Onsdag 31/5 kl. 11:17

Sitter just nu på en skola i Skellefteå och använder deras dator. Märks att det snart är skolavslutning... elevernas humör är uppåt värre och många är utklädda till strandpartajare, tomtar och diverse andra udda figurer. Ska in på nästa föreläsning om en halvtimme och det blir cirka 100 elever och lärare idag också. De var nöjda med gårdagens föreläsning, men själv tycker jag att det bara gick hyfsat. Stakade mig lite på grund av tröttheten, men idag ska det gå bättre för jag är betydligt piggare. I natt sov jag ifatt de timmarna som jag förlorade på grund av en onykter och överviktig engelsman som snarkade kraftigt i sovkupén på vägen upp hit. Väckte honom fyra gånger och bad honom snällt att lägga sig på magen och sova istället. Det fungerade i cirka en halvtimme varje gång, men sedan väcktes jag åter av ett motorsågsliknande oljud. Till slut började jag fantisera om att trycka kudden över ansiktet på honom, eller kasta honom av tåget. Har införskaffat mig ett par exellenta öronproppar för den kommande hemresan.

Tisdag 30/5 Kl 21:18

Det var en jobbig resa. Efter 17 timmar på tåg och buss, och en mardrömsnatt med en snarkande medressenär i min tågkupé, så anlände jag till Skellefteå. Första föreläsningen gick bra trots min trötthet. Jag fick bra gehör av de 100-talet elever och lärare som lyssnade. Det blir en tidig kväll då jag har många timmars sömn att ta igen. Hoppas att jag kommer åt en dator imorgon, så att jag kan blogga lite mer. För just nu tvingas jag blogga via telefonen och det är min älskade flickvän som sitter hemma och smattrar på tangenterna åt mig. (hehe) Känner ju ett ansvar att ge er någonting att läsa varje dag.

Måndag 29/5 kl. 13:03

Idag åker jag upp till Norrland och ska göra ett par föreläsningar, så jag är borta till torsdag. Kommer att blogga varje dag ändå, men just idag hinner jag tyvärr inte mera. Håll till godo med ett utdrag:

"En av dessa unga män talade också ofta nedsättande om narkomaner och under ett samtal sade jag till honom:.
- Helt allvarligt… det är ju inte du som ska nedvärdera dom utan snarare tvärtom. Det är ju du som förser dom med skiten och har blivit miljonär på deras bekostnad och lidande. Du ger dom all rätt i världen att hata dig!
Han höll faktiskt med. Många gånger retade jag mig på hans cynism och översittande attityd. Vid ett tillfälle frågade jag honom hur han skulle reagera om hans egen dotter började knarka när hon blev tonåring.

- Jag skulle bli vansinnig, svarade han lugnt. Jag skulle slå ihjäl den som gett henne skiten.
- Förstår du inte att det indirekt skulle vara ditt eget fel? svarade jag då. Jag menar, det är ju faktiskt du som i allra högsta grad bidrar till att folk knarkar och att skiten sprider sig i samhället.

Ibland hade jag hade mina små intelligenta stunder då jag tyckte mig se allt glasklart och jag började sakta återfå den sunda inställningen till knark och knarklangare som jag haft innan min vistelse på Tidaholmsanstalten, men jag hade en riktigt lång väg kvar.

Söndag 2875 kl. 16:26

Tyvärr kan jag inte visa några kort från festen förrän om ett par dagar eftersom det är en kabel till digitalkameran som fattas. Känns riktigt bra att festen blev så lyckad och så uppskattad av alla. Idag går jag omkring med ett leende och myser lite. Jäklar vad jag har saknat alla! Det var en städad och seriös tillställning som bjöd på massor av goda skratt och vi hann damma av många roliga minnen. Nachostallriken smakade kanon och mättade rejält. Som brukligt stod jag för några av de smaskiga detaljerna. Bland annat lade jag ut mitt glasöga i en drink och stoppade sedan in en isbit i ögonhålan istället. Isbiten fastnade, men med viss möda och ett stort leende, fick jag ut den igen. Vad gör man inte för att underhålla lite? Tycker själv det är riktigt roligt att chocka folk med diverse partyknep med glasögat. Till exempel trycka in en drinkpinne i ögat och sedan knacka någon främmande människa vid baren på axeln och fråga:

- Ursäkta... jag gick förbi här och fick något i ögat... kan du hjälpa mig?

Vid ett annat tillfälle under festen stod jag med neddragna kalsonger och byxor och visade hela paketet för en kompis som fotograferade allt med en lånad kamera. Det skulle vara roligt att se minen på kamerans ägarinna när hon framkallar korten. Nu låter det kanske som om jag var väldigt berusad, men det var jag inte. Jag brukar vara duktig på att busa till det lite ändå. Faktum är; Trots att det gick åt tre flaskor sprit till välkomstdrinkarna, så var ingen i sällskapet särskilt överförfriskad... inte ens hon som vann lotteriet och "tvingades" dricka drinkar för flera hundra kronor. Tack alla deltagare för en lyckad kväll!

Lördag 2775 kl. 23:33

Det var otroligt roligt att träffa så många goda vänner igen! Kvällen började med ett stort kramkalas och jag kunde knappt hålla tillbaka glädjetårarna. Ordnade festen främst för Tuxedos MC för att de har hjälpt mig en hel del genom åren, men även för att vi är bra kamrater och har haft MYCKET roligt tillsammans. Tyckte att det var ett bra sätt att återuppta kontakten och samtidigt visa min tacksamhet. Utöver medlemmarna i Tuxedos bjöd jag in ett tiotal andra sköna människor som jag ville träffa igen. Tyvärr blev det lite hastigt och festdatumet bestämdes först i början av veckan när en ändring av mitt arbetsschema blev möjlig. Därför var det många som jag inte fick tag i och några som inte kunde komma, men vi blev i alla fall 27 personer. Vi samlades på Bryggeriet i Motala och kvällen startade med goda välkomstdrinkar och sedan serverades nachostallrikar. Festen höll på till sena natten och var uppskattad av samtliga. Vill rikta ett stort tack till Kenneth och Linda (ägaren till brygget och hans flickvän) för en bra ordnad fest, kompispriset han gav mig och sängplatsen som de ordnade åt mig och Ziggan. Kom tillbaka hem från Motala precis nu, så jag ska stupa i säng. Berättar alla smaskiga detaljer från festen imorgon.

Fredag 26/5 kl. 16:21

Vaknade i natt av en de där riktigt otäcka drömmarna. Jag analyserade den direkt och fick då en aha-upplevelse. Lovade mig själv att försöka minnas den för att blogga om den och somnade sedan om, men när jag vaknade i morse så var det blankt. Kanske lika bra det. Har inte hunnit skriva något på boken idag. Har stressat runt på staden, solat, käkat och förberett kvällens fest lite. Återkommer i morgon med bilder och berättelser från festen. Är fortfarande stressad och måste åka snart, så håll tillgodo med ett kort avsnitt ur boken:

"Det är många gånger som jag har varit påverkad och beväpnad, och letat efter människor som gjort mig illa eller förbannad. Att jag flera gånger var villig riskera ett långt fängelsestraff eller till och med livstid för någon skitgrej, är ju helt absurt och jag förstår inte än idag hur jag egentligen tänkte. Mådde jag i själva verket så dåligt att jag inte brydde mig om vare sig mig själv eller andra? Eller var jag kanske villig att riskera allt för att behålla den lilla gnutta självkänsla som jag hade kvar? "

Ha nu en riktigt trevlig fredagskväll... för det ska jag ha!

Torsdag 25/5 kl. 22:50

Pratade med min gamla vän Erik i Stockholm idag. Han har också brutit med både droger och kriminalitet, och jobbar med ungdomar idag. Skulle inte ha någon kontakt med honom om han fortfarande höll på. Vi pratade bland annat om hur sexuellt snedvriden man blir av just amfetamin... och eftersom jag inte hinner blogga något mer idag, så kopierar jag istället in ett litet avsnitt ur den nya boken om just det:

"En annan pundare låste in sig på toaletten med en bunt porrtidningar och runkade i närmare fyra timmar. Lukten av kön och sur svett spred sig i korridoren på avdelningen och när han strax innan inlåsningen kom ut från toaletten med ett belåtet leende och stora pupiller, så var han dyngsur. Spegeln hade immat igen och på insidan av dörren rann kondensen av hans svett. En annan pundare som jag hörde talas om satt på toaletten och runkade när plitarna kom och knackade på.

- Det är inlåsning nu, sade de.

- Ja, jag kommer snart, hade han svarat.

När han efter ytterligare några påminnelser fortfarande inte hade öppnat dörren, så låste plitarna upp den och förstod då direkt vad det var frågan om. Det låg en blodig spruta i handfatet, porrtidningar överallt och han satt fortfarande där med kuken i handen och slutade ändå inte att onanera trots att plitarna tittade på. När de bägge plitarna till slut släpade iväg honom emellan sig, så hade han fortsatt att pilla sig på kuken hela vägen till isoleringen. "

Mmm, man blir ju inte särskilt intelligent av att knarka.

Onsdag 24/5 kl. 21:44

En bra natt med någolunda normala drömmar. Idag har min inspiration och disciplin kommit tillbaka helt och jag ser fram emot morgondagens skrivande. Blev ett par sidor gjorda idag och jag hade kunnat sitta hela dagen med bokarbetet, men det har varit fullt upp med annat också. En journalist och en fotograf från Aftonbladet var här ett par timmar under eftermiddagen och den artikeln kommer inte förrän senare i sommar. I en söndagsbilaga om jag uppfattade dem rätt. Har fått många mail från folk som har läst artikeln i Corren idag och jag har besvarat dem alla. Tack ska ni ha för ert stöd och uppmuntran! Riktigt roligt att det finns människor som kan glädjas med mig!

På grund av mitt förra leverne, så är jag inte riktigt van med varken uppmuntran, stöd eller att känna tillit. Trodde alltid det värsta om folk och har fortfarande riktigt svårt att lita på någon. Tror ofta att alla har en baktanke med sin vänlighet. Ibland undrar jag om den schizofreni som jag utvecklade så kraftigt under mitt sprutmissbruk, fortfarande finns kvar lite i mig. Trots allt är jag på riktigt god väg att lära mig lita på människor och det har jag många att tacka för. På fredag ska jag hålla en fest för ett 20-tal av dem som hjälpt mig under åren. Dem som jag har lyckats få tag på. Ett Tack-för-hjälpen-party. Har planerat den ett tag, men sett fram emot den länge. Ziggan är den största hedersgästen. Hon är den som hjälpt mig allra mest genom åren. Tack älskling!

Tisdag 23/5 kl. 22:45

Har suttit framför datorn nästan hela dagen och dragit på mig en rejäl huvudvärk. Bokarbetet går framåt och i handlingen är jag snart framme vid år 2002, vilket var det året då mitt sprutmissbruk var intensivast. Kommer bli riktigt skönt att komma förbi det året och få skriva av mig all den skit som hände då. Samtidigt blir det svårt. Inte bara känslomässigt, utan rent skrivmässigt. Vill ju gärna inte tråka ut läsarna med en massa återupprepningar, men hur f*n ska jag lyckas med det när det enda jag gjorde var att ständigt upprepa mitt destruktiva beteende?! Ordet "Punda" betyder just att upprepa ett beteende. Nåja, det löser sig garanterat. Problemet kommer nog snarare att bli hur jag ska få plats med allt som hände. Att minnas allt är inget problem. Tyvärr.

Nu har jag bestämt mig... körkortet får gå före min fallskärmshoppning. En stor anledning till mitt beslut är att vi inte längre har något hoppfält i Linköping. Bra jobbat Sveriges regering och alla gnällspikar! Skönt att ni stöttar Sveriges framgångsrikaste Fallskärmsklubb! Ett annat stort skäl till min prioritet är mina förhoppningar om att bli heltidsanställd och då är körkort ett krav. Dessutom kommer nog körkortet att kännas som ytterligare en smaskig revansch. Fast det är klart... det är ju LITE roligare att hoppa fallskärm än att köra bil! Hoppas jag kan få råd att göra bägge i sommar.

Måndag 22/5 kl. 23:20

Hade en riktigt bra natt utan några som helst mardrömmar... vad jag kan minnas i alla fall och det är ju det som räknas. Tränade och solade idag och min lilla depression är nu ett minne blott. Har haft fullt upp hela dagen, så tyvärr har jag inte skrivit så mycket som en mening på boken idag och det ger mig lite dåligt samvete, men å andra sidan har jag uträttat mycket annat nyttigt. Genom min hemsida "Missbrukskonsulten" försöker jag hjälpa anhöriga till missbrukare och idag har det varit ganska många telefonsamtal och mail. Det är givetvis tråkiga och ibland hopplösa situationer, men det känns riktigt bra att kunna hjälpa till och ge stöd med de erfarenheter och den kunskapen som jag har skaffat mig genom åren. Vänder ju allt negativt till något positivt genom att dra nytta av den förra Niclas leverne. Anhöriga från hela Sverige hör av sig och det skulle kunna vara ett heltidsjobb, men jag bedriver det helt på ideell basis. Betalningen får jag i form av ett gott samvete och det är lön nog. Det är en skön känsla att hjälpa andra och det finns många där ute som borde prova det någon gång. En annan anledning till att mitt skrivande har legat nere är att jag har ett par föreläsningar nästa vecka uppe i Norrland som jag var tvungen att förbereda med telefonsamtal och diverse resebokningar. Dessutom har Ziggan massor av skolarbete att göra på datorn. Det var knappt jag kom åt att blogga. Såja... då var mina ursäkter slut för att jag inte har skrivit något på boken idag!

Söndag 21/5 kl. 21:41

Såja! Bröt den nedåtgående depressionsspiralen med ett hårt träningspass och det känns som om jag är tillbaka på fötter. Krävs ju bara lite jävlar anamma. Har ju som vanligt mycket att tacka min älskade flickvän för också. Hon är ett otroligt stöd... och Tre Kronor! Var på gymmet när jag kom på att finalen gick idag, så det var bara att stressa hem och bänka sig framför teven. Torkade precis glädjetårarna efter att guldet blev klart, så nu känns livet fantastiskt igen! Milt uttryckt planerade den förra Niclas inte mycket för framtiden, men det gör jag och tror att det kan vara en bidragande orsak till mina svackor. Ska nog, med ansvar och sunt förnuft, ta dagen lite mera som den kommer och inte oroa mig så mycket för ekonomi och sjukdomar. Det som händer, det händer. Har ju tänkt att lösa ut mitt körkortstillstånd denna månad, men har börjat fundera på vilket som egentligen är viktigast för mitt välbefinnande; Körkortet eller fallskärmshoppningen? Hmm, ingen lätt fråga, men jag har en vecka till på mig att avgöra det. Imorgon ska jag träna igen och sedan sätta mig med bokarbetet... har inte blivit mycket gjort denna vecka. Har inte haft diciplinen, men det ska bli ändring på det också.

Fredag 20/5 kl. 23:30

Min depression har blivit värre. Vaknade vid 9-tiden i morse med uttorkad mun och en önskan att inte behöva kliva upp ur sängen överhuvudtaget. Somnade om några gånger, men som tur är har jag ju Prozac att tänka på, så strax efter elva pallrade jag mig till slut upp och gick ut med honom. Annars hade jag nog legat kvar mycket längre. Bestämde mig igår för att bryta den här nedåtgående spiralen genom att träna och sola idag, men det blev aldrig av. Känner mig helt orkeslös. Till och med sådana vardagliga saker som att äta och duscha blir jobbigt. Har insett vad min depression beror på och det är en kombination av många olika saker:

Mardrömmarna är tillbaka med råge. Smuts, knark, svält, våld, skam, ångest, sprutor, kanyler och rädsla passerar min hjärna i ett rasande tempo under nätternas svettiga timmar. Förstår inte varför jag känner ett sug efter en spruta amfetamin i mina mardrömmar, när jag inte gör det i vaket tillstånd? Så otroligt irriterande!

Min kroniska leverinflammation känns just nu som en dödsdom. Normalt läker den ut hos 95% av alla som får viruset, men jag tillhör inte dem och löper därmed 20% risk att få skrumplever och en ökad risk att få levercancer. Mina framtida odds vore bättre om jag istället hade spelat rysk roulette. Verkligen jätteroligt.

Mina gigantiska skulder som knappt krymper trots alla avbetalningar. Har betalat 3 000:- i månaden i över ett år och ska göra det i över sju år till. SJU ÅR?! Suck... känns som om jag aldrig kommer att nå mina mål.

Det dåliga självförtroendet som gör att jag inte ens vill publicera bilderna av mig från kryssningen. Tycker att jag ser ut som en rynkig gammal pundare... vilket jag ju faktiskt är.

Nu har jag vältrat mig tillräckligt i självömkan. Trots allt, så vet jag att mitt humör kommer att bli bättre och hur jävligt än alla dessa självförvållade saker känns just nu, så har jag faktiskt ett bättre liv idag än vad jag någonsin har haft. Att Finland vann schlagerfestivalen nyss och att Sverige klådde Kanada i semifinalen i ishockey, gör denna dag till en hyfsad dag i alla fall. I morgon ska jag ta nya friska tag!

Fredag 19/5 kl. 21:46

Den här dagen har varit precis likadan som gårdagen... förutom att ingen från Radiotjänst har ringt på dörren. Grämer mig över den extra kostnaden på nästan 200:- i månaden och det känns som en påtvingad avgift eftersom vi aldrig tittar på varken ettan eller tvåan. Nåja, det är bara att finna sig i det antar jag. Grrr! Har legat nerbäddad i soffan nästan hela dagen och har inte skrivit en rad på boken. Känner mig riktigt slö och hängig. Misstänker att jag även har en liten depression utöver min förkylning. Men, men... måste ju ha dalar för att kunna uppskatta topparna. Allting ordnar sig! Vad den eventuella depressionen beror på, vet jag inte riktigt än, men jag försöker att analysera det. Återkommer med analysrapporten imorgon. Det kanske är Radiotjänst fel?! Pratade med Aftonbladet idag igen. De kommer ner på onsdag och gör en artikel om mig och den nya boken, men de har lovat att vänta med att trycka den tills boken släpps. Det ska visst bli något i en söndagsbilaga. Riktigt kul och jag uppskattar gratisreklamen, men jag tycker att det är lite överdrivet att vara ute i så god tid med tanke på att boken släpps tidigast i augusti. Det är väl så de jobbar. Vår bredbandsleverantör jobbar inte alls. Vi är alltså fortfarande utan internet och jag vill inte störa grannarna längre än nödvändigt (sitter inne hos dem nu och skriver), så jag avslutar här med förhoppningar om en bättre dag imorgon.

Torsdag 18/5 kl. 21:47

Idag har jag legat nerbäddad i soffan hela dagen och sovit mestadels av tiden. Trodde att jag hade pollenallergi, men det visade sig vara en rejäl förkylning med huvudvärk, täppta bihålor och en oöverkomlig trötthet. Ändå skrev jag lite på boken, men bara lite. På kvällen ringde det på dörren. Ziggan satt kvar i soffan och tittade på teven, medan jag gick och öppnade. Det var radiotjänst och de undrade om vi hade någon teve. Pinsamt! Det var lite svårt att neka till det eftersom jag stod och kliade mig på halsen med fjärrkontrollen när jag öppnade dörren. Dessutom ekade ljudet från teven i hela lägenheten. När Ziggan förstod vem som ärade oss med ett kvällsbesök, så stängde hon av ljudet på teven i ett desperat och tappert försök att spara den extra utgiften, men det var liksom redan för sent eftersom hon tydligt hade sett mitt lite annorlunda klihjälpmedel. Efteråt skrattade vi gott åt händelsen och nu är vi hederliga betalare av tv-licensavgiften. Som grädde på moset denna underbara dag, så har vår bredbandsleverantör strulat hela dagen och isolerat oss ifrån den virituella världen. Ziggan har inte kunnat göra sina skoluppgifter och själv sitter jag nu inne hos min granne och bloggar. Därför blir det ett kort inlägg idag. Ska bli skönt att lägga den här dagen till handlingarna och i morgon tar vi nya friska tag!

Onsdag 17/5 kl. 20:32

Hemma från jobbet igen och ska inte tillbaka förrän i slutet på nästa vecka. Blir ju lite som semester mellan mina arbetspass eftersom jag bara jobbar halvtid och gör mina tjugo timmar i veckan i en följd. Nu är jag ju självklart inte vaken hela den tiden, utan har sovjour mellan 23:00 och 07:30 vilket jag får tillgodoräkna mig tre timmar för. Känns som om jag har världens bästa jobb. Grabbarna på hemmet var på gott humör och det påverkar ju givetvis mitt humör också, så det har varit ett angenämt arbetspass den här veckan.

Corren ringde i förrgår och meddelade att de skulle skjuta upp artikeln om mig till nästa onsdag på grund av en artikel om barnmisshandel. Vi kan väl alla vara överens om att det är viktigare? Dessutom ligger det "rätt" i tiden som journalisten uttryckte det. Jag förstår ju att hon bara gör sitt jobb och att journalisterna anpassar sitt skrivande efter det som är i ropet för tillfället, men sådana allvarliga saker som barnmisshandel borde ju alltid ligga rätt i tiden. En journalist från aftonbladet ringde idag och de vill också göra en artikel om mitt nya liv och min nya bok, men av rent egoistiska skäl känner jag att det vore bättre om de skrev om mig när boken kommer ut istället. Ni vet, gratisreklam. Får se hur det blir.

Tyvärr blev bilderna från kryssningen inte så bra... och de som blev lyckade är av den lite mer privata karaktären. Alla ni som någonsin har varit på en kryssning förstår säkert. Här kommer i alla fall ett par foton:

Här står sällskapet och njuter av... eeehh... båtresan.

En tjejkompis som av olika skäl har lite svårigheter att äta en hamburgare.

Tisdag 16/5 kl. 20:15

Sitter på jobbet i skrivandets stund och grabbarna tittar på teve. Pratade med min flickvän nyss och jag saknar henne väldigt mycket redan, trots att vi senast sågs i morse. Räcker att vara borta från henne en enda dag, så kommer saknaden. Älskar henne över allt annat. Efter allt som vi gick igenom under vårt första förhållande då jag missbrukade, så är det fantastiskt att vi blev tillsammans igen och att allt fungerar så bra. Känns verkligen som om vi är ämnade för varandra och att det bara skulle vara vi två. Kallar henne ibland för mitt lilla smultron och det har sin förklaring i en helt sann händelse;

När jag hade brutit med allt, skaffat hund och börjat hoppa fallskärm, så var det bara henne jag saknade i mitt nya liv. En dag när jag för två år sedan var ute på fallskärmsklubben och gick en skogspromenad med Prozac, så kom jag till en glänta i skogen som verkade magisk. Ni vet, solstrålarna letade sig ner genom lövverket som i en tecknad film. Gläntan var inte särskilt stor, kanske 3x3 meter och bestod bara av en decimeterhög gräsmatta. Mitt i gläntan stack ett strå upp över en halvmeter och där hängde ETT ENDA STORT SMULTRON som solstrålarna belyste. Det fanns inte ett enda smultron till! Det var inte så svårt att låta min fantasi skena iväg och jag övertygade mig själv om att det var ett magiskt smultron.

Äter jag det här kommer min högsta önskan att slå in, tänkte jag fantasifullt.

Jag stod en stund i gläntan, tittade på smultronet i min hand och tänkte:

Pengar? Ska jag önska mig ekonomiskt oberoende? Ziggan? Ska jag önska att vi blir tillsammans igen och får en lycklig framtid? Pengar kan jag ju faktiskt klara mig utan eller kanske tjäna, vinna eller ärva, men klarar jag mig utan Ziggan?!

Svaret blev nej och efter bara någon minuts funderande åt jag upp smultronet, blundade och önskade ingenting annat än att få leva lyckligt tillsammans med Ziggan. Bara några veckor senare blev vi ett par igen och idag lever vi lyckliga tillsammans. Har nog aldrig varit så girig och självisk tidigare. Vad hände med hälsan, världssvälten och fred på jorden?!

Måndag 15/5 kl. 14:54

Tänkte det kanske är bäst att klargöra en sak med tanke på gårdagens inlägg; Jag är inte alkoholist. Det känns som om jag måste försvara mig lite efter vissa kommentarer och mail, men det är lugnt... är van vid det. De få gångerna som jag ens dricker alkohol, så dricker jag mig knappt berusad. Dels för att jag nästan aldrig går ut på krogen längre (en gång hittills i år). Jag gillar helt enkelt inte miljön, utan sitter hellre i gott sällskap, äter en bit mat och spelar spel. Då kan det hända att jag dricker ett par öl. En annan orsak till att jag dricker så sällan och så lite är på grund av en icke alkoholrelaterad sjukdom som jag kommer att berätta mer om i min bok. På grund av det måste jag välja mina festliga tillfällen med stor omsorg. Under kryssningen beslöt jag mig för att göra detta och ångrar inte en sekund. Har inte haft så roligt på flera år.

Söndag 14/5 kl. 21:35

Nysd hemkoMmen i frÅn KkryhsSsningen... (Hick!). Hade ju som mål att vara relativt nykter på kryssningen och bara smutta på lite likör. Eller hur?! Efter en flaska Baileys tröttnade jag på likören och gav mig på det mesta som var drickbart och stod i vägen, men ingen fara på taket. Varken båten eller jag gungade särskilt mycket. Hade verkligen TOKROLIGT och har inte skrattat så mycket på flera år. Har till och med skrattkramp i magen och käkarna! Att ha roligt är ju själva poängen med en kryssning och det lyckades vi rejält med alla elva i sällskapet. Känns som en otrolig revansch! Min förra kryssning är en sorglig historia, men det är en historia för sig som jag berättar om i boken istället. Hoppas ni ursäktar det korta inlägget, men jag är trött och berusad. Sängen ropar mitt namn.

Lördag 13/5 kl. 09:56

Idag ska vi åka på en kryssning med flera av våra vänner och därför har jag inte tid att blogga. Klistrar därför in ett utdrag ur boken för att ge er lite läsning. Trevlig helg!

"Jag utvecklade en schizofreni med vanföreställningar. Vid ett tillfälle trodde jag att Dagge spionerade på mig och hade monterat in små videokameror i kvisthålen på furupanelen i taket.
Det är därför som han erbjöd mig att bo här! minns jag att jag tänkte.

Då beväpnade jag mig med en kniv och en toalettrulle, rev små bitar papper från den och stoppade in dem i kvisthålen, så efter ett par timmar hängde vita pappersbitar i hela taket. Det var en surrealistisk syn. Svettig och livrädd smög jag sedan omkring i det mörka och fönsterlösa rummet och lyssnade på alla ljud. Jag hade både hörsel- och synhallucinationer. När jag kikade ut genom springan i den lilla ventilationsluckan, såg jag tydligt hur Dagge stod och pratade med några män i vita rockar och jag förstod att det var personal från mentalsjukhuset som han försökte övertala att hämta mig. Sedan kom de smygandes nerför källartrappan. ”De” kunde vara precis vilka som helst och varierade från timme till timme mellan vårdpersonal, polisen, mc-gäng, gamla kriminella kompisar, grannar, gamla flickvänner eller kanske till och med någon hemlig statlig organisation som jobbar mot narkotika genom att skrämma upp eller mörda missbrukare som inte anses vara värda någonting. Jag ansåg mig verkligen inte vara värd någonting."

Fredag 12/5 kl. 18:10

Mitt humör är fortfarande på topp och har hållit sig där snart en vecka. Det fantastiska vädret är ju en bidragande orsak, men desto bättre vädret blir, desto mer sugen blir jag på att hoppa fallskärm och träffa alla andra sköna skydivers. Det riktigt spritter i kroppen på mig och jag saknar humlorna i pungen! Suget efter att få hoppa ut ur planet på 3-4 ooo meters höjd och falla fritt i 200 km/h är STORT. Ett nyttigt och roligt begär som inte alls är lika farligt och tråkigt som det andra suget jag kämpade emot så många år. Jag måste bara hoppa i sommar helt enkelt! Får ta mig råd i juli när skattepengarna kommer och lösa årets medlemsavgift och försäkringen. Känns inte som om jag har något val och vet att jag skulle ångra mig ända till nästa sommar annars. För två år sedan hade jag brutit med allt och alla, men det var ensamt och jag saknade ett liv. Då skaffade jag först ett lyckopiller i form av en misskött hund och döpte honom till Prozac. Han gav mig sällskap, lojalitet och kärlek. Sedan började jag att hoppa fallskärm för att fylla mitt liv med någonting spännande, roligt och som gjorde livet lekfullt. Att köpa ett kinderägg var aldrig något alternativ.

Torsdag 11/5 kl. 23:04

Gick upp vid 8-tiden och satte mig med bokarbetet direkt efter Prozacs morgonpromenad och min grötfrukost. Idag kom vår vänliga granne in med en scanner åt oss, så snart ska jag börja lägga upp lite fotografier här från både förr och nu. Fick en hel del skrivet på boken under förmiddagen och är snart klar med det 27:e kapitlet. I handlingen är jag tidsmässigt bara i mitten av september 2001 än, så det blir många kapitel till. Mitt mål är att vara klar innan augusti. Det tror jag inte är orealistiskt bara jag behåller disciplinen. Behöver nog skriva i genomsnitt fem timmar varje dag för att nå det målet och tror att jag ligger där någonstans nu. Vissa dagar skriver jag ingenting alls, men andra dagar kan jag sitta över tio timmar framför dataskärmen och låta pekfingervalsen förföra knapparna på tangentbordet. Inspiration och skrivlust har jag väldigt ofta, men när dessa brister måste disciplinen träda in. Tror det är väldigt svårt att skriva en bok på ren inspiration och skrivlust.

"Somliga går i trasiga skor, säg vad beror det på?"

Joo, det kan jag tala om för dig herr Wreijswiik... DET ÄR FÖR ATT VI ÄR SÅ FÖRBANNAT FATTIGA! Men nu är det faktiskt slut på trasiga skor, ser du! Ziggan och jag åkte och köpte oss nya idag. För många är väl det vardagsmat, men för oss stackars fattiga krakar är det en stor händelse som borde firas med pompa, ståt och fyrverkerier. Det är över ett helt år sedan vi köpte oss ett par skor sist och nu kunde det inte längre undvikas. Vi har sjungit på Cornelis gamla låt alldeles för länge och många gånger har vi båda skämts över de extra ventilationshålen i våra skor. Men Gud Fader som i himmelen bor kanske ville ha det så?

Ledsen att göra honom besviken, men så ville inte vi ha det längre.

Onsdag 10/5 kl. 20:55

Ytterligare en underbar dag! Det slog mig att jag faktiskt inte har haft några av den värsta sortens mardrömmar på länge. Tror att det är mitt bloggande och arbetet på boken som skrämt iväg demonerna... eller kanske det fina vädret? Hur som helst så mår jag bättre än någonsin. Under eftermiddagen har jag jagat telefonnummer och fick slutligen tag i två av mina gamla bästa vänner. Det blev långa samtal eftersom vi inte hade pratat med varandra på flera år. Ingen av dem har varit särskilt involverade i kriminalitet, men drogerna har många gånger styrt deras liv och en av dem styrs fortfarande till stor del av sitt eget begär. Trots det hade han kloka saker att säga och var full av insikter, vilket gav mig hopp om förbättring för hans del... även om det kanske såg mörkt ut just nu. Tycker förbannat bra om honom och ska försöka hjälpa honom med det jag kan. Det var flera olika känslor som bubblade i mig när jag pratade med dem och vid flera tillfällen rann faktiskt tårarna på mig... både av sorg och glädje. Jag är ju en känslosam man om ni nu inte visste det. Den andra goda vännen var enligt egen utsago drogfri och hade helt ändrat stil. Hoppas att det stämmer, men jag väljer att tro på honom och vi bestämde att vi skulle ses någon kväll, äta en bit mat tillsammans med våra flickvänner och prata minnen. Det ser jag verkligen fram emot eftersom jag saknar honom i mitt liv. Saknar ganska många faktiskt.

Tisdag 9/5 kl. 20:12

Har varit ute på landet hela dagen och suttit hundvakt åt min svågers bägge hundar, plus min egen Prozac. Solade någon timme innan rastlösheten infann sig, men jag hade förberett mig på det och mailat arbetet med boken. Så jag gick in och skrev under några timmar vilket resulterade i ytterligare flera sidor på boken. Insåg att den nog kommer att bli dubbelt så tjock som den första versionen... två böcker i en, helt enkelt. Corren ringde idag och meddelade att artikeln kommer på onsdag nästa vecka. Kul! Det blir ett stort uppslag och svårt att missa. Läste det idag och det var riktigt bra, men som vanligt var jag tvungen att framföra önskemål om vissa ändringar. Skönt att jag fick korrekturläsa det. Vill ju att allt ska vara faktaenligt. Önskar jag kunde höra kommentarerna från mina forna vänner när de läser det. Undrar hur många av dem som uppriktigt tycker det är roligt att det går bra för mig?

En kort aptitretare ur den nya boken:

"En dag bad två bekanta mig om hjälp med att smuggla ett stort parti amfetamin från Danmark till Sverige och jag skulle få en stor summa pengar för det. De hade själva forslat upp ryggsäcken från någonstans i Europa, men av olika orsaker ville de inte själva bära det över gränsen till Sverige. Precis som de allra flesta stora knarklangare, så utnyttjade de istället andra människor med olika svagheter såsom missbruk, girighet och likgiltighet. De tycks alltid veta vem de ska fråga och jag uppfyllde de flesta av kriterierna, men likgiltigheten var nog min absolut största fiende för jag brydde mig inte längre om vad som hände med mig och det gjorde mig till den perfekta kandidaten."

Måndag 8/5 kl. 20:16

Ytterligare en riktigt skön dag som har gett mig ett gott humör och ett stort leende på läpparna. Pratade med min gamla mamma i morse som bor nere i Australien och det var en bra början på dagen. Hon har varit nykter i sju år snart och vi berömde varandra för våra framgångar. Återupptog kontakten med henne för två år sedan, så nu pratar vi med varandra på telefon ett par gånger i månaden. Vi har båda bett varandra om ursäkt för allt bråk och svek genom åren och det känns riktigt skönt att ha grävt ner stridsyxan. Mår man själv bra och kan inse sina fel och brister, så är det lite lättare att förlåta andra för deras misstag. Själv har jag gjort alldeles för många misstag i mitt liv, men nu står jag för dem i alla fall och är inte sen att be om ursäkt från botten av mitt hjärta.

Från det ena till det andra (som min salige far alltid sa när han var full):

När jag idag gick genom staden från gymmet till bussen, så hade jag en kortärmad T-shirt på mig. Det var massvis med folk i centrum och jag tyckte att många tittade på mig. När jag såg min spegelbild i ett skyltfönster skämdes jag över mina tatueringar på överarmarna och mina ärr. De tycktes skrika så det ekade mellan affärerna:

- Här kommer en farlig buse! Här kommer en gangster!

Det är så långt ifrån den jag är idag som man kan komma och hade jag haft kontanter med mig, så hade jag TVEKLÖST gått in på en affär och köpt en långärmad T-shirt eller skjorta. Dessutom hade jag precis tränat, så mina armar var lite uppumpade och jag kände mig bara som en fånig spänn-Nisse. Minns en tid då jag gjorde allt för att märkas och ge folk uppfattningen att jag var en farlig buse. Patetiskt, men så var det. Ångrar verkligen varenda tatuering som jag har. Visserligen fyller några en funktion då de täcker stora ärr efter mina hudtransplantioner, men ändå. Idag skulle det nog ändå kännas bättre med bara ärr. Mina tatueringar tillhör på något sätt den förra Niclas och jag vill inte förknippas med honom. Väl på bussen, satte sig en ung kille mitt emot mig och började prata:

- Oh, vilken cool tatuering sade han och pekade på en.

Jag förklarade precis vad jag tyckte om mina tatueringar och att jag bara fem minuter tidigare önskat att jag hade en långärmad tröja på mig trots värmen. Dessutom berättade jag att det coolaste som jag vet är helt ärligt otatuerade människor. De ger liksom ett intryck av att vara tillräckligt trygga och självsäkra för att inte behöva förstärka sin personlighet med en massa trams. Han blev märkbart förvånad och det kändes bra att ge honom någonting att tänka på innan han själv går och tatuerar sig.

Söndag 7/5 kl. 22:23

Vilken skön dag! Solen sken, fåglarna kvittrade och alla mina problem var likt molnen bortblåsta. Genom min sida "Missbrukskonsulten" har jag mailingkontakt med anhöriga till missbrukare som vill få råd och hjälp. Jag har också kontakt med några missbrukare. En av dem mår riktigt dåligt just nu och skrev i ett mail till mig: "Life sucks then you die". Det är verkligen ledsamt att han har den negativa inställningen, men jag förstår honom till fullo. Hade ju själv den inställningen då det begav sig och livet som narkoman känns f*n helt hopplöst. Hoppas mina råd och tips är till någon nytta. Samtidigt som jag känner en stor sorg för honom... ja, för alla knarkare som fortfarande sitter fast på flugpappret, så känner jag en dag som denna en oerhörd tacksamhet och glädje att vara fri från allt skit. Så otroligt skönt att bara få vara mig själv! Tänkte idag på alla de soliga sommardagar som jag suttit på kåken eller som jag tillbringat i mitt egenkonstruerade kemiska fängelse och inte vågat eller kunnat gå ut. Ofta var jag för nojig, påtänd eller så skämdes jag helt enkelt för mycket. Det syntes ju att jag var en narkoman och ville knappast visa upp min sönderknarkade lekamen på stranden eller yra omkring i staden som något skitigt benrangel. Jag undvek oftast dagsljuset som en vampyr, men de dagarna är över nu och det känns som om livet vore ett stort och saftigt äpple som jag bara vill ge mig ut och ta en riktigt rejäl tugga av. Någon som vill smaka?

Lördag 6/5 kl. 23:55

När jag kom hem från jobbet skrev jag ett par sidor på boken och har under kvällens gång fattat ett viktigt beslut angående hur ärlig jag egentligen törs vara i skrivandet. Skäms ju så förbannat mycket för mitt beteende som sprutmissbrukare, men har insett att jag verkligen måste skriva om ALLT. Jag har f*n en skyldighet att ärligt berätta hur förnedrande mitt liv som narkoman verkligen var. Allt för att möjligtvis kunna avskräcka någon nyfiken poteniell pundare och för att själv en gång för alla befria mig från mina jobbiga minnens bojor. Hade jag bara haft mig själv att ta hänsyn till, så hade jag aldrig tvekat och nu har jag också fått min flickväns stöd och "tillstånd" att verkligen skriva om allt. Helt ärligt så bryr jag mig inte längre om vad folk kommer att tro, tycka eller säga. Det ska dock bli väldigt intressant att få se reaktionerna. De enda jag tänker på är min sambo och hennes underbara släkt. Det får bära eller brista, men hela sanningen ska fram och jag ska brutalt släpa läsaren genom ett brinnande helvete av smuts, skam, svek, psykoser och svettiga dygn av frenetiskt onanerande.

"...And the truth will set you free!"

Fredag 5/5 kl. 18:08

Så var jag då tillbaka på jobbet och slutar inte förrän i morgon kväll. Det är bara två grabbar här idag eftersom de andra är hemma på permission, så det är väldigt lugnt för tillfället. Resan hit tog som vanligt ett par timmar och det hinner bli mycket reflektioner under den tiden. På grund av arbetet med boken, så är ju min största fokus på den och allt som jag har skrivit, och allt som jag kommer att skriva om. Tror att många läsare kommer att undra varför jag inte slutade med droger mycket tidigare än vad jag gjorde, för trots det totala kaoset som rådde i mitt liv och framför allt i min då sjuka hjärna, så slutade jag ändå inte. Det blir VÄLDIGT svårt för många att förstå. Det är ju till och med svårt för mig att förstå idag. När jag missbrukade var det ju som att leva med skygglappar. Eller snarare vara totalt fartblind. Suget efter kicken gjorde att livet blev till suddiga streck i ögonvrån. Hann ju aldrig riktigt stanna upp och få perspektiv på tillvaron. En av de största vändpunkterna kom när jag vid 12-slaget på nyårsaftonens natt satt ensam i en trappuppgång i centrala Motala och tryckte mig intill ett element för att hålla värmen. Jag var en hemlös sprutmissbrukande uteliggare och natten innan hade jag sovit i ett torkrum. Från torget hörde jag människor som skrattade och önskade varandra ett gott nytt år. Det var början på 2003, men även början på mitt nya liv. Hade ju några självmordsförsök bakom mig sedan tidigare och tänkte:

Nu gör jag det! Nu tar jag fan livet av mig... eller så gör jag ett sista tappert försök att sluta knarka.

Mitt första återfall tog jag bara efter ett par timmar, så vägen hit där jag är idag har varit långt ifrån spikrak, men jag nådde hit i alla fall! Vad kul... precis nu känner jag mig faktiskt lite stolt! Tänk vad nyttigt det är att blogga.

Torsdag 4/5 kl. 21:14

Har nu suttit hela dagen och skrivit på boken, så det har blivit några sidor idag. Det har gått sakta, men säkert (för att använda ett uttjatat uttryck) och det är riktigt skönt att det lossnade till slut! Känns lite som om jag vann en kamp mot det förflutna. Rädslan för minnena var ju på god väg att skrämma bort mig ifrån tangentbordet. Min flickvän/sambo säger ofta hur stolt hon är över mig och att jag också borde vara stolt över min styrka och det faktum att jag själv lyckades lämna ett otroligt intensivt sprutmissbruk. Hon påminner mig ofta också om hur långt jag har kommit idag med jobb, familj, en strävan efter att bli skuldfri och ett mod att ta itu med mina minnen genom att skriva boken. Hon är en otrolig klippa och jag älskar henne över allt annat. Jag vet att jag borde fokusera mig på alla de positiva bitarna och jag gör nog det ganska ofta, men samtidigt känner jag mig inte så stolt och stark. Hur kan jag göra det, när mitt missbruk faktiskt höll på att ta både mitt förstånd och mitt liv? Stark är man ju om man låter bli skiten överhuvudtaget. Själv var jag ju faktiskt så svag att jag inte kunde motstå det självförvållade begäret, så det känns lite kluvet när folk kallar mig för stark. Visst ser jag en styrka i att kunna bryta ett flera år långt beroende och behålla drogfriheten (jag kommer ALDRIG att knarka igen) och visst måste jag börja känna en stolthet över den bedriften, men den största styrkan och stoltheten har Ni som aldrig ens har provat. Behåll dem!

Onsdag 3/5 kl. 22:06

Var uppe på Universitetssjukhuset idag och hälsade på min flickväns morfar som fick en stroke i förrgår. Lyckligtvis var det en mindre stroke, så han kan både gå och prata, men har ingen känsel eller rörelseförmåga i vänsterhanden. Han och hans sambo betyder väldigt mycket för hela släkten, så oron blir ju givetvis stor när det händer någonting sådant här. Ser honom lite som min morfar också eftersom jag har bättre kontakt med honom, än vad jag någonsin hade med min riktiga morfar när han levde. Dessutom är han och hans sambo helt fantastiskt snälla människor som alltid dyker upp på födelsedagar och genuint bryr sig om alla de andra i släkten inklusive mig. De känner till hela min bakgrund, men har accepterat mig ändå vilket jag tycker är stort av ett äldre par över åttio år. Många skulle ögonblickligen ha dömt bort mig, men de gav mig ändå en ärlig chans och det är jag tacksam över. Har en riktigt bra relation till hela min flickväns släkt. Känner större kärlek, respekt och lojalitet för dem, än vad jag någonsin har känt för mina före detta så kallade kompisar.

Känner mig sjuk, slö och hängig, så det har inte blivit något arbete alls med boken idag, men i morgon ska jag sitta hela dagen och skriva... har jag planerat i alla fall. Har ju fått ordning på röran med tider och händelser, så nu är det bara att hoppas att skrivlusten infinner sig i morgon bitti. Misstänker samtidigt lite att jag undermedvetet försöker undvika att sätta mig och skriva eftersom jag precis ska börja med de absolut jobbigaste minnena nu. Men, men... ska kavla upp ärmarna och spika fast mig i kontorsstolen framför datorn. I morgon.

Tisdag 2/5 kl. 22:59

Oj, oj, oj.... det är verkligen rörigt att reda ut alla tidpunkter för alla de saker som hände under mitt sprutmissbruk och det är svårt att göra en flytande berättelse av det i boken. Därför har det inte blivit så mycket skrivet de senaste dagarna, men nu är det på väg att lossna igen. Har suttit idag och ritat upp månaderna och åren på ett papper och sedan fyllt i de olika händelserna på tidsschemat. Det var tre riktigt hektiska och intensiva år, så det är mycket jobb att rensa bland allt. Förstår inte hur jag hann med så mycket på så kort tid. Slås hela tiden av insikter som väcker ånger, ångest och skam. Bland annat hur jag belastade så många av mina vänner och bekanta med husrum, mat, pengar, skjuts, m m, m m. Så otroligt egoistisk och självcentrerad jag var! Antar att nästan alla missbrukare blir det ju längre ner i träsket de sjunker. Själv kämpade jag för att hålla näsan ovanför vattenytan och då var det ju inte så lätt att tänka på någon annan än mig själv, men jag skäms rejält när jag tänker på det idag. Hur roligt kan det ha varit att ha en psykotisk och beväpnad sprutnarkoman som kompis och/eller inneboende? Känns som om listan på alla de människor som jag borde be om ursäkt redan är alldeles för lång och bara fortsätter att växa. Visserligen har jag hunnit pricka av några av de viktigaste människorna på min mentala lista, men flera får jag inte tag på. Nåja, det löser sig nog med tiden.

Måndag 1/5 kl. 22:16

I natt hade jag drömmar om droger, våld och brott igen. Drömde bland annat att en kille försökte blåsa mig på ett stort parti amfetamin och att jag då tryckte ut hans ena öga med spetsen på en tesked. Mmm... jag vet, mindre trevligt, men faktum är att jag försöker att inte låta mardrömmarna påverka mig längre. De tillhör vardagen på något sätt och jag måste nog acceptera dem och lägga dem åt sidan på morgonen. Precis som jag måste acceptera mitt förflutna och så fort jag har skrivit klart boken, så kan jag förhoppningsvis lägga det åt sidan också. Tror nog att mardömmarna också kommer att försvinna någon dag. Har en riktigt positiv syn på min framtid... Allting ordnar sig! Det är en fascinerande och spännande resa som jag gör nu när jag skriver på boken. Lär liksom känna mig själv riktigt grundligt och när jag analyserar den förra Niclas, så förstår jag många gånger varför jag gjorde felaktiga och förhastade val. När jag skrev den första versionen av "Rivet skinn", så var jag ju fortfarande vilsen, osäker och långt ifrån klar med droger och brott (eländet hade ju knappt börjat)... trots att jag verkligen trodde det ett tag och försökte bryta med allt. Hade inte förmågan eller modet att se saker och ting som jag gör nu. Ju mer jag lär känna mig själv idag, desto mer inser jag hur dåligt den förra Niclas mådde. Uttrycket "den förra Niclas" kommer från min flickvän och mig när vi pratar om mitt förra jag. Det har bara blivit så att vi pratar om "honom" istället för mig. Skillnaden mellan mitt tänkande, förnuft och agerande förr och nu, är så stor att det faktiskt känns som om det är en helt annan människa vi pratar om. Skönt att ha någon annan att skylla på också:

- Vilken idiot han var den där förra Niclas!