Måndag 31/7 kl. 20:30

Idag har Ziggan och jag "firat" vår 2-årsdag. Egentligen är det i morgon, men då ska jag jobba och kommer inte hem förrän på fredag. "Firandet" bestod av en slappardag i soffan med ett par dvdfilmer, godis och ett glas rött. Mysigt värre och kvällen är långt ifrån slut ;) Förra gången som Ziggan och jag var ihop (cirka 1½ år) firade vi vår 1-årsdag hösten 2002 med en kryssning till Mariehamn med ett annat par. Vilken katastrofresa! Jag var i ett bedrövligt skick! Jag hade pundat väldigt intensivt en längre tid, inte sovit på närmare en vecka och hade en skaplig oreda i huvudet med nojor och förföljesemanier. Tyvärr lät jag mig övertalas att följa med på kryssningen i alla fall. De hade inte en aning om att jag var i så dåligt skick, men alla visste ändå om mina drogproblem. Jag måste ha sett ut som värsta pundaren och jag gick inte ut ur hytten en enda gång på hela resan. Usch och fy vilka tråkiga minnen! Känns uppriktigt svinjobbigt att ens behöva tänka på det, men tyvärr måste jag det just nu eftersom jag skriver om det. När boken är färdig, så ska jag banne mig åka ut i skogen och begrava ett exemplar och därmed alla skitjobbiga minnen.

Här vilar Inga...

ledsamheter.

Söndag 30/7 kl. 22:03

Idag har vi varit ute hos min "svärfar" och grillat. Det var skönt att komma ut på landet och jag ägnade nästan hela dagen åt att spela golf... på hans X-box. Vi åkte sedan och tog ett kvällsdopp med Prozac och vi har precis kommit innanför dörren med två varma pizzor och ska sätta oss i soffan och söndagsmysa. Därför blir det här ett mycket kort inlägg idag, men jag lovar att återkomma med något extra imorgon.

Lördag 29/7 kl. 21:22

Normalt brukar Ziggan och jag alltid ha roligt hos hennes bror och hans familj. Vi brukar dricka öl, grilla, spela poker och sjunga kareoke. Igår var Ziggan och jag helt nyktra och visst var det som vanligt riktigt trevligt och roligt att träffa dem, grilla och snacka lite skit, men det sög att sitta nykter och spela poker med dem senare på kvällen när de hade fått lite mer i sig. Finns det något som är jobbigare än att umgås med fulla och högljudda människor när man själv är nykter? Ja, faktiskt... att behöva umgås med nyktra och tysta människor när man själv är berusad och glad! Nästa gång blir det nog till att ta ett par bärs i alla fall.

Vet inte vad det är med mig riktigt. Känner mig så oerhört positiv, glad och ivrig på framtiden. Känns som om en miljon kronor skulle dimpa ner i knät på mig vilken dag som helst, men just idag blir det nog inte. Hade bara tre rätt på lottot, men snart så...

Fredag 28/7 kl. 20:38

Livet leker! Nää, jag är inte riktigt frisk än, men allt känns toppen ändå och jag vill rada upp alla de positiva sakerna i mitt liv just nu:

¤ Vi (Ziggan och jag) har i dagarna betalat in alla räkningarna plus de månatliga 3500:- på mina skulder, men vi ligger ändå riktigt bra till ekonomiskt. Nästa månad kommer vi att ligga oförskämt bra till. Mest tack vare att hon har slitit på sitt sommarvikariat och tjänat riktigt bra. Så förbannat väl det är att jobba och tjäna pengar! Önskar att jag hade upptäckt fördelarna med svenssonlivet tidigare, men bättre sent än aldrig.

¤ Jag ser att mina skulder krymper sakta, men säkert. Nu har jag "bara" 240.000:- kronor kvar att betala, men jag ser ändå ljuset i tunneln.

¤ Jag har ett jobb som jag älskar.

¤ Körkortet är i antågande och därmed förhoppningsvis en ökad anställning till 75% eller kanske till och med 100%.

¤ Ziggan vann sjuhundra kronor på två olika pokerturneringar idag. Jodå, hon gillar också att spela... med måtta.

¤ Arbetet med boken går riktigt bra och det ska inte dröja länge innan den är klar. Är stolt över den redan nu.

¤ Jag har en fin lägenhet och bor tillsammans med kvinnan som jag älskar.

Jag skulle kunna fortsätta rada upp många positiva saker som fyller mitt liv just nu, men har faktiskt inte tid. Är hos Ziggans bror och vi är ett gäng som precis ska grilla och ta ett parti poker. Observera att jag är helt nykter... man kan faktiskt vara lycklig utan kemiska substanser och alkohol.

Torsdag 27/7 kl. 20:21

Kom hem från jobbet i förmiddags och stöp i säng och sov ett par timmar. Fick inte en blund inatt på grund av... nää, just det, skulle ju inte beklaga mig mer över min bältros. Värmen bidrog en hel del också. Har inte orkat göra något annat idag än att sitta vid datorn och spela poker (kan ju fortfarande inte vara ute i solen), men det lönade sig. Gick ettusenåttahundra kronor plus, så det var det värt. Spelar inte alls ofta längre. Värre var det förr då man nästan inte gjorde annat, men jag har tröttnat en hel del på det. Fast sådana här dagar är det givetvis kul! Talade med några bekanta förra helgen som höll på att trilla av pinn när jag berättade att jag känner poliser personligen. Folk har en förmåga att dra förhastade slutsatser bara för att man känner poliser, men jag struntar i vad folk tror och tycker. Det är skittrevliga människor, men det får man ju inte tycka som kriminell. Nää, aja baja! Två av dem är piloter på fallskärmsklubben. Jag hade tidigare träffat dem bägge under helt andra och mindre roliga omständigheter, så det var roligt att träffa dem privat så att säga när jag själv började hoppa för två år sedan. Det är inte alla gamla gangsters som sitter i bastun, umgås och tar en öl ihop med poliser som man tidigare har drabbat samman med. Själv tycker jag att det är skitkul! Ziggans bästa kompis var ihop med en polis från skåne och han är den polis som jag känner mest. Det är för övrigt hans blogg som ni hittar under länken "Blåljus" här bredvid. Vi har varit på kryssningar och fester ihop och vi har haft många roliga disskussioner på fyllan. Idag skickade han följande som jag gärna vill dela med mig av:

Om ni har svårt att läsa texten, så har ni originalet här: www.snorting.istheshit.net

Onsdag 26/7 kl. 20:17

På jobbet. Det tog som vanligt nästan tre timmar att ta sig hit, men tågresan gick ganska fort eftersom jag pratade med en medresenär i trettioårsåldern... eller lyssnade mera faktiskt. Han hade varit med i en sektliknande rörelse där han skulle bli munk, men hade precis hoppat av efter fem månader på lägergården. Han var fortfarande rätt insnöad på yoga, chakra, mantra, energier, reinkarnation och andra flummiga new-agerelaterade saker. När jag frågade honom hur och varför han hade hamnat där, så fick jag det svaret som jag nästan hade förväntat mig:

- Jag var lite vilsen... krökade, rökte hasch och till slut fick jag nog.

De vet vilka de ska plocka, tänkte jag direkt.

Jag tror ibland att nynazister, religiösa och politiska sekter, kriminella gäng och missbrukare nästan kan känna lukten av en svag, osäker, vilsen och lättpåverkad individ. Ett utanförskap och en omedveten längtan efter tillhörighet verkar vara gemensamt för de allra flesta som går med i dessa grupper. Det måste vara sällsynt att en trygg, intelligent och självsäker människa påverkas och går med. Jag tillhörde förr den förstnämnda kategorin människor, men det förstod jag inte då. Långt ifrån. Idag är jag betydligt tryggare och klokare. Och otroligt tokkär i livet!

Life´s a beach - Enjoy it!

Tisdag 25/7 kl. 12:21

Antar att ni börjar bli smått uttråkade av att läsa om min bältros, smärtan och klådan hela tiden, så nu har jag bestämt mig för att inte skriva en rad till om detta så länge det inte inträffar något drastiskt... som att jag skulle bli frisk till exempel.

Fick ett mejl av en kille idag som uppenbarligen både ser och förstår skillnaden mellan den förra Niclas och jag. Han förkastar den förra Niclas, men respekterar den nya. Precis som jag själv gör. Tycker själv att det är intressant att jämföra mitt förra liv och mitt nuvarande. På foton ser jag betydligt gladare ut idag och det har ju sina skäl... lägger ingen energi på att försöka se tuff ut längre. Det är också roligt att jämföra min moral, mitt beteende, mina värderingar och mål i livet. Där ligger den största skillnaden. Trodde själv inte att det var möjligt att så drastiskt kunna ändra en hel personlighet, så jag kan förstå att det finns tvivlare. Själv tvivlar jag inte ett dugg längre på att ALLA, oavsett hur lågt de har sjunkit i drogernas och kriminalitetens träsk, kan ändra sig och bli samhällsnyttiga och ansvarstagande människor. Hade jag inte trott det, så hade jag ju inte kunnat ha det jobbet som jag har. Det svart-vita fotot här brevid är taget sommaren år 2000 då jag var hangaround i Bandidos MC. Fotot är taget för bokens skull och finns på baksidan av den. Jämför fotot med det här på min blogg och ha i tanke att den största skillnaden ändå inte syns.

Måndag 24/7 kl. 20:46

Vi hade det riktigt, riktigt trevligt och roligt igår kväll och det var skoj att återse dem, men att jag var ute i solen lite igår har jag fått betala rejält för. Förutom klådan som FORTFARANDE inte har gett med sig och totalt förstör min sömn, så har en del av smärtan kommit tillbaka igen och det känns som om den här förbannade sjukdomen aldrig kommer att gå över. Den har ju hittills förstört nästan hela sommaren för mig... i alla fall fyra veckor hittills och jag kan inte i ord beskriva hur förbannat TRÖTT jag är på det här. Har inte gjort mycket annat än legat i sängen framför fläkten och glott på teven hela dagen. Har tryckt kalla handukar på huvudet, pannan och över vänsterögat för att lindra smärtan och klådan lite. Känner mig trött, blek och uppgiven. Humorn är helt borta för tillfället och jag orkar inte blogga mera idag. Nu ska jag återvända till sängen och vältra mig i självömkan.

Söndag 23/7 kl. 18:38

De där tabletterna (Atarax) som jag fick mot klådan åkte in i medicinskåpet idag. Blev ju bara trött och seg och klådan försvann bara tillfälligt. I och för sig somnade jag ganska snabbt på kvällarna, men har vaknat flera gånger de senaste två nätterna av att jag legat och rivit mig i skallen och i ansiktet. Ve och förbannelse åt bältros! Skorporna är nästan helt borta, så idag har jag faktiskt vågat mig ut i solen lite för första gången på över tre veckor. Har varit på landet hos "svärfar" och suttit i skuggan på altanen och ätit gott. Skönt att börja känna sig som en människa igen och inte behöva undvika solen likt en vampyr. Ikväll ska Ziggan och jag på en liten grillfest hos några tjejkompisar här i Linköping som jag träffade på Gran Canaria 96-97. Det ska bli ett roligt återseende eftersom jag inte har träffat dem på nästan 10 år och det blir säkerligen en hel del skvaller från förr. Jag jobbade i Playa del Inglés som inkastare i olika barer och snurrade runt där nere i sammanlagt nästan fyra månader som värsta lodisen. Kul hade jag i alla fall och fick minnen för livet, men jag skulle ALDRIG tillåta mina tonårsbarn (om jag nu hade några) att åka ner och jobba just på Kasbah. Det var alldeles för mycket droger som flödade där. Tyvärr passade det mig då alldeles utmärkt och de sista veckorna var riktigt jobbiga och fattiga. Nästan alla pengar gick till kokain och/eller exctacy. Blev till slut tvungen att låna pengar av min bror för att kunna ta mig hem till Sverige igen.

Lördag 22/7 kl. 21:48

Idag har jag jobbat mycket med boken och det känns skönt att det närmar sig slutet lite... även fast det är minst ett par veckors jobb kvar. Minst! Har sex veckors inarbetad semester snart och tänkte ta ett riktigt krafttag i mitt skrivande då. Pratade med min förläggare som sade att det skulle dröja 2-3 månader efter att han hade fått manuset tills boken kommer ut, så senast december ska boken finnas i handeln alltså. Vill göra klart för alla att nästan allt från den första versionen fortfarande finns med, men är omskrivet en hel del och framför allt avglamouriserat. Vill ju absolut inte väcka någons nyfikenhet på det skitlivet som jag levde då. Den nya boken är inte lika "häftigt" skrivet med slanguttryck och svordomar som jag friskt använde mig av då det begav sig. Dessutom analyserar jag mig själv och berättar brutalt ärligt om allt. När jag skrev boken var jag ljusår ifrån den jag är idag. När jag för några månader sedan började att jobba med den nya boken, så trodde jag först att min förläggare hade mejlat mig fel word-dokument eller att någon hade ändrat i texten.

Den här skiten har väl inte jag skrivit? tänkte jag faktiskt.

Efter ett samtal med min förläggare och efter att jag hade jämfört texten med den i boken, så insåg jag att det faktiskt var originalmanuset till boken. Det var smått chockerande faktiskt, men samtidigt den yttersta bekräftelsen på att jag idag har kommit riktigt, riktigt långt med mig själv.

Fredag 21/7 kl. 21:07

Peugot 205 var det rätta svaret på min fråga i tisdags och de enda vinnarna är Jonas och Wiktoria Wallander. Grattis, men ni hade givetvis fått en bok ändå bara för att ni ligger mig så varmt om hjärtat. Det var den bilen som blev totalförstörd i en krasch på E 4:an och det är den bilen jag känner mig lika kvaddad som nu. Som väntat svarade de flesta Saab 9 000, men det är alltså fel. Som det framgår i boken var Sabben bara mitt förstahandsval på den tiden då jag behövde stjäla en bil. Det var helt enkelt den bilen som var lättast att stjäla, men jag kvaddade aldrig med en sådan. Jag hade gett rätt även för Volkswagen 1500 Variant som jag också krashade och totalförstörde, men den var det ingen som gissade på alls.

Låg vaken nästan hela natten igen och rev på klådan, så i morse gav jag upp och åkte till vårdcentralen igen. Fick örondroppar mot en öroninfektion och piller mot klådan. Givetvis var det röda varningstrianglar på asken, så nu är jag tröttare än någonsin på den här förbannade sjukdomen. Vill bara bli frisk och njuta av sommaren.

Torsdag 20/7 kl. 19:49

Klådan höll mig vaken precis hela natten, så idag har jag trynat en hel del i sängen och försökt sova ikapp lite... vilket jag till slut lyckades med. Kan fortfarande inte vistas i solen på grund av såren i pannan, så det gjorde mig inget att ligga inne en sådan här vacker dag. Antar att jag blir helt frisk lagom till det dåliga vädret kommer. Under de timmarna som jag sov idag hade jag mardrömmar om droger, sprutor och sådant skit igen. Det var ett tag sedan sist. Antar att drömmarna beror på det jag skrev i boken igår och minnena som jag tvingades ta upp till ytan och damma av. Den sista tiden har jag börjat undra om jag inte innerst inne fortfarande har ett knarksug som yttrar sig i drömmarna, men som jag omedvetet förtränger när jag är vaken. Kan ju faktiskt vara så. Ändå är det LÅNGT ifrån några positiva drogupplevelser som jag drömmer om och därför får jag inte riktigt ihop det med ett eventuellt undermedvetet sug. OM det nu skulle vara så, så är jag tacksam över mitt starka psyke som inte tillåter mig att känna något sug i vaket tillstånd. Känns bra. Hjärnan är en fantastisk manick! Men vissa stod inte längst fram i kön när cellerna delades ut. Syftar bland annat på "Hagamannen". När jag var sprutnarkoman med allehanda psykoser och vanföreställningar, så var jag trots allt ändå ljusår ifrån hans galenskap. Fascinerande att folk kan bli så otroligt galna och bänga i huvudet. Utan droger dessutom!

Onsdag 19/7 kl. 21:45

Idag har jag jobbat mycket med boken. I ett avsnitt försöker jag förklara hur sjukligt besatt av porr jag var när jag knarkade och det var naturligtvis svårt att beskriva utan att känna skamkänslor. Jag känner också en viss oro och tänker:

Tänk om läsarna tror att jag är lika sjuk i huvudet fortfarande?

Samtidigt MÅSTE jag skriva ärligt om mina upplevelser hur mycket jag än skäms för det. Vill ju uppriktigt berätta för folk (främst ungdomar) hur skev i huvudet man verkligen blir av droger. Det är ju en av anledningarna till varför jag skriver boken. Bland just amfetaminmissbrukare är den sjukliga besattheten av porr och onani VÄLDIGT vanlig och de tragikkomiska historierna om porr och onani som florerar bland pundarna är många. Jag berättar om några av dessa i boken och det känns lite som ett försvar för mig. "Titta.. alla blir ju sådana", liksom. En sprutnarkoman berättade för mig att han brukade ligga och runka framför tre tv-apparater kopplade till tre videos som alla visade porrfilm samtidigt. Han skrattade när han tillade:

- Och alla tre filmerna snabbspolade jag!

Det hade varit en utopi när jag var missbrukare. Själv hade jag bara en video, men desto fler porrfilmer och mitt rekord är nog ett par dygn i ett sträck. En gång tokrunkade jag ett helt dygn innan jag ens gick upp och drack vatten! Jorå, grabbar och tjejer... hjärnan blir jättemysig när man knarkar.

Känns otroligt skönt att vara normal och drogfri. HOPPAS NI FÖRSTÅR OCH UPPSKATTAR DET ALLA NI SOM ÄNNU ÄR DROGFRIA!

Tisdag 18/7 kl. 20:33

Det var skönt att sova i min egen säng i natt trots klådan som dock har avtagit betydligt. Nu gör det mest bara ont istället. Smärtan och svullnaden vid och i örat har däremot blivit värre. Jag blir så trött! Innan jag klev upp ur sängen låg jag och sammanfattade mina problem och drog följande slutsats: Hade jag varit en bil, så hade jag inte gått igenom besiktningen. Jag är krockskadad lite överallt, punktering på båda framdäcken (mest det vänstra), lyset på vänstersida är helt ur funktion och förgasaren är alldeles för stor efter kemiska trimningstillsatser. Det har många gånger gått allt för fort. Vänta, det kommer mera. Ratten var det nästan jämt fel på förr... borde många gånger åkt rakt fram, men istället styrde jag ofta in på villovägar vilket har gjort att jag har alldeles för mycket i bagaget. Börjar även bli lite framtung. Nyligen satte jag dit backspeglar... tyckte det var onödigt att titta bakåt förut. Lacken börjar bli dålig och veckar sig på framskärmarna brevid strålkastarna. Den börjar också försvinna på taket. Dessutom låter tutan allt för högt och alldeles för ofta. Gasen hade under många år hängt sig, men det har jag åtgärdat nu.

Tut, tut!

Ni som har läst min bok Rivet skinn förstår säkert vilken bil jag känner mig som. Gissa rätt innan fredag och vinn ett signerat exemplar av min nya bok som kommer senare i år. Maila ditt svar till niclas.jansson@gmail.com. Vinnaren/vinnarna publiceras här på bloggen på fredag.

Måndag 17/7 kl. 20:04

Vilken mardrömsnatt! Klådan höll mig vaken precis hela natten och ett tag trodde jag att jag skulle förlora förståndet. Kliade sönder hårbotten totalt och försökte kyla huvudet för att ta bort den värsta smärtan och klådan. Tyvärr fanns det ingen is på jobbet, så jag gjorde som McGyver och improviserade. Jag tog en djupfryst laxkotlett och tryckte mot huvudet vilket lindrade klådan lite. Då höll jag äntligen på att somna... när en stor jävla bålgeting som krypit ner i sängen stack mig i armbågen som svullnade upp. Det gjorde skitont! Precis allting jävlades och när jag stod naken brevid sängen med en djupfryst laxkotlett tryckt mot huvudet och jagade en bålgeting med en sko i andra handen, så kunde jag ändå inte låta bli att skratta lite. Kände mig som John Cleese i Fawlty Towers. Måste ha sett för roligt ut! Det är sådana ögonblick som man önskar att någon hade fångat på film.

R.I.P

Söndag 16/7 kl. 21:46

Aaaaarrggghhh!! Det kliar så jag håller på att bli tokig! Har helt ärligt aldrig varit med om en sådan intensiv och ihärdig klåda. Helt otroligt! Är knallröd i pannan och i hårbotten och snart ser jag väl ut som Robert Aschberg i huvudet. Fäller hår som en hund i sommarvärme. Har sovit riktigt dåligt i natt tack vare den här förbannade klådan och jag antar att kommande natt kommer att bli ännu värre. Klådan är värre än smärtan tror jag. Den gick ju i alla fall att stävja med smärtstillande.

Från det ena till det andra (som min salige far alltid sa på fyllan).

Midsommarafton år 2000 blev jag antagen som hangaround i Bandidos MC i Helsingborg och flyttade ner till klubblokalen i Skåne. Jag var hyperkriminell och full av ideér, men klubblivet var inte alls som jag hade förväntat mig. Efter bara två månader tröttnade jag, hoppade av och flyttade tillbaka till Motala igen. Kände ingen större gemenskap med någon av medlemmarna och eftersom jag bara var hangaround tillhörde jag bottenskiktet inom klubbheirarkin. Det hade jag svårt att acceptera för jag kände mig mer värd än att städa, diska, laga mat och sitta vakt i tid och otid. Någon större insyn in någon grövre kriminell verksamhet fick jag inte och det var väl en av anledningarna till att jag tröttnade så fort. Om de då ägnade sig åt någon grövre kriminell verksamhet över huvudtaget. Helt ärligt fick jag inte det intrycket i alla fall. Jag var ju där för att klättra i den kriminella heirarkin - inte tvärtom. På grund av omständigheter efter mitt avhopp, så har jag inget gott öga till dem, men det är ömsesidigt. Antar att de gottade sig rejält åt att jag senare fastnade i ett sprutmissbruk. Idag när jag ser tillbaka på min tid i olika MC-gäng såsom Bandidos MC och Brödraskapet MC, så skakar jag på huvudet åt mig själv. Så jävla vilsen jag var! Och så otroligt törstande efter uppmärksamhet och bekräftelse. Jag gick omkring i en skinnväst, uppblåst på steroider och om någon sade att jag såg farlig ut, så tog jag det som en komplimang. Patetiskt. Idag vet jag vem jag är. Jag är en känslig och empatisk kille som vill ha kul och jag älskar livet tillräckligt mycket för att inte droga mig och ställa till jävelskap för både mig och andra. Hur många i de ökända MC-gängen är verkligen... VERKLIGEN sig själva?

Lördag 15/7 kl. 22:27

Jag brukar jämföra ett knarksug med en riktigt kraftig klåda. Tänk er att ni har en extrem klåda och försök sedan att låta bli att klia... precis som knarkaren försöker sluta knarka. Mmm... svårt eller hur?! Idag har jag tänkt väldigt mycket på den liknelsen eftersom såren som läker efter min bältros kliar EXTREMT mycket.

Kunde jag sluta knarka, så ska jag väl för helvete kunna låta bli att klia, tänker jag och lyckas stå emot frestelsen ett tag innan jag till slut kommer på mig själv att klia som besatt.

Exakt så som jag gjorde alla de otaliga gånger jag försökte sluta knarka.

Bara en gång till. Bara en sista gång.

Det var absolut inte lätt att sluta knarka och det är inte lätt att låta bli att klia heller. Den här klådan tar verkligen priset och jag har idag tunnat ut hårfästet (vikarna) betydligt med mitt kliande. I alla fall på vänstersidan. Kanske kan kamma över lite från högersidan när det behövs. Precis som många gamla gubbar gör. De som uppenbarligen saknar speglar hemma eller som inte har någon ärlig person i deras närhet. Det har jag. Ziggan tyckte härom dagen att jag skulle börja använda hårmedlet Regain och det ska jag nog prova, men om den här klådan fortsätter så får jag nog köpa en tupé istället. Nää, har alltid sagt att när håret blir för tunt, så åker det av helt och hållet. Skämtade lite med mina "tunnhåriga" (läs helrakade) vänner på bröllopsfesten, men till nästa bröllop kanske det är min hjässa som skiner mest.

Fredag 14/7 kl. 23:50

"Back in business" så att säga. Tillbaka på jobbet alltså och det känns skönt trots att det fortfarande smärtar i huvudet, men vad f*n... det hade det ju gjort även om jag hade varit hemma. Kan ju lika gärna gå här på jobbet och ha ont. Det är bara två grabbar här på hemmet över helgen och dessutom sommarjobbar de på dagarna, så jag kommer inte att jobba ihjäl mig direkt. Snarare dö av tristess. Hade jag varit lite förutseende kunde jag ha jobbat med boken över helgen. Har skrivit en del på den de senaste två dagarna och det känns som om jag börjar få tillbaka både arbetsdisciplinen och skrivlusten. Hade satt en egen deadline att bli klar innan augusti, men jag måste flytta fram den en månad. Har varit allt för slö, men jag har nästan sex veckors ledighet snart och siktar då på att skriva klart den helt. Sedan ska jag direkt börja på en roman som växer fram i huvudet på mig. Den kommer att bli riktigt rolig att skriva. Och läsa också förhoppningsvis eftersom den kommer att luta betydligt mer åt det komiska hållet. Inspirationen kommer faktiskt från mitt bloggande och jag vill därför passa på att tacka alla er för att ni läser, lämnar kommentarer och skickar uppmuntrande mejl. TACK! Det blir ju f*n så mycket roligare att skriva då! Fick ett mejl av en polis i Skåne idag som skrev uppmuntrande och jag lade upp en länk till hans blogg här brevid, så nu länkar jag till 2 polisbloggar (Båda heter Martin). Det kanske är lite mycket, men jag kör så ett tag.

Torsdag 13/7 kl. 21:04

Idag lyckades jag med stor möda få in glasögat på sin plats igen. På andra försöket. Det var fortfarande svullet i ögonhålan och jag påminde lite om den där banjospelande killen i Den sista färden. Men svullnaden har gått ner lite under dagen, så nu kan jag nog ta mig till jobbet i helgen utan att bli uttittad eller utmanad på en banjo-gitarrduell. Kunde ha varit roligt att driva med lite okända människor... för det gör jag ju aldrig annars. Hrrm. Ibland har jag till och med varit tacksam över mina söndersprängda händer och mitt porslinsöga på grund av alla skämt som det möjliggör. Ett exempel av oändligt många: Någon okänd människa frågar vad jag har gjort med händerna. Då slår jag på ett glatt leende, skakar hand med människan med både stumpen och högerhanden innan jag säger:

"Jag är så glad att du frågar! Det är spetälska... men det är torr spetälska så det smittar inte. Hade en jäkla tur förstår du. Jag var i Brasilien och bla, bla, bla..."

Sedan är det bara att försöka hålla sig för skratt (vilket oftast är omöjligt) när offret försöker låta bli att torka av handen. En del torkar diskret av handen i smyg när de tror att jag inte tittar. Antar att många har gått och tvättat händerna efter detta skämt. Historierna om varför mina händer ser ut som de gör kan variera. Allt ifrån hajattacker i Australien till flygolyckor under min stridspilotkarriär. Skämten är många och historierna likaså, men nästan alltid berättar jag efteråt vad som egentligen har hänt. Det är skillnad mellan att ljuga och skoja och jag har lockat många människor till gapskratt tack vare mina handikapp. Mitt så kallade handikapp. För trots allt kan jag göra det mesta med mina händer. Och ibland lite till... och lite för mycket. På vänsterstumpen har jag knappt halva lillfingret kvar, men har ändå en greppförmåga med tumleden. På högerhanden är lillfingret och halva ringfingret borta.

Onsdag 12/7 kl 18:43

Idag har jag varit envis och inte ätit några smärtstillande. Inte ens Ipren. Dels för att jag vill försöka skona min sköra lever, men också för att känna efter hur ont det egentligen gör nu när mitt tillfrisknande har börjat. Siktar på att jobba i helgen och vill därför kontrollera hur jag egentligen mår utan smärtstillande. Kan ju knappast gå omkring på jobbet och vara lullig på morfinliknande preparat. Att hålla upp med Tradolan och Ipren har också varit ett litet löjligt styrketest för att se hur mycket smärta jag står ut med. Stundtals har det gjort RIKTIGT ont, men det har än så länge precis gått att uthärda. Kommer garanterat bli tvungen att kuva mig under kemikaliernas makt ikväll när det är läggdags. Är jag tuffare nu då efter mitt lilla test? Nej, bara ödmjukare och en erfarenhet rikare nu när jag förstår innebörden av bältros. Innan jag själv drabbades trodde jag att det bara rörde sig om lite utslag och kunde aldrig förstå omfattningen av smärtan.

Som ni ser är jag på väg att bli så där supersnygg som jag ursprungligen var. Lite skorpor och en del svullnad kvar, men i morgon hoppas jag kunna peta in glasögat på sin plats igen. Det har varit mindre roligt att gå till affären och handla. Tycker att folk tittar på mig. He, he! Att jag ser skev ut i ansiktet beror inte på någon hjärnblödning. Det är snuset under läppen och bältrosens fel... eller mina föräldrars.

Vill ni se något riktigt skevt, så ta en titt på den här karln:

Tisdag 11/7 kl. 16:36

Oj, oj, oj, vad livet spårade ur tack vare mitt morfinliknande smärtstillande! Började att skjuta tjack i venen igen och på mindre än en dag förvandlades lägenheten till en knarkarkvart med okända pundare som kom och gick. Tänk vad Ziggan ska bli glad när hon ser att vi har dekorerat väggarna!

Vardagsrummet för två dagar sedan.

Vardagsrummet idag. Observera Bus-Bengt som meckar holk.

Det här fantasiscenariot är väl vad den oförstående undersköterskan måste ha trott skulle hända?! Visserligen förstår jag att många människor tror att en före detta knarkare löper en stor risk att börja med droger igen, men för MIG (vi är alla olika individer!) känns det kränkande faktiskt och jag resonerar tvärtom: Jag vet vilket skitliv det är, hur dåligt jag mådde och erfarenheten är en stor, kanske den största faktorn som gör att jag inte börjar med droger igen. Värre är det för nyfikna, ångestfyllda och oförstående ungdomar (och vuxna också för den delen) som tycker droger är lockande, hjälpande och/eller faller för kompistrycket. De löper ofantligt större risk att trilla dit än mig. Ska inte de heller få morfinliknande preparat om de har svår smärta? Önskar att jag fick tag i den där undersköterskan för att lugnt förklara fakta för henne, men det skulle tyvärr inte ändra den allmäna attityden hos de landstingsanställda. Vet av erfarenhet att missbrukare och före detta missbrukare ofta blir dåligt bemötta av vårdpersonal. Som om jag skulle vara mindre värd eller mindre trovärdig. Det irriterar mig väldigt mycket och jag belyser det ämnet lite i min kommande bok.

Min bältros är sakta på väg bort, men igår kväll hade jag ganska hög feber, ont i nacken, huvudvärk och var extremt ljudkänslig, så vi misstänkte hjärhinneinflammation, men idag känns allt okej igen. Konstigt.

(Bilden på knarkarkvarten hittade jag på nätet.)

Måndag 10/7 kl. 12:51

Som ni ser blev min bältros lite värre under natten, men nu ser jag äntligen ut som jag mår. Träffade Jason Voorheer i natt när jag var ute med Prozac. "Wow!" grymtade Jason förvånat innan han gick han ner på knä och hälsade respektfullt genom att dregla på ovansidan av min hand. Han tittade avundsjukt på mitt förvridna ansiktet och jag tyckte mig se en tår av medlidande i hans öga. Nää, skämt åsido så har svullnaden i pannan gått ner lite, men istället börjar kinden svullna samt lymfknutarna på halsen/nacken. Tradolanet har tack och lov tagit bort mycket av den brännande och svidande smärtan, men den rår inte på smärtattackerna som kommer regelbundet. Ligger inte på maxgränsen för hur mycket tabletter jag kan ta, så jag får väl skylla mig själv lite också. Fast smärtan är inte längre outhärdlig. Skönt! Tänker fortfarande på idiotundersköterskan som försökte snuva mig på denna smärtlindring. MÅ DU DRABBAS AV BÄLTROS! Ziggan tröstade mig skämtsamt i morse:

- Ser ju lite bättre ut. Med den här takten är du snart frisk... typ om två veckor.

"Adrian! Adrian!" Lite likt "Rocky" är väl ändå? Tyvärr förlorade jag matchen på knock i andra ronden. Hon som vann var 12 år.

Söndag 9/7 kl. 12:31

Smärtan vann. Jag gav upp igår kväll och åkte till jourmottagningen där jag fick ett recept på Tradolan (morfinliknande smärtstillande). Innan pratade jag med en sköterska på telefonen och hon försökte tuta i mig att något morfinliknande INTE skulle ta bort smärtan mer än vad Ipren och Panodil gör. Visste ju att hon hade fel och förstod inte varför hon sade sådana ointelligenta saker. Sedan kröp det fram: Eftersom jag har varit missbrukare ansåg hon det inte lämpligt att jag skulle ta så starka preparat, utan istället hålla mig till Ipren. Jävlar vad arg jag blev! Skulle inte jag ha rätt till samma smärtlindring som alla andra bara för att jag var missbrukare för många år sedan?! Aaarrggghhh! Ville bara krypa igenom telefonen och strypa den totalt oförstående subban! Byt jobb för helvete! Läkaren som jag sedan träffade var betydligt mer förstående, intelligent och utbildad. Smärtan har kortat ner min stubin betydligt och jag känner mig irriterad och småförbannad. Känns som om jag hela tiden måste ursäkta mig för att jag är sjuk... för Ziggan, sköterskor, läkare och jobbarkompisar. Nu är det väl inte så, utan bara mitt dåliga humör som spelar in... och en del korkade människor.

Försöker spärra upp ögat. Igenmurad. Ont. Någon som såg åt vilket håll de sprang?

Lördag 8/7 12:17

Rent ut sagt: Satan vad ont det gör! Vaknade tidigt i morse och tänkte först ringa en ambulans eftersom smärtan var outhärdlig. Självsäkerheten, humorn och min annars positiva inställning ersattes tillfälligt av tårar som rann på mig i en strid ström. Svullnaden i ansiktet blir bara större och större och växer i takt med smärtan. Jag ser helt krockskadad ut. Ipren, Panodil och Domino tycks inte hjälpa längre och jag vill ju inte kasta i mig för många tabletter heller med tanke på min lite dåliga lever. Ringde sjukvårdsupplysningen för att kontrollera att det verkligen ska vara så här svullet och göra så förbannat ont. Och det skulle det. Verkligen skönt att allt är "normalt" då! Blir det värre skulle jag höra av mig och få lite starkare smärtstillande. "Blir det värre..." ?! Blir lite svårt att ringa medvetslös kanske. Blev återigen påmind om att jag inte kommer att bli frisk på minst ett par veckor till. Måste f*n skratta åt eländet! Visst ville jag minnas sommaren 2006 på något speciellt sätt, men det här är ju löjligt! Kommer aldrig att glömma "The sunny summer of beltrose". Jag är ändå så grymt tacksam över att bältrosen satte sig på min vänstra sida där jag ändå inte hade något öga. Eftersom den angriper hornhinnan, så hade jag kanske varit blind nu om den satt sig på höger. Fiskar inte sympatier... vill bara leverera fakta: Bilderna gör inte smärtan och svullnaden rättvisa.

Fredag 7/7 kl. 14:42

Fick äntligen mitt körkortstillstånd igår! Ska ringa och boka tider för prov, halkan och uppkörningen nästa vecka. Pluggat på teorin har jag gjort länge nu. Läkarintyget om min drogfrihet kostade 3 125 kronor, men det är inte nog... nej då! Länsstyrelsen ska ha tre (3) sådana intyg till under de kommande två åren. Det kommer att kosta mig totalt 12 500 kronor! Aaarrgghhh! För intyg som egentligen inte bevisar någonting annat än att jag har varit drogfri ett par dagar innan varje prov. Tre prov per intyg och halvår innebär att jag teoretiskt sett skulle kunna knarka hejdlöst i minst 330 dagar om året och ändå lämna sex negativa prov. Högst irriterande och frustrerande att betala så förbannat mycket för något som egentligen inte bevisar ett skit. Får tokspelet på sådana här skitgrejor! Det här kommer jag inte att finna mig i! Ska överklaga och skriva till berörda instanser.

Ringde vårdcentralen idag och fick besked om mina leverprov. De är helt normala trots festen i helgen vilket väcker förhoppningar om att min leverinflammation har läkt ut. Fler prov ska tas, så vi får se. Min bältros utvecklar sig som den ska... blåsorna har spridit sig och en del har börjat spricka och vätska sig. Känner mig så himla fräsch! Stora blåsor har brutit ut i ögonhålan där porslinsögat en gång satt. På grund av svullnaden så får jag inte in porslinsögat just nu. Gör alldeles för ont. Svullnaden runt örat och tinningen är kvar och det ser ut som om någon har slagit mig i ansiktet med en ohyvlad tvåtum-fyra. Det här blir nu femte dagen som jag ligger inne på soffan och glor på film. Det är riktigt fint badväder ute... har jag hört. Ziggan jobbar varje dag under hela juli (utom söndagarna), men som tur är har några småflickor i hyreshuset brevid blivit förtjusta i Prozac och har gått ut med honom flera gånger om dagen sedan i måndags. Phu! Trots allt, så är mitt humör på topp och jag skämtade med min älskade Ziggan i morse om hur en kontaktannons för mig skulle se ut nu om jag bara skulle belysa de dåliga sidorna av mig. De få som finns.

JAG ÄR EN NÄRMARE 40 ÅR GAMMAL halvtidspensionerad halvgalning som är skuldsatt, lemlästad, enögd och f d sprutnarkoman med bältros i ansiktet. Har inte suttit på kåken på snart tre år! Söker dig blonda vackra kvinna 20-25 år med ett fett bankkonto, stort tålamod och en gigantiskt stor portion humor. Svar till: Otränad med dåliga tänder.

Hoppas ni skrattade lika gott som jag gjorde när jag skrev "annonsen". Har ju redan världens bästa tjej med alla de ovan önskade detaljerna. Nåja, vårt bankkonto är inte så fett än, men det kommer. Allting ordnar sig!

Torsdag 6/7 kl. 12:02

Stackars, stackars mig. Är helt utslagen. Orkar ingenting och har gått ner tre kilo på fyra dagar. Äter knappt något, men dricker rejält. Har förvånansvärt lite feber (knappt en grad över mitt normala), men det känns som om jag skulle ha uppåt 40 grader. Känner mig groggy. Känns konstigt att vara så här sjuk utan att ha riktigt hög feber. Värst är ändå smärtan som sitter på vänstersidan av ansiktet och huvudet. Som ni ser på bilden så ser det inte så farligt ut... en svullnad vid örat/kinden och utslag i pannan bara, men f*n vad ont det gör! Minsta lilla grimas eller ansiktsuttryck skapar en brännande smärta. Det är därför bältros kallades helveteselden förr. Jodå, har pluggat på ämnet lite på nätet. Det som bränner är nerverna i ansiktet som angrips och det kan orsaka ansiktsförlamning. Visst är det jobbigt att vara sjuk och visst gör det ont, men att kalla det här helveteselden... nää, det här är en promenad i parken jämfört med ett drogmissbruk. DET är helveteselden.

Enligt det som jag läst om bältros, så ska det här bara vara början. Blåsorna ska bli varfyllda för att senare bli skorpor. Blir skitsnyggt! Fotograferar givetvis utvecklingen och publicerar det här. Blåsorna och skorporna ska visst vara borta inom en månad, förutom smärtan som delvis kan sitta kvar livet ut. Kul. Vet ändå att det går att vänja sig vid det mesta, så jag är långt ifrån knäckt... bara en erfarenhet rikare.

Onsdag 5/7 kl. 20:45

Jaha, var ju bara det som fattades! Kroppen nöjde sig inte med att plåga mig i sommarvärmen med en bihåleinflammation. Nej då... fick bältros på köpet också och i ansiktet dessutom. Smärtande blåsor i pannan och en stor svullnad vid vänsterörat. Fick skjuts av "svärfar" tillbaka till vårdcentralen idag och fick medicin. Hade läkaren som jag besökte igår varit lite mer vaken och uppmärksam på mina symptom, så hade behandling kunnat sättas in 24 timmar tidigare. Det är tydligen viktigt att behandla bältros snabbt. Får jag några men för livet ska jag stämma henne på allt utom hennes sunkiga kärringtrosor. Aaaarrgghhh! Bältros i ansiktet är visst rätt allvarligt och kan ge problem med nerver och skit. Bland annat kan det orsaka ansiktsförlamning och angripa hornhinnan på den sidan av ansiktet som sjukdomen kommer på, så tur i oturen (the story of my life) att jag har ett porslinsöga där. Ha! Nu väntar ett par veckor med jättesnygga herpesblåsor i pannan som smärtar likt glödande nålar. Kul. Jätteroligt. Verkligen jätteskoj. Givetvis kommer jag att fotografera allt när det blir dags och publicera här på bloggen. Om det här är sviterna efter festen i lördags, så vet jag inte längre om festen var värt allt detta. Jag får nog skylla mig själv faktiskt... borde ha tagit det lugnare. Som man bäddar får man ligga.

Tisdag 4/7 kl. 21:36

Tog mig till vårdcentralen idag och fick pencillin mot bihåleinflammation. Lagom roligt att få det i den här värmeböljan, men om det är sviterna efter festen och allt badande, så var det värt det! Här kommer som utlovat lite fler foton från bröllopet och festen:

En nervös Jonas (t h) väntar på sin blivande brud med stöd från sin bestman Max (t v).

Här har vi Max i svartvita badbyxor som tog sin plats i järngänget med bravur. Givetvis "fick" även brudgummen bada. Alex till höger.

Här dansade många av de cirka 150 bröllopsgästerna på rad med brudparet i spetsen. Rena festivalstämningen.

Ziggan och Linda.

Alex tog snabbt tillbaka sina helrör... men bjöd dock friskt.

Dagen efter på Vanadisbadet.

Några dräpande roliga kommentarer från festen:

"Nää, jag ska inte skaffa några barn. De här generna vill jag inte föra vidare... du ser ju hur jag ser ut. Vill jag skaffa barn åker jag ner till Rumänien och plockar upp några ungar ur en brunn." (Max till Ziggan)

"Fan... du har ju tourettes i benen!" (Larry till mig när jag väntade på min tur i vattenrutschbanan.)

"Blubb, blubb, blubb..." (Askling när han halkade i en pool med midjehögt vatten och sjönk till botten. Observera att han inte skämtade.)

Måndag 3/7 kl. 12:39

Bröllopet var fantastiskt lyckat och vackert och den tillhörande festen blev historiskt rolig! Obeskrivligt kul att träffa så många gamla kompisar igen! Kom hem igår eftermiddag och det är första gången som jag helt har struntat i att blogga sedan jag började för över tre månader sedan. Orkade inte helt enkelt och det beskriver tyngden på festen rätt bra. Det var en av de absolut roligaste festerna som jag varit med om någonsin och jag vet flera som har samma uppfattning. Jag är långt ifrån utvilad, har skrattkramp i käkarna, blåmärken, träningsvärk och ont i hela kroppen, men går ändå omkring med ett stort leende idag och bara myser. Blåmärkena kommer från vattenrutschbanorna som plockade fram barnet inom vissa av oss modiga själar både under festkvällen och dagen efter. Träningsvärken kommer från dansandet. Har aldrig någonsin dansat så mycket och antagligen aldrig svettas så mycket heller (i mitt drogfria liv). Skrattkrampen i mina käkar har jag mina gamla och nya vänner att tacka för. Saknar alla redan och längtar efter nästa tillfälle då vi får ses igen. Vem ska gifta sig nästa gång? Skynda snälla!

Den fantastiskt vackra bruden Wiktoria Jalmebro och min gode vän Jonas Wallander gifte sig i Engelbrektskyrkan. Tack för inbjudan, hotellrummet, maten, festen och vänskapen! Lycka till!

Jag och min gode vän Johan Askling.

Larry, Alex och jag.

Alex beställde in helrör som jag försökte lägga beslag på.

Stora delar av Järngänget med respektive.

Askling, Alex och jag i en vätskekontrollpaus under åkandet i vattenrutschbanan.

Oj... en kamera!

Min väninna Annelie sade till mig en gång när jag var lite nere och brottades med tråkiga minnen från mitt förra liv:

- Du måste skapa dig nya och roliga minnen.

Det har jag gjort nu. Bröllopet och bröllopsfesten är en milstole i min samling av nya roliga minnen. Tänk så fantastiskt roligt ett liv är utan droger! Fler foton från bröllopet och festen kommer i morgon.

Lördag 1/7 kl. 12:24

Stressigt värre! Har varit och lämnat Prozac på ett hundpensionat och det var som en dolk i hjärtat att lämna honom ylandes där. Bröllopet börjar klockan 16:00 i Stockholm och vi har inte ens hunnit duscha än. Måste åka hemifrån innan 13:00 för att hinna. Blir en lagom rolig resa... den rostiga bilen utan AC har fortfarande vinterdäcken på. Bråttom, bråttom! Bloggar mera i morgon.