaknade tidigt imorse igen och satte mig direkt vid datorn och skrev på boken tills det var dags för Prozacs morgonpromenad. Känns bra att sitta och skriva på just morgonen och tänkte ta tillvara på den känslan och sätta det i system att skriva lite (eller mycket) varje morgon. Efter frukosten gick vi och röstade. Spelade under dagen en del poker, men det gick käpprätt åt helvete med en förlust på tusen kronor, så vi åkte istället ut till Ziggans pappa på landet där vi åt grillad fläskfilé med färskpotatis. Pratade med min mamma i över en timme nu på kvällen. Hon bor i Australien sedan åtta år. Vi hade helt brutit kontakten, men träffades för första gången på tio år för två år sedan när hon var här i Sverige och hälsade på och vi har sedan dess försökt att hålla kontakten via telefon i alla fall en gång i månaden. Ziggan och jag har pratat lite löst om att någon gång åka ner och hälsa på henne, men det lär dröja med tanke på kostnaderna. Min äldsta bror och hans sambo ska åka ner om två veckor och stanna ända till januari, men de har sparat i flera år för den resan. Ziggan och jag åker nog ner när vi har vunnit någon stor pokerturnering eller på Lotto. Eller när jag har blivit skuldfri om sisådär 100 år.

Lördag 16/9 kl. 17:36

Vaknade kvart i åtta i morse och låg kvar en timme för att försöka somna om, men det gick inte. Har haft alldeles för många tråkiga drömmar inatt igen, så till slut gick jag upp, satte mig vid datorn och skrev på boken i ett par timmar. Fick mycket gjort och gjorde en del ändringar som jag funderat på länge. När jag pratade med förläggaren härom dagen, så trodde han att boken inte kommer ut förrän i vår. Dessutom är våren tydligen en betydligt bättre årstid att släppa en bok på. Det borde ju han veta, så det är bara att gilla läget. Spelade poker några timmar idag också, men det gick dåligt... 600 kronor minus. Men, men... det kan ju inte gå bra hela tiden. Någon gång måste vi ju förlora också. Hur roligt vore det att vinna hela tiden? Mmm, dum fråga. Nu ska vi iväg till Ziggans syster för en mysig lördagskväll med god mat och trevligt sällskap. Ha en riktigt trevlig lördagskväll!

Fredag 15/9 kl. 21:22

Idag har Ziggan varit hemma från skolan på grund av feber och förkylning som hon har släpat på i några dagar. Själv skulle jag åkt och jobbat idag, men alla grabbarna är hemma på permission, så jag fick själv stanna hemma istället med full lön och behöver bara ringa till grabbarna i natt. Har jag sagt vilket kanonjobb jag har?! Fast det hade absolut inte gjort mig något att åka till jobbet i alla fall. Så otroligt lyckligt lottad jag är som har det här jobbet. Att jag har jobb överhuvud taget! Trots den gigantiska räkningen som trillade in härom dagen, så känner jag mig som en vinnare. Körkortet är på G och idag har Ziggan och jag spelat en del poker ihop och det har gått över förväntan. Vi har vunnit nästan 4 000 kronor bara idag och har nu cirka 7 500 kronor på pokerkontot! Ligger på stort plus för i år nu och det är vi ju givetvis skitglada för. Bankrullen växer och vi ser den som ett sparkonto. Skulle fortsatt och skriva på boken idag, men jag har svårt att motivera mig när pengarna trillar in på pokerkontot i den här snudd på överdrivna takten. Vad är det egentligen för skillnad på professionella spelare och en spelmissbrukare? Är övertygad om att många pokerproffs är spelmissbrukare och att den enda skillnaden är att de spelar bra och vinner. Hur många pokerproffs skulle sluta spela om de förlorade?

Torsdag 14/9 kl. 21:00

En halvjobbig dag... har städat, diskat, tvättat, bäddat rent, burit ner grejor till källaren och plockat ordning i min garderob. Svetten sprutade på mig när jag på knä dammsög mattorna rena från hundhår. Ibland är det jobbigt att vara hundägare. Fick svaren från infektionskliniken idag och tyvärr har jag fortfarande hepatit B, men levervärdena är trots allt normala. Ska på ultraljudsundersökning om några veckor, så de får titta på min lever riktigt ordentligt. Är ju lite orolig för att det ska bli levercancer av inflammationen och då är det ju god natt för gott. Bakom pannbenet har jag en lista på saker som jag vill göra innan jag dör och åka till Hawaii och surfa ligger på toppen. Skulle jag ha/få någon dödlig sjukdom som till exempel levercancer, så vill jag ju veta om det i så god tid som möjligt för att börja pricka av på min lista. Inte fan skulle jag sitta hemma eller ligga på sjukhuset och vänta på den svartklädda mannen med trädgårdsredskapet. Vad skulle man säga om han en dag stod där i dörren?

- Hörru munkjävel... tar du det långa gräset på baksidan så får du en tjuga?

Onsdag 13/9 kl. 20:28

Nämen titta! Ett någorlunda tidigt inlägg för en gångs skull! I natt hade jag rejäla mardrömmar om smuts, sprutor och knark igen. Vet inte varför de mardrömmarna alltid ska utspela sig i så skitiga miljöer? Kanske beror det på att jag kände mig smutsig när jag knarkade. Sedan var det ju perioder då jag inte var så noga med hygienen. Äckligt värre, men det känns skönt att säga att jag i dubbel bemärkelse är ren idag. Fick ett mindre roligt brev på sängen idag. Det var från Trafikförsäkringsföreningen och de krävde mig på 46 000 kronor. Ringde till dem och förhandlade och fick efter ett tag ner skulden till 37 000 kronor. De skrev av räntan. Ska betala 350 kronor i månaden på den skulden. Suck! Höll på att bryta ihop och börja gråta först, men tog mig snabbt samman och insåg att det bara är att gilla läget. Betalar exakt 3 500 kronor i månaden nu med den nya skulden, så vi lever nog under existensminimum. Börjar bli så jävla trött på mina skulder... lite över 280 000 kronor kvar nu med en avbetalningsplan på sju år. Fan vad det suger, men som man bäddar får man ligga... och jag ligger riktigt illa. Samtidigt har jag mitt motto som har följt mig genom livet: "Allting ordnar sig". Det kunde ju faktiskt vara BETYDLIGT värre.

Bokade idag tid för uppkörning den 26:e och fick reda på att jag inte behöver köra halkbanan eftersom jag haft körkort en gång i tiden. Alltid något en sådan här tråkig dag. Skrev färdigt ytterligare ett kapitel på boken idag, men tog ett avbrott i skrivandet när det blev för jobbigt känslomässigt. Satt och kippade efter andan på grund av all ångest som kom upp till ytan. Jag har ju varit så jävla blåst i huvudet och skulle jag träffa den förra Niclas idag, så skulle jag lätt slå på fanskapet. Blir riktigt arg på mig själv. Inte minst när skulderna från mitt förra liv dimper ner i brevlådan och river sönder min och Ziggans tillvaro. Vet ju att Ziggan också får lida på grund av dem och det gör ju saken ännu värre. Tycker nästan synd om henne som fastnade för en sådan skuldsatt kille som jag. JOBBIGT!

Tröstade mig med lite poker under dagen och vann ytterligare 500 kronor, men var är miljonvinsterna? Känns som om jag skulle behöva ett stort lass med pengar nu.

Tillägg kl. 23:38

Gick efter inlägget in med 900 kronor på ett kontantbord. Tjugo minuter senare hade jag 2 400 kronor! 1 500 spänn rikare så där på ett bräde var en bra avslutning på dagen. Nu ligger vi nästan 1 000 kronor plus för hela året och det är så vi vill ha det. Gärna mer!

Tisdag 12/9 kl. 21:58

Åkte iväg med tåget till Vimmerby vid 9-tiden imorse för att ta teoriprovet. Kände mig riktigt självsäker när jag vid 13-tiden stegade in i lokalen med 11 andra förhoppningsfulla människor. Givetvis kom tävlingsinstinkten och jag kände att jag ville bli klar först av alla. Det blev jag också och hade inte ens förverkat halva tiden. Skulle ha 52 rätt av 65 frågor. Jag hade 62 rätt och kände mig som en vinnare när jag stegade ut ur lokalen när de andra fortfarande satt kvar. Jag vann! Ska ringa och kolla uppkörningstider imorgon. Känns riktigt skönt att vara på väg mot ett körkort. På tåget hem bestämde jag mig för att skriva på boken när jag kom hem... eller det hade jag nog bestämt tidigare faktiskt. Men när jag kom hem vid 16-tiden hade Ziggan börjat spela en trettiokronors pokerturnering. Jag slog mig ner bredvid och tre timmar senare var vi klara. Vi vann! Det var 136 deltagare och det kändes skönt att klå dem allihop. Ettusentrehundra kronor rikare blev vi på pokerkontot, så förlusten igår är ett minne blott. En riktigt skön dag med lite flyt på tillvaron och trots min trötthet, så är mitt humör på topp. Fick mejl av min förläggare idag och det har redan börjat trilla in beställningar på boken, så imorgon LOVAR jag att skriva tills pekfingret gör ont... eller tills tangentbordet går sönder.

Måndag 11/9 kl. 22:32

Hämtade ut mitt nya pass idag, så imorgon kan jag legitimera mig innan teoriprovet. Har pluggat några timmar på teorin idag och jag skulle bli förvånad om jag kuggar. Känns som om allt sitter nu... peppar, peppar. Bara ingenting annat strular nu så ska det gå vägen. Är trött och ska gå upp tidigt imorgon, så det här blir tyvärr ett kort inlägg. Hoppas ni ursäktar och förstår. Kan ju nämna att jag spelade poker idag och det gick åt.. åt... skogen (nu var jag len i truten som en skolfröken!). Gick en femhundring minus och det är ju alltid surt att förlora så mycket, men samtidigt var det pengar som vi redan hade vunnit, så vi hänger inte läpp över det. Ligger ju fortfarande på stort plus denna månad. Vann ju tusen kronor i fredags och spelade lite i lördags också innan jag åkte på kräftskivan och vann då ytterligare tusen kronor, så det känns som om det var lite min tur att förlora idag.

Söndag 10/9 kl. 23:58

Nu blev det ett sådant där sent inlägg igen trots att jag försöker bättra mig, men jag har en lite halvbra ursäkt i alla fall... Ziggan ockuperade nämligen datorn hela kvällen Det var någon läxa som behövde göras i sista stund. Idag hade jag min gode vän Kenneth och hans flickvän här på besök. Vi pratade lite om min älskade Volvo som jag byggde om till husbil och stack till Sälen med när jag slutade knarka. Det är ett RIKTIGT gott minne och nog bland det coolaste jag har gjort... både att sluta knarka och bygga om bilen. Vet inte om jag har berättat om den bilen förut, men jag tänker göra det igen i så fall. Det var januari 2003. Visste ju att jag var tvungen att komma bort ifrån Motala om jag skulle kunna bli varaktigt drogfri och när mina försök att lämna staden bakom mig i stulna bilar sprack (åkte ju fast hela tiden!), så när jag fick min pension köpte jag till slut en bil. 1 500 kronor gav jag för en gammal obesiktad, oförsäkrad och oskattad Volvo 245. Jag lånade en vinkelslip och tog bort alla säten utom förarsätet. Sedan spraymålade jag sidorutorna i lastutrymmet svarta. De såg tonade ut utifrån. På Motalas återvinning köpte jag en kyl/frys, en mikro och en brödrost som jag monterade in där passagerarsätet fram hade varit. På samma ställe köpte jag också en kupévärmare, en teve, en luftmadrass, en stereo, en korghylla och en byrålåda. Jag monterade in allt och sydde även gardiner till bakrutan och till förarkupén. En liten lampa, ett par dukar och några plastblommor ökade mysfaktorn enormt. Allt detta gjorde jag på en dag och efter att jag stolt visat upp bilen för några av mina vänner (bland annat Kenneth), så drog jag sedan till Sälen. Allt som krävdes för att mitt lilla rullande hem skulle fungera var 220 volt. Jag tankade bilen för de sista pengarna och hade ingen aning om hur jag skulle lösa ekonomin fram till nästa pensionsutbetalning. Uppe i Sälen fick jag äta på kredit på en kompis restaurang och jag fick parkera bilen bakom hans restaurang där jag även fick tillgång till ett väggutag. Jag tillbringade dagarna med att åka snowboard på en lånad bräda och ett lånat liftkort. Bodde i den bilen i två månader och trots att det vissa nätter var över tjugo grader kallt ute, så var det ändå varmt och mysigt i bilen. Snön som föll på bilen smälte och bildade gigantiska istappar runt om hela bilen. Folk tittade storögt när de såg att jag klev ut ur den bilen på mornarna och gäspade. Det känns lite som att den bilen räddade livet på mig och det kommer aldrig att finnas någon bil som kommer att betyda mer för mig oavsett vad den kostar. Den hjälpte mig på min väg mot drogfrihet. Önskar så pass att jag hade sparat bilen eller i alla fall fotograferat den ordenligt.

Ler åt det sköna minnet av den bilen och samtalet om den idag väckte min skrivlust lite, så jag ska nog sätta mig och skriva imorgon.

Lördag 9/9 kl. 13:39

Det blir ett tidigt inlägg idag. Ziggan ska iväg på en sittning och själv ska jag till en kräftskiva. Måste bara spy lite mera galla över Peter Rätz och hans förrädarpersonlighet. Blir irriterad när Expressen idag skriver rena lögner. Han var kriminell från början - Punkt slut. Han blev utsparkad ur olika hojklubbar och någon "spikrak karriär inom MC-världen" hade han inte. Det vore som att påstå att jag också hade det. Så vitt jag vet, så var han aldrig någon fullvärdig medlem i någon klubb. Han missbrukade minst lika mycket droger som vi andra och jag vet att han hade en vapengömma hos sig som polisen inte kände till. På det sättet kände jag honom. Vid ett tillfälle var han med mig och en annan kille på ett rån där vi skulle råna bägge parter i en knarkaffär, men det gick snett. Och det rånförsöket hade polisen garanterat inte en aning om, så någon "anställd agent" var han inte. Han var precis lika girig som vi andra och tipsade självklart inte polisen om affärer där han själv kunde göra sig en större hacka än tipspengarna. Han var en kriminell och droganvändade sopa som spelade ett dubbelspel som till slut gick överstyr, men nu försöker han framställa sig själv som någon Svenssonhjälte. Att han nu åter igen rullar över på rygg och anger poliserna och deras arbetsmetoder säger ju en hel del om hans personlighet. Vilken råtta! Hade kunnat haft en viss respekt för honom om han hade hållt käften om i alla fall det. Ur min nuvarande Svenssonsynvinkel tycker jag att det är värre att förstöra för poliserna.

Fredag 8/9 kl. 23:33

Vaknade klockan nio i morse då mobilen ringde. Det var ett par journalister från tidningen Hundsport som bara ville bekräfta mötet klockan tio.

- Ja, ja.... visst, jag är hemma, svarade jag och försökte låta så hurtig och pigg som möjligt.

Jag hade helt glömt bort att de skulle komma idag. Stressade upp, gick ut med Prozac och hann dammsuga lite innan de var här. De ville göra en historia om mig och Prozac, hans bakgrund och hur mycket han har betytt för mig. De hade fått idén från artikeln i Corren i våras. Artikeln i Hundsport kommer nästa månad sade de. Annars har det varit en riktigt slapp dag. Spelade poker i bara någon timme och vann hela 1 000 spänn, så det var dagens höjdpunkt. Våran pokerbudget ser bara bättre och bättre ut. Ziggan klippte och färgade håret på mig och en kompis det var också en liten höjdpunkt. Vi ska på kräftskiva i morgon och ville göra oss lite fina. Jo, ringde polisen också och mitt pass är klart! Därmed blir det teoriprov nästa vecka. Ska råplugga söndag och måndag... vore ju skittråkigt att kugga på teoriprovet efter allt strul.

Såg en artikel i Aftonbladet idag om Peter Retz, en polisinformatör som också varit med i både Brödraskapet MC och Bandidos MC. Skrattade lite när jag läste att "han hade hög status i de kriminella kretsarna". Det hade han inte. Kände honom under tiden som jag var med i Brödraskapet och tyckte att han var en sopa. Vet också att flera andra hojklubbar hade ratat honom och jag tror inte att han var särskilt populär inom Bandidos heller. En skitstövel som flydde från Stockholm till Gävle (eller om det nu var Falun han kom ifrån?) redan -97 för att han hade gjort bort sig för mycket. Jag var själv med och letade efter honom då. Gillade honom aldrig och jag tycker illa om honom som person, men inte för att han satte dit knarklangare. Det var väl det bästa han har gjort, men det är ju samtidigt uselt att fortsätta vara kriminell. Tycker att det borde vara antingen eller liksom. Och att polisen använder sig av brottsprovokatörer kom väl inte som någon överraskning för någon? Själv tycker jag numera det är svinväl att polisen använder sig av lite ljusskygga metoder för att knipa knarklangare. Den förra Niclas hatade det.

Torsdag 7/9 kl. 23.58

Var uppe på missbruksmottagningen idag och lämnade blod- och urinprover för körkortet. De blir alltid lika förvånade när jag kavlar upp byxorna och säger att de måste ta blodprovet i en ven på benet. Jag vägrar nämligen att ha stickmärken i armvecken. Vill inte att folk ens ska börja spekulera om jag har börjat knarka igen. Skulle skämmas över att ha stickmärken i armvecken. Efter det åkte jag och tränade... känns skönt att vara igång med träningen igen. Ziggan åkte iväg på något studentspex på kvällen, så jag tog mig några öl (va fan... jag hart ju semester!) framför datorn och spelade poker. Gick plus minus noll, så det var ett billigt tidsfördriv. Tänkte en del på gårdagens inlägg om spelmissbrukare. Visst hade jag nog hellre bytt ut mitt sprutmissbruk mot ett spelberoende, men samtidigt utsätts jag ju inte hela tiden för en massa reklam för amfetamin. En spelmissbrukare kan ju inte ens sätta på teven eller knappt gå utanför dörren förrän han blir frestad av diverse spelreklam. Och matmissbrukare sedan då?! De måste ju ändå äta varje dag. Tänk om mitt missbruk hade varit så... "Du får bara knarka väldigt lite idag"? Hade varit VÄLDIGT svårt.

Onsdag 6/9 kl. 22:52

Den här dagen har gått i pokerns tecken, så jag har tyvärr inte mycket annat att skriva om idag. Har spelat många timmar idag och vunnit lite mer än trehundra kronor, men sammanlagt ligger vi fortfarande minus för i år. Jag skriver "vi" eftersom Ziggan spelar också. Vi antecknar insättningar, uttag och saldo på spelkontot, så vi har stenkoll på hur mycket vi spelar för. I genomsnitt har vi spelat bort cirka 250 kronor per månad i år och det är ju inte så himla mycket med tanke på hur roligt vi har haft det och hur länge vi har spelat för de pengarna. Räknar man på det sättet, så är det ett billigt nöje. Fast det är klart... bäst vore det ju om vi gick plus. Texas holdem är riktigt roligt, men samtidigt förstår jag att det är farligt för vissa. Spelmissbruket har ju skjutit rejält i höjden den senaste tiden just på grund av alla spel- och pokersajter och jag kan förstå spelmissbrukarna och känna medlidande för dem. Måste vara ett helvete. Oavsett missbruk så är det en tragedi när någon fastnar i det.

Tisdag 5/9 kl. 21:36

När jag slutade att knarka januari 2003, så stack jag upp till Sälen och bodde där närmare fyra månader. Efter bara två veckor där uppe blev jag riktigt sjuk med hög feber och kraftig smärta i kroppens alla leder. Jag tillfrisknade efter cirka fyra dagar och tänkte inte mer på det utan fortsatte att festa, träffa tjejer och åka snowboard. I slutet av april hamnade jag i häktet (hur jag hamnade där är en historia för sig som jag berättar om i boken) och sköterskan där erbjöd mig att ta olika blodprov eftersom jag varit sprutnarkoman. Givetvis passade jag på att testa mig för allt och fick då reda på att jag hade akut hepatit B. Sköterskan och läkaren sade åt mig att det skulle läka ut, så jag hade inget att vara orolig för. Hepatit B är en leverinflammation och den läker ut hos 95% av de som får den. Då blir man också immun för resten av livet. Man insjuknar ett par veckor efter smittotillfället och det var därför jag blev så sjuk i Sälen. Då tänkte jag på alla de tjejer som jag hade varit med där uppe och om jag hade smittat någon av dem.

Jag vet inte riktigt hur jag själv blev smittad, men det var kanske via samlag eller troligtvis på grund av lånade sprutor. Det var väldigt sällsynt att jag använde någon annans verktyg och då kokade jag dem oftast innan, men ett slarvigt tillfälle räcker bevisligen. Men, men... läkaren hade sagt att hepatiten skulle läka ut och efter sex månaders avtjänat straff, så trodde jag att jag var frisk. Jag hade faktiskt inte en tanke på sjukdomen. Kände mig frisk och i riktigt bra form. På våren 2004 fick jag ett mindre roligt samtal... jag hade smittat en tjej. Hon hade blivit jättesjuk och legat inlagd, men som tur var läkte den ut hos henne efter genomgången sjukdom. Då tog jag kontakt med infektionskliniken, genomgick provtagningar och det konstaterades att min hepatit B fortfarande inte hade läkt ut, men jag fick återigen höra att den skulle läka ut och givetvis tror man på vad en läkare säger. Ett år senare togs nya prover och tydligen tillhör jag de mindre lyckligt lottade fem procenten som får den kroniskt och då är den långt ifrån ofarlig. En kronisk hepatit B kan utveckla sig till skrumplever och/eller levercancer. Suck... min vanliga otur.

Min läkare (och jag också för den delen) hyser ändå förhoppningar om att inflammationen ska läka ut helt. Jag har nu i över två år gått kontinuerligt och undersökt min lever och levervärdena har blivit helt normala, men jag bär fortfarande på viruset och det skäms jag lite för. Det är ju inte det första jag vill berätta för folk. "Hej! Jag är en före detta pundare med hepatit B". Nää, det låter ju inte så roligt. Dock har jag läkt ut två faser av sjukdomen, så det blir bättre och bättre. Läkaren har rekommenderat mig att bara dricka två glas vin vid speciella tillfällen, men det rådet har jag inte riktigt lyssnat på. Visst är jag återhållsam med alkoholen på grund av min känsliga lever och jag väljer mina festtillfällen med stor omsorg, men när det är fest dricker jag mer än två glas vin. Vissa kanske tycker att det är idiotiskt av mig att dricka överhuvudtaget och det kanske det är, men samtidigt handlar inte livet bara om att överleva. Jag vill ju leva lite också.

Var hos läkaren i måndags och jag får provsvaren nästa vecka. Har jag tur, så är sjukdomen helt borta nu. Känns som om jag har haft tur ändå. Tänk om det hade varit Hiv?

Måndag 4/9 kl. 21:44

Var hos min läkare idag och tog nya leverprover som jag får svar på om en vecka. Hoppas min lever har blivit frisk, men det är väl att hoppas på för mycket. Ska berätta om min leversjukdom och turerna kring den någon dag... just nu är jag för trött. Var på gymmet efter läkarbesöket och körde ett alldeles för hårt pass. Efter det har jag flängt runt med Ziggan på Ikea, Coop och skokanonen. Är helt slut nu och ska ägna resten av kvällen åt soffan och teven. Sorry för det korta inlägget!

Söndag 3/9 kl. 23:36

Idag var vi hos en av Ziggans bröders familj och firade deras dotters 9-årsdag. Nästan hela Ziggans släkt var där... som vanligt när någon fyller år. Själv tänkte jag på mina födelsedagar när jag var liten/ung och jag kan inte låta bli att undra varför inte min släkt hade samma gemenskap och värme som Ziggans släkt har. Jag ser hennes släkt som min släkt också nu faktiskt trots att vi inte är gifta... än. Vid varje födelsedag eller vid storhelger så samlas alla, äter gott och det känns skitkul att få vara en del av det. De kommer även på mina födelsedagar och det är snudd på överväldigande. Är ju liksom inte van vid den uppmärksamheten, men det är absolut ingenting som jag vill ändra på. Tvärtom har jag de senaste åren förstått styrkan och betydelsen av sammanhållning inom släkten och det är något som jag kommer att föra vidare till mina framtida barn. Idag har en del tankar gått till min "gamla" släkt och jag funderar på att ta kontakt med dem. Skulle vara kul att träffa mina morbröder och kusiner igen, så någon dag ska jag nog ta och lyfta på luren. Det blir väl inte världens lättaste telefonsamtal, men betydligt tråkigare saker har man ju gjort.

Lördag 2/9 kl. 23:10

Ziggan har varit borta hela dagen. Hon drog tidigt i morse på studentspex och tillbringade sedan resten av dagen hos hennes syster. Stackars mig... helt ensam hela dagen. Jag låg länge och drönade i sängen... ända till 12-hugget, men sedan gjorde jag ett ryck. Tröttnade liksom på att vara slö och nere, så jag bestämde mig för att göra något åt det. Jag tränade, storstädade hela lägenheten (igen), solade och badade Prozac... och det var inte en dag för tidigt. Han var skitig som en... som en hund. Han hatar verkligen att bli duschad i badkaret. Det har tydligt satt sina spår för han går aldrig in i badrummet. När jag är inne i badrummet och ropar på honom, så springer han och gömmer sig. Det är lika roligt varje gång. Hur som helst så känns det skönt att ha fått något gjort idag. Vet av erfarenhet att när jag är slö och nere så är det lätt att hamna i en nedåtgående spiral. Hur jobbigt det än är då (och det är verkligen skitjobbigt), så måste jag sparka mig själv i arslet och bryta den med diverse aktiviteter såsom till exempel träning. Känner mig både lite fräschare och piggare efter ett träningspass och en stund i ett solarium. Ska nu försöka fortsätta att träna regelbundet. Igen.

Fredag 1/9 kl. 22:19

I morse fick jag mindre panik. Hade ju ingen giltig legitimation att visa för vägverket innan teoriprovet. Skulle ha ansökt om ett EU-pass för länge sedan, men glömde bort det. Jävligt klantigt av mig! Har ju mitt blåa pass, men jag misstänkte att de inte skulle godkänna det som legitimation. Så vad skulle jag göra? Jag tänkte och tänkte tills jag till slut fick en idé. Precis bredvid vägverkets förarprovsenhet ligger polisstationen, så jag ringde till en polisbekant och bad honom snällt att styrka min identitet. Det gjorde han och all heder åt en sådan schysst polis! Vi möttes utanför lokalerna och gick in. Jag lämnade fram mitt pass och han legitemerade sig och intygade min identitet. DET RÄCKTE INTE! Jag fick inte göra teoriprovet!

- Vi har våra regler! sade den otroligt fyrkantiga och byråkratiska paragrafryttaren bakom disken.

Satan i gatan så förbannad och besviken jag blev. Vad hände med sunt förnuft och lite medmänsklighet? JÄVLA BYRÅKRATER!! Men jag är nästan lika arg på mig själv för att jag glömde bort att ordna ett EU-pass. De cirka 200 kronorna som jag betalat för provet brann också inne eftersom jag inte hade avbokat provet. Suck. Trots min ilska, så höll jag mig ganska lugn tills jag stod ensam vid busshållplatsen på väg hem. Då tittade jag mig omkring och när jag försäkrat mig om att jag var själv, så gav jag ifrån mig ett avgrundsvrål med svordomar. På bussen hem kokade jag och fantiserade om hur jag slet paragrafryttaren över disken och smackade på honom. Vadå? Fantisera kan jag väl få göra?! Det var väldigt länge sedan jag var så arg. På eftermiddagen ringde jag till vägverket och skulle boka en ny tid. I Linköping fanns det ingen tid förrän i mitten av oktober, men till slut fick jag en tid om två veckor i Vimmerby vilket innebär totalt tre timmars restid och cirka 400 kronor för resan. Körkortet blir bara dyrare och dyrare, men det får det vara värt. Efter tidsbokningen skjutsade Ziggan upp mig till polisstationen igen för att jag skulle ansöka om pass. När de frågade efter legitimation, så räckte jag fram mitt blåa pass. De godkände det utan att tveka, så inom tio dagar ska jag få mitt nya pass som även är en giltig legitimation. Hoppas bara att jag hinner få passet innan. Det passet ska jag sedan visa upp för vägverket när det är dags för teoriprovet. Givetvis undrar jag varför polisen accepterar den gamla sortens pass som legitimation när man ansöker om ett nytt EU-pass, när inte vägverket gör det? Aaaarrrggg!!!

Men visst är det skönt ändå att få lite utmaningar här i livet och sättas på prov? Faktiskt så stärker sådant här ens karaktär och jag vet att det kommer en dag då jag kan skratta åt eländet. Visst har den här dagen varit riktigt, riktigt jobbig, men samtidigt är jag tacksam att jag numera bara har en-två sådana här dagar i halvåret. När jag var missbrukare och kriminell, så var nästan varenda dag så här jobbig. Hur stod jag ut? Nää, just det. Det gjorde jag ju inte.