Söndag 30/4 kl. 17:30

Hade en riktigt trevlig och rolig kväll igår. Gick till och med ut på krogen och tog ett par öl med min flickvän och våra vänner. Träffade några tjejer från fallskärmsklubben där också och det var ett riktigt roligt återseende. Saknar både hoppningen och människorna. Hoppas att jag kommer få råd att hoppa någonting i år, men det finns ju tyvärr så många andra stora hål som jag måste stoppa pengarna i. Nåja, allting ordnar sig... det brukar ju oftast göra det. Blir det ingen hoppning i år, så får det bli nästa år istället. Har inte skrivit något alls på boken idag, men det är ju valborgsmässoafton och lite ledigt måste jag ju kunna unna mig. Vi ska åka ut till min svåger på landet nu och grilla, så jag har tyvärr inte tid att blogga mer. Lägger in en kort beskrivning ur boken av resultatet från min lek med en hemmagjord bomb... som en liten varning så här i en av fyrverkeriets storhelger.

"Bomben hade slitit bort nästan hela min vänstra hand som såg ut som en stor blodig och uppfläkt köttklump med korta vita spetsiga benpipor som spretade upp. På min svårt söndertrasade högerhand saknades lillfingret, halva ringfingret, tummen hängde i bara musklerna och handflatan var nästan helt borta. På mitt vänstra knä hade jag rätt djupa sårskador och mina trumhinnor var bortblåsta. Mitt oigenkännliga ansikte hade omfattande sår- och splitterskador, var kraftigt svullet och läpparna var spräckta. Vänsterögat var helt söndertrasat förutom synnerven som hängde ut en bit och det blödde även ur mitt högra öga. Under den första operationen, som tog närmare fjorton timmar och inkluderade fyra läkare, upptäcktes även allvarliga inre blödningar som opererades direkt och det är en knepig känsla att veta att någon läkare har hållit i min lever, mjälte och rotat bland mina tarmar, njurar och inälvor. "

Lördag 29/4 kl. 12:55

Känner mig både deprimerad och frustrerad, och måste skriva av mig. Konflikten på jobbet i förrgår satte sina spår. Jag skulle ju ALDRIG ge mig på någon av ungdomarna handgripligen hur dryga, dumma och uppkäftiga de än må vara. Det vet både jag själv och mina arbetsgivare, men det är jobbigt att den förra Niclas fortfarande bubblar i mig när jag blir arg. Det gör mig både rädd och besviken. Den förra Niclas löste ju gärna konflikter med våld och det var helt ärligt alltid en tillfredsställande skön känsla att slå ner någon eller trycka en pistol i ansiktet på någon som jag ansåg förtjänade det. Jag hade total brist på empati och hade aldrig några som helst samvetskval efteråt. Tvärtom var jag nöjd, stolt och självbelåten. Jag fullkomligt avskyr att det fortfarande finns en liten slumrande del i mig som saknar den känslan när jag blir arg och jag vill verkligen inte känna så. Det är skitjobbigt! Konflikten på jobbet väckte den lite och i natt när jag var ute och gick med Prozac, så hörde jag ett ungdomsgäng några kvarter bort som festade, skrek och bråkade. Jag sökte upp dem i närheten av en stängd ungdomsgård, gick med flit förbi dem på nära håll och hoppades på att de skulle börja tjafsa med mig, mucka gräl eller till och göra ett utfall mot mig... bara ge mig en anledning. Så förbannat onödigt av mig, men lyckligtvis hände ingenting. Vad f*n tänkte jag på? Blir så grymt besviken på mig själv! Vet av erfarenhet att man söker bara bråk om man själv mår dåligt och av den anledningen kommer jag inte att gå ut på krogen ikväll. Dricker inte alkohol längre och att vara på krogen med en massa fulla idioter är ju bara dumt när jag känner så här. Trots allt så har jag nått långt med mig själv de senaste två-tre åren och måste fortsätta att fokusera på mina framsteg och min framtid. Jag är inte lika självcentrerad, våldsbenägen och osäker längre och jag har empati. Visserligen har jag fortfarande en hel del att jobba med, men handen på hjärtat; Vem har inte det?

Fredag 28/4 kl. 22:26

Försökte skriva lite på boken när jag kom hem från jobbet, men var alldeles för trött. Istället sov jag ett par timmar och tillbringade resten av kvällen med min flickvän i soffan framför teven. Har diarré och känner mig både trött och hängig, vilket inte bådar gott inför morgondagen då en av mina bästa vänner fyller trettio. Ska gå ut med Prozac nu och sedan gå och lägga mig, så jag kopierar istället in ett litet avsnitt från boken:

" Jag var helt väck i huvudet och hade problem med att prata ordentligt.
– Nu vet jag inte om det bara är nojor, men jag tyckte att ni snackade skit om mig, sade jag. Jag har ringt en ambulans åt mig, men nu står jag här och funderar på att ta en kniv och skära halsen av dig, fortsatte jag och nickade mot en kökskniv som låg på diskbänken.
– Det är bara nojor Niclas… jag lovar, sade han då. Du är bara nojig.
Han hävdade att han inte var skyldig till någonting och att jag hade vanföreställningar. Nu i efterhand förstår jag hur rädd han måste ha varit, men jag minns inte så mycket av den fortsatta konversationen, utan tog till slut med mig mina kläder, min mobil och gick ner på gatan där jag mötte ambulansen. Bemötandet på akutmottagningen var allt annat än varmt. Alla tittade på mig med riktigt nedvärderande blickar och min skam var total. Tårarna började rinna okontrollerat på mig och jag grät som ett litet barn. I mitt extremt påtända tillstånd försökte jag förklara för sjuksköterskorna att jag egentligen inte var någon narkoman, att jag faktiskt varnade ungdomar för droger under mina föreläsningar och att jag själv hatade skiten, men ingen ville lyssna på mig. De få orden någon sade till mig var korthuggna. De ignorerade mig och jag kände mig otroligt bortstött och kränkt. "

Torsdag 27/4 kl. 23:06

Det var roligt att komma tillbaka till jobbet, men jag fick bara drygt en timme med några av mina arbetskolleger/arbetsgivare innan de slutade och lämnade värstingarna i mitt våld. Ungdomarna har precis gått och lagt sig... det är ju sängdags för dem senast 23:00. I natt har jag jouren och går på mitt ordinarie pass kl. 08:00 igen, men i morgon kväll är jag ledig igen och har då gjort mina 20 timmar för den här veckan. Den yngsta av killarna, bara femton år, har haft riktiga attitydsproblem hela eftermiddagen och är ofta verbalt provokativ, så jag blev till slut riktigt arg. Efter det blev han lugn och precis innan läggdags, pratade vi igenom kvällen och allt löste sig. Skönt! Det är påfrestande och frustrerande att ha konflikter med unga och arga människor som inte tycks förstå och inte vill lyssna, utan bara käftar emot och är kaxiga. Hmm... påminner om någon jag kände för många, många år sedan.

Känns lite som den förra Niclas kommer fram lite under konflikterna, vilket gör dem extra jobbiga. Jag får liksom två personer att kämpa mot då. I vissa situationer får man inte bli arg, medan man i andra måste bli det, eller till och med låtsas att man är det. Idag behövde jag inte låtsas. Många tror att jobbet som behandlingsassistent på ett ungdomshem är som att sitta barnvakt (jag trodde det själv i början), men det är väldigt långt ifrån sanningen. Försök att uppfostra och undervisa ett gäng kantstötta, uppkäftiga och problemfyllda ungdomar med olika diagnoser själv, så kanske du kan sätta dig in i arbetsuppgifterna, ansvaret och det känslomässiga engagemanget. Låter det skoj? Tycker trots det att jag har världens bästa jobb. Själv har jag ju ingen utbildning som mina arbetskolleger/arbetsgivare har och det känner jag att jag saknar ibland. De är otroligt kunniga och beslutsamma. Min brist på utbildning vägs förhoppningsvis upp lite av min erfarenhet, mitt tidigare liv och mitt sunda förnuft, men jag ska även börja läsa böcker i ämnet. Vill ju vara bra på det jag arbetar med och det blir ju extra viktigt när det är unga människor som verkligen behöver hjälp... även om de oftast inte inser det själva och gärna visar sin otacksamhet. Men som sagt; Jag är otroligt glad och stolt över mitt jobb ändå!

Onsdag 26/4 kl. 23:09

Den absolut tråkigaste dagen på hela månaden... dagen då jag och min sambo betalar alla räkningar. Blir alltid väldigt låg, men vem blir inte det av att betala skulder och räkningar. Men den dagen då jag betalar den sista skulden, så kommer jag att vara allt annat än deprimerad... om sex år närmare bestämt. I alla fall med dagens takt. Förbannar mig själv över mitt förflutna, som kostade mig 6 675 kronor denna månad. 3 550 kronor i skulder till inkassobolag och 3 125 kronor för läkarintyget till mitt körkortstillstånd. Det är ju så man vill gråta, men som jag har sagt tidigare; Jag skördar ju bara det jag själv har sått. Kan ju tyvärr inte skylla mina problem på någon annan än mig själv, men f*n vad skönt det vore, om allt vore någon annans fel. Skulle nog kännas lite bättre då, men jag måste försöka att förlåta den förra Niclas... fast det kan vara riktigt svårt ibland. Glömde ju bort att tippa lotto idag igen, så vi får nog dras med skulderna ett litet tag till. Men på lördag drar de förhoppningsvis mina magiska nummer och då... nää, känner att jag nog har förbrukat all tur man kan ha under en livstid. Eller flera.

Trodde inte att det skulle bli så mycket skrivet på boken idag eftersom min sambo skulle skriva en uppsats på datorn, men det blev i alla fall fyra sidor till. Hade en riktig svacka idag när jag skrev... allt var ju så rörigt under vissa perioder i mitt sprutmissbruk, så det är svårt att reda ut tidpunkterna, men lyckades nog ganska bra till slut med lite hjälp av min flickvän. Är nu inne på det tredje nya kapitlet och det känns fortfarande som om jag bara har börjat. Känner både en stolthet och lättnad över det som jag hittills har skrivit, men samtidigt växer oron och tanken:

Vad kommer folk att tro om mig egentligen?

Har ju faktiskt aldrig själv läst något så självutlämnande och detaljerat om en sprutmissbrukares vardag, handlingar och tankar, men samtidigt känner jag ett tvång att skriva om allt för att liksom bli av med det. Hoppas att alla bara kan förstå att jag faktiskt är normal i huvudet idag.

Tisdag 25/4 kl 20:29

En bra natt utan särskilt jobbiga drömmar, så jag sov ända till efter tio. Tränade idag också och det har börjat kännas i kroppen att jag har kommit igång igen... skönt! Det har hittills bara blivit två sidor på boken idag, men dagen är inte slut än. Har lite problem att komma ihåg vissa tidpunkter, så jag har ringt lite idag för att ta reda på fakta (undrar om folk förstår vilket jobb det är att skriva en bok?!). Bland annat ringde jag en före detta vän för att kolla, men han har uppenbarligen fortfarande psykiska problem och orkade inte vara någon "räddande ängel" igen. Jodå, han beskrev sig faktiskt så! Visst gav han mig en hel del hjälp ett par gånger under mitt missbruk, men en "räddande ängel" är väl att ha lite höga tankar om sig själv? Han förstod nog inte varför jag ringde... undrar om han fortfarande är pillermissbrukare? Det verkar inte bättre. Nåja, hoppas att han också kommer till insikt någon dag och kan bli en samhällsnyttig och ansvarstagande medborgare.

Pratade med min chef nyss och han sätter in min semesterersättning i morgon, så jag kan lösa ut det svindyra läkarintyget för mitt körkortstillstånd. Så skönt att ha ett jobb! Så skönt att ha en vettig chef! Kan inte fatta att det ska kosta 3200:- för ett läkarintyg?! Hur många tusentals kronor till kostar sedan körkortet? Tänk er då de människorna som försöker kämpa sig tillbaka in i samhället utan jobb eller någon de kan låna pengar av (broarna brukar ju vara brända bakom de flesta). Körkort är ju oftast vara ett krav när man söker jobb, så det blir lite moment 22 över det. Jag inser mer och mer vilken tursam kille jag egentligen är, och hur hårt jag har kämpat för att komma dit jag är idag... och hur hårt jag fortfarande kämpar för att nå mina mål; Heltidsjobb, körkort och skuldfri. Då som först kommer jag att känna mig hel, men ett hus och barn står också högt på önskelistan. Måste komma ihåg att lämna in en lottorad i veckan.

Måndag 24/4 kl. 22:17

Var och tränade idag igen vilket kändes kanon, men jag höll på att missa det på grund av arbetet med boken. Försöker också komma ihåg att äta ordentligt när jag sitter och skriver, och det har gått bra de senaste dagarna. Har lagt på mig några av de kilona som jag har tappat de senaste veckorna. Skrivandet går riktigt, riktigt bra! Är snart klar med ytterligare ett nytt kapitel, men det är fortfarande bara början. Har inte så mycket tid att blogga idag, så ni får hålla till godo med ett litet avsnitt ur den nya delen av boken.

"Jag brukar beskriva ett sug efter amfetamin som en själslig klåda. Om ni föreställer er att ni har ett myggbett som kliar enormt och trots att ni vet att klådan blir värre om ni kliar, så lovar ni er själva att bara klia en sista gång. Multiplicera sedan den klådan med tusen, så kommer ni i närheten av hur det var för mig. Under hela min tid som sprutnarkoman, lovade jag ofta mig själv uppriktigt:
– Okej, bara en sista gång… bara en spruta till, sen lägger jag av.
Jag minns vid ett tillfälle när jag var på gymmet och tränade, då suget plötsligt kom över mig.
Vad gör jag här när jag kan vara hemma och knarka?! tänkte jag.
Hjärtat började banka, jag blev bajsnödig, fick handsvett och bara några minuter efter att jag hade påbörjat min styrketräning, så avbröt jag passet och sprang hem för att snabbt kunna stilla min själsliga klåda med en spruta amfetamin. Jag sprang verkligen hem. Nu knarkade jag ju inte varje dag i början, utan höll mig till 3-5 missbruksperioder i månaden, men tankarna på det nästkommande tillfället då jag kunde låsa in mig och knarka ner mig, fanns alltid där. Alltid. Mina missbruksperioder kunde variera mellan 1-3 dygn och jag planerade oftast in dem väl. "

Söndag 23/4 kl. 22:16

En lite småtråkig natt. Dels somnade jag inte förrän vid 4-tiden på grund av alla tankar kring skrivandet... min hjärna gick på högvarv. Dels hade jag jobbiga drömmar när jag väl hade somnat. Det här förtog lite av min skrivlust idag och dessutom har det varit riktigt fint väder, så jag och min nya vän (min granne) åkte in till stan, tog en glass och gottade oss i solen. Nu på kvällen har dock min skrivlust återvänt, så det har blivit några sidor idag i alla fall. Men eftersom det är söndag och jag inte vill försumma min flickvän helt, så fortsätter jag i morgon istället. Pratade med min flickvän idag och undrade om jag kanske är alldeles för öppen och ärlig i boken, men fick inte något direkt svar. Vill ju inte att hon ska skämmas för mig när boken kommer ut, men själv har jag skämts allt för länge. Det är slut på det nu.

Det var skönt att komma ut lite idag och jag inser att jag måste komma ut oftare... inte bara när jag åker till jobbet eller träningen. Men jag trivs med att vara hemma i lugnets trygga vrå och har nog blivit lite av en ensamvarg. Umgås ju faktiskt inte med någon, förutom med grannarna och min flickväns släkt. Känner att jag saknar mina gamla kompisar (de som har skärpt till sig) och hade jag haft körkort, så hade jag garanterat hälsat på några av dem idag. Ska förhoppningsvis lösa ut intyget om min drogfrihet i veckan och skicka in ansökan om körkortstillståndet, så jag kan ta mitt körkort igen till sommaren. Med ett körkort i handen lär jag ju komma ut lite oftare också. Nu är det dags att söndagsmysa lite!

Lördag 22/4 kl. 23:11

Phu, det kommer att bli en tjock bok! Har skrivit precis hela dagen och ändå inte kommit så långt tidsmässigt, så jag undrar om den nya delen av boken kommer att bli lika lång som den gamla. Det verkar fullt möjligt. Har ju hänt alldeles för mycket sedan den gamla boken slutade. Känns riktigt skönt att skriva av mig och verkligen öppna upp mig helt och hållet. Folk kommer nog att bli förvånade över att jag törs utelämna mig själv så mycket, men det är befriande att göra det... "And the truth will set you free!". Fantastisk bra känsla! Har de senaste dagarna ringt runt till gamla vänner och bekanta för att få deras tillstånd att använda deras riktiga namn. Alla har hittills sagt ja, men vissa tänker jag inte ens fråga. Ett par fingerade namn kommer jag inte att ändra på... till deras lättnad. Det var riktigt roligt att prata med vissa som jag inte har pratat med på många, många år. Kul att höra att det går bra för dem! Brinner verkligen av skrivlust nu och jag ser fram emot morgondagen då det blir ett långt arbetspass igen. Mitt vanliga arbete på behandlingshemmet återupptas i slutet av nästa vecka. Har ju varit ledig i snart tre veckor på grund av inarbetade timmar, så det ska bli skönt att börja jobba och träffa grabbarna igen. Saknar alla på jobbet.

Fredag 21/4 kl. 19:49

En lite halvjobbig natt med drömmar om misär och droger. Alltid när jag drömmer om sådant, så har jag en riktigt förnedrande känsla och allt är så smutsigt. Det är alltid lika skönt att vakna då och inse hur bra jag har det idag. men jag har verkligen kämpat för att komma hit jag är idag. Det är dock fortfarande en liten bit kvar... vill bli kvitt skulderna och ta mitt körkort. Betalar ju 3 000 i månaden på gamla skulder och skadestånd och har lite över 200 000 kvar att betala nu, men ser ändå ljuset i tunneln. Har gått i över ett år och lämnat prover för att styrka min drogfrihet och överklagat till länsrätten för att få nedsatt spärrtid... och fick det, så snart ska jag lösa ut läkarintyget. Bara det kostar 3 125 kronor. Skördar ju det jag har sått genom åren... men attan vad mycket det är att skörda!

Jag och min flickvän sitter nu barnvakt hos min svåger, så det blev bara ett par sidor skrivna på boken idag, men i morgon ska jag sitta hela dagen och skriva. Vilket jag verkligen ser fram emot. Kom iväg till träningen idag och på bussen dök en ständigt återkommande tanke upp:

Syns det på mig att jag har varit narkoman och kriminell?

Själv ser jag ju det direkt på folk. "It takes one - to know one", men undrar om den "vanliga" medborgaren ser sådant? Själv står jag ibland framför spegeln, synar mitt ansikte och tänker på det som jag skulle operera om jag hade råd. Vill radera ut ärr, rynkor och det synliga benbrottet på näsan... allt som kan ge en vink om mitt tidigare hårda leverne. Hmm, ska nog lämna in en lottorad i morgon.

Torsdag 20/4 kl. 23:37

Ytterligare en bra natt. Måste vara mitt skrivande på boken och bloggen som jagat iväg demonerna. Var i Norrköping idag och föreläste för blivande socionomer och behandlingsassistenter. Föreläsningen gick bra och många fick nog en hel del att tänka på. Trots att det alltid är känslomässigt jobbigt att berätta mitt livs historia, så är det ändå befriande... och riktigt utmattande. Är alltid totalt slut efter en föreläsning. Jag stöp i sängen när jag kom hem vid 5-tiden och somnade direkt. Min flickvän gick inte ut på krogen idag eftersom hon har alldeles för mycket att göra imorgon, så vi åkte till Ica Maxi på kvällen och storhandlade. Vadå?!.. ibland går ju fantomen också omkring på stadens gator som en vanlig man.

Har skrivit knappt en hel sida på boken idag, men är fullt medveten om att det kommer sådana här dagar ibland när jag inte får mycket gjort. Väntar också på att andra saker ska dyka upp i kölvattnet av mitt skrivande, som till exempel magkatarr, sömnlöshet och ångest. Har bara fått små smakprov på dessa, men vissa biverkningar har jag redan. Bland annat har jag gått ner nästan fem kilo på tre veckor. Glömmer ju bort att äta när jag sitter fast i skrivandet och någon regelbunden styrketräning har det heller inte blivit. Men vet ni vad... det gör inget! Kan ta allt det här "negativa", men ändå skratta. Jag är lycklig och livet är fantastiskt!

Onsdag 19/4 kl. 22:46

Ytterligare en riktigt bra natt med en lång och djup sömn. Vaknade halv nio i morse och har varit på ett mycket gott humör sedan dess. Satte mig direkt och skrev på boken efter Prozacs morgonpromenad. Som vanligt rann tiden iväg framför datorn och klockan 14:00, när en journalist och fotograf från Corren kom hit, så satt jag fortfarande och skrev. De stannade i över två timmar och trots att det stundtals var känslosamt att prata om mitt förflutna, så uppskattade jag besöket och är övertygad om att de också gjorde det. Det var riktigt kul att återse fotografen och trots att vi alltid bara har träffats på grund av hans jobb, så kändes det ungefär som att träffa en gammal vän. Reportaget kommer inom en vecka och det känns redan befriande med tanke på allt som de kommer att skriva om.

I morgon ska jag åka iväg och föreläsa på en skola i Norrköping, så jag får fortsätta med boken i morgon kväll eftersom min flickvän ändå ska gå ut på krogen då. Själv går jag nästan aldrig ut på krogen längre eftersom jag har slutat dricka. Nu ska jag gå ut med Prozac och sedan bada honom... vilket han verkligen hatar, men nu är det tyvärr riktigt nödvändigt. Vi har varit ute hos min "svåger" på landet och gratulerade honom på födelsedagen, så Prozac har sprungit lös hela tiden och skitade ner sig rejält. God natt!

Tisdag 18/4 kl. 22:32

Blev ingen träning idag heller... glömde bort tiden när jag satte mig och skrev, så helt plötsligt hade hela dagen gått. Blev i alla fall klar med det första kapitlet i den nya delen av boken och det lär bli mer kapitel än vad jag först hade räknat med. 10-12 helt nya kapitel kanske. Det väckte många jobbiga känslor när jag idag skrev om mitt sprutmissbruk... då amfetaminet visade mig sitt rätta skoningslösa ansikte och förvandlade mig till en viljelös slav med en dåres förnuft och en galnings hjärna. Fick till och med hjärtklappning och handsvett när jag skrev. Helt otroligt att jag lever idag och är normal! De som läser boken kommer garanterat att tycka det också... eller tvivla på det. Antar att psykiatriker och psykologer kommer att frossa i de avsnitten då jag beskriver psykoserna och hallucinationerna. Är jag verkligen helt frisk och återställd i hjärnan idag, eller är jag verkligen helt frisk och återställd i hjärnan idag, eller är jag verkligen helt frisk och återställd i hjärnan idag, eller är jag.... ;)

Tisdag 18/4 kl. 11:47

En riktigt bra natt med en lång konstant sömn och normala drömmar. Ändå är jag rätt trött och hade med lätthet kunnat gått och lagt mig igen efter frukosten. Sov antagligen för länge. Corren ringde i morse och meddelade att de kommer i morgon och gör en story om mitt nya liv. Blir kul att visa alla hur bra jag faktiskt har det idag. På grund av mitt skrivande, har jag den sista tiden försummat styrketräningen, men idag ska jag banne mig komma iväg och träna... trots tröttheten och skrivklådan. Genom min sajt "Missbrukskonsulten" fick jag igår ett mejl av en tjej i västergötland och hon ville ha både lite råd och svar angående sin förra kille som missbrukar. Pratade med både henne och honom ett bra tag och kände igen situationen då jag själv hade förhållande och missbrukade. Hoppas att det jag sade var till någon hjälp och att han kan kämpa sig tillbaka till både drogfrihet och till henne. Ska försöka hålla kontakten med dem. Nu ska jag skriva lite på "Rullat skinn" ; ) Bloggar mer ikväll.

Måndag 17/4 kl. 13:22

Förra sommaren/hösten försökte jag och min sambo att hjälpa en ung och söt, men kraftigt vilsen tjej från ett växande missbruk och vi lät henne bo hos oss i några månader. Det var jobbigt och påfrestande för oss alla eftersom hon tog ett par återfall, men till slut (efter att socialens maskineri sakta snurrat i några månader) kom hon in på ett behandlingshem. Ringde hennes pappa idag för att höra efter hur det hade gått för henne och till våran stora glädje går det riktigt, riktigt bra. Hon har börjat plugga på komvux och hennes pappa lät stolt över hennes framsteg. Fällde till och med en del glädjetårar efter samtalet. De skulle förhoppningsvis komma förbi på en fika någon dag nu eftersom hon är hemma på permission. Bättre start på dagen kunde jag knappast ha fått och hennes framgångar glädjer mig oerhört. Hoppas hon klarar sig hela vägen och att drogdemonerna får en själ mindre att frossa på.

Min flickvän ska åka och jobba snart och då ska jag kasta mig in i arbetet med boken igen. Har vilat från skrivandet nästan helt under påskhelgen, så nu brinner jag av iver att sätta igång igen... och mitt humör är på topp!

Påskdagen 16/4 kl. 12:48

Vaknade utvilad i morse, men blev tyvärr osams med min flickvän innan vi ens hade klivit upp ur sängen. Vi låg och pratade om min intensivaste missbruksperiod då min verklighetsuppfattning ständigt rubbades av psykoser och hallucinationer. Själv vet jag ju inte vad som var verklighet, men det jag upplevde då var ju sanning och verklighet för mig. Jag blev arg och frustrerad över att min flickvän inte kan tro på något av mina upplevelser då. ALLT som hände var ju faktiskt inte nojjor. Så mycket vet jag.

Vid ett tillfälle såg jag henne tydligt med en annan kille och jag sprang efter dem, men de hoppade in i hennes bil och stack iväg med en rivstart. Fem minuter senare dyker hon upp i Motala i samma bil och med exakt samma kläder, trots att hon egentligen skulle vara i Linköping. Hon hävdar än idag att det var en hallucination och en nojja när jag såg henne med den andra killen, och att det var en ren tillfällighet att hon hade samma kläder på sig som jag hade sett henne i fem minuter tidigare. Jag var extremt snurrig, så det är troligtvis så att det bara var min sjuka hjärna som spelade mig ett grymt spratt och jag har valt att tro på henne. Men samtidigt försökte jag dumt nog förklara för henne i morse att MÖJLIGHETEN fanns att det jag då hade sett var verklighet, trots att jag själv inte längre tror det. Det var en jobbig diskussion för oss bägge, men vi älskar varandra och löste snabbt vårt lilla gräl och kramade om varandra.

Påskafton 15/4 kl. 21:47

Har varit på en mycket trevlig påskmiddag hos min "svärfar" och hans kvinna. Nästan hela min flickväns släkt var där. Vi har ätit riktigt gott och suttit ute i solen hela dagen, så jag har inte jobbat något med boken alls. Fast mina tankar på den har alltid funnits där. "Svärfar" och hans kvinna gav oss ett kuvert (en liten påskpresent) med en tusenlapp i. Blev väldigt förvånad och tacksam. Varför var inte mina föräldrar någonsin så generösa? Vilken snäll och härlig familj min flickvän har! Riktigt rörande många gånger faktiskt. Sammanhållningen i släkten är stor och det känns fint att få uppleva en varm familjekänsla. Har ju liksom aldrig gjort det. Alla i hennes släkt känner till mitt förflutna, men accepterar mig ändå. Vet att de inte känner till omfattningen av mitt tidigare missbruk och kriminalitet, men det hade nog inte spelat någon roll... hoppas jag innerligt. Känner mig uppriktigt omtyckt, accepterad och välkommen, och det är mer än vad jag kan säga om de andra familjesubstituten jag sökt mig till; Brödraskapet MC, Bandidos MC och andra grupperingar. Det var ju det här jag letade efter hela tiden. En helt vanlig familj. Tack älskling!

Påskafton 15/4 kl. 04:34

Hjärnan går på högvarv och det är helt omöjligt att somna. Tänker på det som jag har skrivit i boken den senaste veckan och på allt det som jag ska skriva om. Dessutom blev det nog lite för mycket att bearbeta idag, så jag klev upp ur sängen, tog en snus och tänkte blogga lite... och hoppas att jag kan rensa mina tankar lite. Känner ju igen den här sömnlösheten från första boken jag skrev, men då var jag långt ifrån lika stark, återanpassad och insiktsfull som jag är idag. Även om jag trodde mig vara det då. Idag står jag trots allt med båda fötterna på jorden, så jag är faktiskt varken bekymrad eller orolig. Ser fram emot det fortsatta skrivandet med stor entusiasm och glädje, men vet samtidigt att det lär komma fler svackor i mitt välmående på grund av skrivandet och det priset är jag beredd att betala. I slutändan vet jag ju att arbetet med boken kommer att läka alla gamla sår och det är ju den största anledningen till att jag skriver.

Ha nu en riktigt glad påsk allihop (över 900 besökare på två veckor!)!

Långfredagen 14/4 kl. 22:47

Phu, vilken dag! Har pratat med Erik två gånger idag och det var som vanligt jättekul och intressant, men lite halvjobbigt då vi pratade om allt som hände förr; Hur otroligt likgiltiga vi var, vilka som är döda och vem som dödade vem. Förstår att mycket i min nya bok kommer att låta otroligt för "Svensson". Tänk om jag då hade kunnat skriva om ALLT? Vissa saker är fortfarande inte preskriberade och andra saker direkt olämpliga både för min egen och andras säkerhet. Efter överläggning med Erik har jag beslutat mig för att inte skriva om "de andra sakerna", men det kommer att både räcka och bli över ändå med tanke på allt annat som tillkommer. Den första versionen av min självbiografi kommer att blekna i jämförelse både språkmässigt och innehållsmässigt. Uppmärksamheten lär nog också bli betydligt större.

Dessutom har jag haft besök av två goda vänner idag. Den ena av dem har jobbat som dörrvakt och torped i Stockholm, och även vi pratade om obehagliga saker från vårt förflutna. Efter att de bägge hade gått, satte jag mig igen och skrev på boken tills jag tröttnade för fem minuter sedan, så det har varit många jobbiga timmar idag. Adrenalinet har pumpat i mig då jag har återupplevt allt skit, så jag är helt slut och det känns som om jag har sprungit ett maratonlopp... vilket kanske är bra eftersom det inte blev någon träning idag heller.

Långfredagen 14/4 kl. 10:19

Trots det intensiva skrivandet igår, så har jag konstigt nog haft en riktigt bra natt... i alla fall vad jag kan minnas och det är väl det som räknas?! När jag ligger i sängen på morgonen och ropar "Var är min kompis då?", så kommer Prozac springandes och hoppar upp. Min sambo och jag brukar gosa med honom på morgonen och får då alltid en riktigt bra start på dagen. Min flickvän ska, precis som igår, jobba hela dagen och kvällen (hon studerar annars), så jag ska bara träna och sedan fortsätta skriva på boken. Har en otrolig skrivklåda! Sade till min flickvän imorse att jag vill skriva färdigt den här boken och sedan börja på en ny. Vill ju skriva en roman... och då en lite roligare sådan.

Har inte pratat med Erik på snart en vecka, så jag ska ringa honom idag. Dels för att önska glad påsk, men också för att rådfråga honom om några saker. Vi begick ju en massa grova brott som jag vill skriva om och måste givetvis kolla upp att inte några av offren (andra kriminella) inte kommer att ta hämnd. Jag måste också ringa till min advokat och kolla upp så några av brotten är preskriberade. Vore kanske lite dumt att skriva om dem annars, eller?

Torsdag 13/4 kl. 23:39

Har suttit över nio timmar idag och arbetat med boken! Blev klar med omarbetet av den gamla versionen och har börjat med de nya kapitlen. Känns kanon, men har nu riktigt ont i huvudet och är helt slut. Måste gå ut med Prozac, duscha och krypa ner i sängen, så jag fattar mig kort. Här kommer ett kort utdrag.

"När jag var på väg tillbaka till min cell, passerade jag en öppen cell på min vänstra sida. Där inne satt en kille med en spruta i armen och han letade efter svar. När jag passerade, tittade han upp och hälsade på mig.
- Tjena!
- Tja, svarade jag och fortsatte.
Jag blev helt paff.
Är det här nåt jävla knarkarnäste?! tänkte jag och kände mig illa till mods. Hur fan törs han sitta så där med en öppen dörr?!
Några meter längre ner i korridoren passerade jag en annan öppen celldörr på min högra sida. Där inne satt två killar och rökte heroin på foliepapper. Den ena sög i sig röken med ett rör, medan den andre tittade på mig och hälsade med en nickning. Jag gick in i min cell, stängde dörren och satte mig på sängen.
Var har jag hamnat alltså?! Är det här dolda kameran, eller?! Här kan jag ju inte vara kvar!

Jag sökte mig upp till motivationsavdelningen igen, men fick avslag och eftersom jag inte ville jobba, fick jag inte flytta ut till de ordinarie avdelningarna heller. Så jag blev kvar på sjukan där varje dag var som en seg söndag och jag lärde känna en hel del minst sagt udda människor. De flesta på avdelningen satt för grova våldsbrott och med inlevelse berättade de hur de hade skurit folk i halsen eller huggit kniven i någon. "

Torsdag 13/4 kl. 13:25

Lite halvjobbig natt igen. Drömmer ibland om en gammal kompis som ännu inte har hittat sig själv. Han går omkring uppsvälld på steroider, viftar med vapen, säljer droger och begår brott, och tror att han är något som han inte är... precis som jag gjorde. Jag VET att han innerst inne är en snäll, osäker och känslig kille. Träffade honom för snart ett år sedan och trodde att han var på väg att ändra sig. Han berättade att han hade fått barn igen och han visade mig stolt ett foto. Senare på kvällen spårade han ur, slog ner en kille (och sedan skröt om det), pratade högt om droger och brott, och betedde sig riktigt dåligt. Idag är det en gåta för mig hur kan man vilja leva det livet, och framför allt när man har barn? Vet ju av egen erfarenhet att de som ställer till bråk och måste hävda sig inte mår bra. Frågan är om han är medveten om det själv? Antagligen inte.

Struntar i att träna nu och siktar istället på att redigera klart hela boken idag. Kommer tillbaka ikväll med en rapport. Ha en underbar dag!

Onsdag 12/4 kl. 19:41

Inga direkt jobbiga drömmar inatt. Är ju ledig från jobbet i en vecka till och min flickvän har påsklov, så det känns lite som en söndag idag. Har suttit precis hela dagen och gjort klart ytterligare fyra kapitel på boken. Var helt inne i arbetet när telefonen ringde och "väckte" mig och det var förvånande att klockan visade så mycket som halv åtta. Känns som om jag försummar min sambo lite när jag sitter framför datorn så här länge, men hon visar full förståelse. Ser verkligen fram emot att börja skriva de nya kapitlen, vilket lär bli i helgen. Här är ett kort utdrag ur boken.

"När jag räknade på hur mycket som jag skulle tjäna, kunde jag inte längre motstå frestelsen utan ordnade fram tio gram amfetamin som jag tog in med hjälp av en annan fånge. Två gram fick han för besväret. Själv smakade jag inte ens på det eftersom jag fortfarande tyckte att droger var obehagligt och nästan skrämmande. Tiden på Tidaholm gjorde mig emellertid avtrubbad. Pundarna sprang i skytteltrafik, mitt amfetamin tog slut på bara någon timme och jag blev några tusen kronor rikare. Några sprutor eller kanyler fanns inte, utan pundarna tillverkade sina egna verktyg. Ett verktyg som flitigt användes var en kulspetspenna med en tjock slipad spets som var cirka 1 cm lång och jag fattade aldrig hur de kunde trycka in den i armen för att sedan sakta blåsa in lösningen. En pundare satt blek, kallsvettig och stack sig ett tiotal gånger på både armar och ben med den slipade pennspetsen utan att få ett riktigt lyckat svar. Det var klart obehagligt att se. Blodet rann från såren efter den tjocka ”sprutan”, men till slut gav han upp och hällde den blodiga amfetaminlösningen i en kopp och drack upp det istället. Lite senare, i en annan cell satt fyra pundare och delade på samma slipade penna och sköljde den bara mellan varje sil.
– Fan… är ni inte rädda för att få Hiv? frågade jag.
– Äh! Finns ingen här som har Hiv, svarade en av dem säkert, men jag förstod inte då hur han kunde sätta sitt liv på det. Men idag, efter att själv ha varit sprutmissbrukare, så förstår jag bättre. Man är villig att ta stora risker bara man får i sig drogen och kan stilla suget. Det var en magstark upplevelse att se hur pundarna betedde sig och jag tog aldrig in några mer droger."

Ska nog börja lägga till något utdrag ur boken här på bloggen ibland. Hoppas att det uppskattas? Nu ska vi gå in till grannarna, äta middag och titta på film. Vad mysigt man kan ha det om man vill!

Tisdag 11/4 kl.21:27

När jag var och tränade idag, så såg jag en kille på gymmet som påminde om mitt förra jag, innan min tid som sprutmissbrukare. Han var uppsvälld på steroider och hade en fet guldkedja runt halsen. Jag måste ju ha mått så dåligt och haft sådan liten självkänsla att jag var tvungen att förstärka den med stora muskler, en stor guldkedja, tatueringar och en farlig blick (Se bilden ovan). Ville gå fram till killen och säga att jag förstår hur dåligt han egentligen mår, men det hade ju bara varit dumt. Jag hade ju inte varit särskilt förstående för den sortens kommentar själv på den tiden det begav sig.

Skrivandet och redigerandet har gått bra idag. Två kapitel till av den gamla versionen har fått nytt liv, nytt budskap och en betydlig förbättring. Förstår knappt varför så många tyckte att den första versionen av boken var bra. Såg de inte igenom den påklistade tuffa fasaden och det tillgjorde språket? Tänker ibland på om någon vilsen pojke har läst den och tyckt att det verkade häftigt och börjat gå samma väg? Hemsk tanke. Vill ju inte vara någon förebild för någon kriminell wannabe. Den risken försöker jag nu att minimera. Har varit på gott humör och haft en riktigt bra dag idag. Hade Ni det också?

Tisdag 11/4 kl. 11:44

En bra natt med bara lite vapenskrammel. Vilket väder! Det bara spritter i benen! Värmen och den klarblå himlen får mig att vilja hoppa fallskärm och jag kan nästan känna lukten och höra ljudet från flygplanen i klubben. Tyvärr lär det nog inte bli någon hoppning för mig i år på grund av ekonomin. Kanske, kanske finns det en liten chans när jag får tillbaka skatten i sommar, men bara medlemsavgiften och försäkringen kostar 2 600 kronor. Började hoppa för två år sedan då rastlösheten, knarksuget och ensamheten höll på att bli för mycket och det var bland det bästa jag gjort. Äntligen hände det något i mitt liv igen (något lagligt) och jag träffade nya vänner som var normala. Är övertygad om att när man bryter sin relation med drogerna och de så kallade vännerna, måste man hitta ett substitut. Det går ju inte bara att bryta med allt och tro; "Om jag sätter mig här i soffan och glor in i väggen ett par år, så blir allt nog bra". Tro mig, jag försökte. Det resulterade bara i en stor deppression, som lättade lite när jag skaffade hund. Döpte ju honom till Prozac för han blev mitt lilla lyckopiller. Den största solstrålen i mitt liv, är varken hoppningen, hunden eller jobbet, utan min älskade flickvän.

Jobbade på bra med boken igår och det blev ytterligare ett par kapitel. Känner att boken blir betydligt bättre och något som jag kommer att kunna vara stolt över. Inget glamouriserande, inga töntiga slanguttryck och ingen påklistrad tuffhet. Försöker verkligen belysa hur osäker och vilsen jag egentligen var. Ser ju allt med en helt annan syn idag, till skillnad från när jag skrev den första versionen. Då hade ju eländet knappt börjat. Ha nu en riktigt bra dag, för det ska jag ha!

Måndag 10/4 kl. 11:41

Mina drömmar genomsyras ofta av mitt förflutna. Inatt var jag påtänd igen och snurrig i huvudet. Det var smuts, skam, kanyler och pistoler. Av misstag hade jag ihjäl två människor och flydde i skräck och panik. Sedan tillbringade jag hela natten med att vara jagad av polisen med ett livstidsstraff som väntade. Allt i en enda lång och konstant mardröm. Inget ovanligt.

Har gått och lämnat urinprov och blodprov i över ett år, och i morse kom brevet med beskedet att jag kan hämta läkarintyget till mitt körkortstillstånd på S:t Larsmottagningen... för 3 175 spänn! Finns inte en möjlighet att lösa ut det inom en snar framtid och ännu mindre börja ta det dyra körkortet. Där sprack mina möjligheter till körkort i sommar och därmed en möjlighet att få heltidsanställning på behandlingshemmet där jag nu jobbar halvtid som behandlingsassistent. Satte mig på sängkanten med brevet i handen och började nästan gråta. Ibland känns det bara hopplöst. Kämpar som jag aldrig har kämpat förut, men känns som om jag inte kommer någonstans. Fast det är ju ingen annan än jag som har bäddat sängen som jag nu får ligga i. Förbannar den förra Niclas för att han har ställt till det så pass för mig.

Men sedan kommer min älskade flickvän och sambo, kramar om mig, skojar lite med mig - och vips, så är jag på gott humör igen och kan nästan skratta åt eländet. Och plötsligt tänker jag på vilka enorma framsteg jag faktiskt har gjort. Jag har det riktigt, riktigt bra ändå!

Söndag 9/4 kl. 22:49

Har varit småtjurig hela dagen idag, haft kort stubin och känt irritation på människor i min bekantskapskrets, utan att egentligen veta varför. Något jobbigt från mitt förflutna som jag drömde om inatt och sedan förträngt? Eller beror det kanske på något som jag skrev om i boken igår? Möjligt, för jag har inte jobbat särskilt mycket med den idag... som om jag omedvetet har undvikit den. Ska ta tag i skrivandet imorgon igen, för jag ser ju verkligen fram emot att få redigeringsarbetet klart, så jag äntligen kan börja skriva fortsättningen. Tror att våran nuvarande ekonomiska situation också har bidragit till mitt griniga humör idag. Det är JOBBIGT att behöva jaga småpengar, samtidigt som våran bekantskapskrets nästan fnyser åt mina desperata försök att tjäna lite extra. Frustrerande och irriterande. Hur som helst så har jag det ändå avsevärt mycket bättre nu, än vad jag någonsin hade det när jag var kriminell. Mår bra och trivs med livet. Skönt också att min flickvän stöttar mig och är så himla gullig när jag har sådana här dagar. Älskar henne över allt annat!

Söndag 9/4 kl. 12:57

Sov riktigt bra inatt. Inga jobbiga drömmar och vaknade inte förrän efter tio. Var på gott humör, men blev sedan lite sur på min flickvän när hon gick ut på balkongen och rökte. Jag avskyr att hon röker! Dels för att det är livsfarligt, men också för att det luktar så illa och är så förbannat dyrt. Själv röker jag inte sedan ett par år. Snusar istället, vilket inte är alls lika farligt och kostar bara 25 kronor i veckan. Har lust att gå ut på balkongen och kasta bort två kronor varje gång hon röker, men DET skulle vi inte ha råd med. Dessutom minskar rökningen hennes möjligheter att bli gravid. Men, men... älskar henne och får försöka fokusera mig på alla hennes bra sidor istället och de är ju många.

lördag 8/4 kl. 20:23

Då var jag precis klar med ytterligare tre kapitel. Vet ju att jag kommer behöva gå igenom allt ett par gånger till, men jäklar vilken rivstart jag har fått på mitt skrivande! Känner mig lite kluven. Redigerade idag en massa avsnitt som handlar om mina tidiga kriminella handlingar och undrar varför jag fortfarande kan tycka att många saker var roliga. Något att tänka på. Beror väl på att jag då inte hade fått några konsekvenser av mitt handlande. Det känns skönt att få redigera bort allt det där som kan uppfattas som glamouröst och häftigt, och samtidigt lägga till mina nuvarande tankar och analyser. Nu ska jag mysa med min flickvän, käka räkor och glo på tv. Trevlig lördagskväll på er!

Lördag 8/4 kl. 11:18

Vaknade inte förrän efter nio i morse, trots drömmarna. Drömde om min pappa igen. Antagligen för att jag skrev mycket om honom i boken igår. Drömde också om att jag letade efter en revolver och att jag desperat kröp omkring på en heltäckningsmatta och letade efter kanyler som jag hade tappat. Ville inte att någon annan skulle hitta dem, eller trampa på dem, och då förstå att jag knarkade. Försökte ju dölja mitt missbruk när jag höll på och skammen var total. De minnena och känslorna bearbetar jag nog när jag drömmer. Och nu när jag börjat skriva igen.

När mitt missbruk var som värst, gick jag inte ens ut. Istället låste jag in mig, hängde upp täcken för fönstren, barrikaderade dörren och drog el till handtaget. Sedan smög jag oftast omkring i lägenheten och lyssnade på alla röster. En gång stod jag framför en vägg i timmar och letade extremt noggrant efter kamerorna som grannarna hade monterat in. Känslan över att jag var övervakad dominerade i långa perioder min tillvaro. Jo, då.. jag är faktiskt helt frisk i huvudet idag. Men nog om det. Jag sparar alla smaskiga detaljer till boken. Vill bara påpeka det för alla; Trots drömmarna och de jobbiga minnena, så är jag nu lyckligare än någonsin och har ett riktigt bra liv med världens bästa jobb (behandlingsassistent), en fin lägenhet, en flickvän som jag älskar (och som älskar mig!), en hund, riktiga vänner, roliga intressen och en riktigt skön syn på livet.

Fredag 7/4 kl. 23:16

Har nog suttit framför datorn nästan hela dagen och jobbat med hemsidan för "Missbrukskonsulten" (se länk här bredvid), bloggen och min bok. Fem kapitel klara nu! Kan knappt slita mig ifrån skrivandet när jag väl har börjat och ännu värre lär det nog bli. Lever mig verkligen in i det jag skriver om och det känns som om jag vore där på plats och upplever allt igen. Minnena blir så otroligt tydliga. Det är ju en stor fördel, men en stor känslomässig nackdel när jag skriver om de lite mindre roliga bitarna... för att uttrycka det milt. Skulle vilja råda alla med spöken i garderoben att skriva av sig, för det är ju bästa terapin. Bättre det än att dra i sig massa droger för att bedöva sig i alla fall. Allt är ju bättre än det. Nu kom Prozac och lade upp tassen på mitt knä, vilket betyder att det är dags för kvällspromenaden.

Fredag 7/4 kl. 08:38

Inatt kom demonerna tillbaka från semestern. Drömde att jag var smal, påtänd, äcklig, avskydd, rädd och förföljd. Det var min vardag då jag missbrukade som allra värst, så det är ju inte så konstigt att jag brukar drömma om det. Jag led av förföljesemani och vaneföreställningar, och än idag har jag svårt att veta vad som egentligen hände. Vet ju om att folk jävlades med mig, som till exempel ett par andra missbrukare och några av mina grannar när jag bodde på Redareplan. Men vad var verklighet och vad var inbillning och hallucinationer? Ovissheten har jag lärt mig att leva med, men det kommer att bli riktigt svårt att skriva om de perdioderna. Det bästa blir nog att skriva det rakt upp och ner utifrån min dåvarande uppfattning Släppa in läsaren i min speedade hjärna och sedan får de själva försöka avgöra vad som kanske var verklighet eller hallucinationer. Ha, ha! Det kommer garanterat att bli underhållande och ingen kommer ju tro att jag är fullt frisk idag.

De här nätterna när jag har mardrömmar, så brukar jag vakna tidigt och går då upp direkt. Vill ju gärna inte somna om och fortsätta drömma. Trots den lite jobbiga natten, så är jag fortfarande på ett strålande humör. Är liksom på gång och det händer mycket positiva saker omkring mig. Våren är ju här!

Torsdag 6/4 kl. 23:29

Klar med ytterligare två kapitel på boken. Det går ju rätt fort att göra alla ändringar eftersom jag i flera år vetat vad det är jag vill ändra på, radera och skriva till. Tempot kommer ju att dras ner betydligt när jag kommer till de nya kapitlen som ska skrivas. Men fan vad roligt det är att skriva! Och nyttigt! Bara sedan jag började blogga i fredags, så har mitt humör fått en rejäl uppsving, så tack ska ni ha alla läsare (500 besökare på 6 dagar!). Nu ska jag gå ut med Prozac och sedan sätta mig i soffan med min älskade flickvän. Go´natt!

Torsdag 6/4 kl. 18:16

Nu har jag öppnat hemsidan "Missbrukskonsulten" för oroliga anhöriga till missbrukare. Ni kan hitta länken här bredvid. Hoppas jag i alla fall kan hjälpa någon med råd och svar på deras nyfikna frågor. Och kanske bidra till att någon slutar med drogerna. Om bara en enda skulle lägga av, så är det ju värt jobbet.

Idag är en riktigt bra dag och jag är på ett rysligt gott humör. Skriver och redigerar för fullt på boken. Den blir nog klar lagom till sommaren. Läste ett inlägg av Sören på Tuxedos Mc i Motala och jag måste säga att jag saknar dem alla väldigt mycket. Jag har mycket att tacka medlemmarna i den klubben för! Det kommer jag att göra också (utan att avslöja för mycket). De har hjälpt mig med de motorcyklarna jag haft, men framför allt med att låna ut pengar, stötta mig och t o m ge mig tillfällig bostad när socialen inte lyckades. Det kan ju inte ha varit så jävla roligt för dem, med tanke på hur dåligt jag mådde då. Var kraftigt vilse i pannkakan då! Dessutom fick de oförtjänt dåligt rykte av att umgås med mig. De är ju alla hederliga arbetare och ansvarstagande medborgare. De tillhör ju inte 1%-klubbarna. Uttrycket "1-procentare" myntades av en journalist i USA som förklarade att det bara var 1 procent av alla bikers som tog droger, var kriminella och ställde till med bråk, och således gav alla andra bikers dåligt rykte. Nej, nu är det dags att fortsätta med boken. Bloggar lite mera ikväll.

Onsdag 5/4 22:00

Satte mig och började med den "nya" boken direkt när jag kom hem från jobbet. Blev klar med det första kapitlet nyss. Det kommer att bli en nerkortad, förnyad och redigerad version av min gamla bok, plus de nya 4-8 kapitlen av allt det som hände 1999-2006. Allt detta enligt min förläggares önskemål, men jag instämmer och tror att boken nu kommer att bli komplett. "RIVET SKINN - Hela historien" kommer den nog att heta. Det är skönt att få ändra på det som jag inte tyckte blev bra, dela med mig av mina nuvarande tankar och analyser, samt ta bort lite av det glamouriserande intrycket som jag tycker att den första boken gav. Vill tvätta bort den där "Häftig"-stämpeln för alltid.

Bestämde mig igår (efter att ha pratat med bolagsverket) för att inte starta konsultfirma, utan istället driva den ideellt. Där ska föräldrarna till missbrukande barn få gratis rådgivning och tips via mail, telefon och personliga möten. Om de sedan är nöjda med resultatet och kanske frivilligt vill lämna ett ekonomiskt bidrag, så skulle ju inte jag tacka nej. Som det står i årets deklaration, så har vi ingen gåvoskatt i Sverige längre. Håller på att göra hemsidan.

Onsdag 5/4 06:28

Men vilken jävla pensionärsvarning! Slog upp mina ljusblå vid sex-tiden accompanjerad av fågelkvitter utanför fönstret och med ett leende på läpparna. Mina demoner hade tagit ledigt i natt. Min nattjour slutar kl. 08:00 och då börjar mitt arbetspass, så jag kunde ju ha legat kvar i sängen ett bra tag till. Men nej då - upp och blogga! Mår fan bra av det här bloggandet! Skickade ett mail till min morsa i Australien härom dagen och berättade att jag bloggade. "Kul.", tyckte hon "Men vad är det? Hoppas det inte är något farligt?". Hon är väl inte så van att jag ägnar mig åt något lugnt och ofarligt.

Det första jag normalt brukar göra när jag vaknar, är att gå ut med hunden (nåja... jag klär väl på mig först). Älskar den byrackan som är en korsning mellan schäfer och gud vet vad! Han har växt upp i en flock draghundar i norrland och var riktigt misskött och strykrädd. Köpte honom för hundra spänn av en som bevisligen inte var särskilt djurvänlig. Skaffade hunden våren 2004 och döpte honom till Prozac eftersom han blev mitt lilla lyckopiller. Jag behövde något sällskap då. Hade ju brutit med alla gamla kompisar och kände mig både ensam och deprimerad. Vilka framsteg Prozac har gjort! Första tiden verkade det hopplöst och han kröp bokstavligt talat på marken av rädsla när jag gick ut med honom. Men jag överöser honom med beröm och kärlek, och idag är det en helt annan hund. Han har t o m blivit gosig. Han är den första som kommer och möter mig vid dörren när jag kommer hem.

Tisdag 4/4 13:09

Ja, då var jag tillbaka på jobbet och börjar inte förrän om en timme, så jag tänkte blogga lite innan jag börjar"vårda" grabbarna här på behandlingshemmet. Den nästan tre timmar långa resan hit innebar som vanligt en promenad längs minnenas aveny. Tänkte bland annat på min pappa som dog av lungemfysem och levercancer -99. Saknar honom mycket och drömmer om honom regelbundet. Även om han kanske inte var världens bästa pappa, så älskar jag och saknar honom fortfarande. Fick tårar i ögonen när jag tänkte på hur han på dödsbädden lovade att vi skulle träffas där uppe, ta en grogg tillsammans och läsa högt ur min bok "Rivet Skinn". Han hann ju inte läsa den. Det fick mig att, den dagen jag dör, vilja begravas med en flaska Explorer och ett exemplar av boken. Själv dricker jag ju knappt längre, men vad fan... har man redan dött, så är det väl tämligen ofarligt?!

Pratade med en journalist på Corren igår och de var intresserade av att göra en artikel om mig och mitt nuvarande liv. Vore ju skönt för mig att kunna visa de flesta att det faktiskt går bra för mig nu och att jag inte sitter på någon instution, ligger nergrävd eller sitter i någon knarkarkvart. Som säkert någon hoppas på. Men det finns väldigt många som också bryr sig och följer mina framsteg. Göran Lundin är en av dem. Han är min förläggare på Ord & visor förlag och jag pratade med honom igår. Han pushar hela tiden på mig att jag ska skriva en uppföljare, så nu har jag bestämt mig; Börjar skriva på boken redan imorgon när jag kommer hem igen. Det kommer att bli en pärs att återuppleva min tid som sprutmissbrukare, men det känns som ett nödvändigt ont för att liksom göra upp med minnena.

Fick också en hyfsat bra idé när jag satt på tåget; Jag startar en konsultfirma åt föräldrar med missbrukande barn. Med en garanti: Inget resultat - inget betalt! Vill ju faktiskt inte klå desperata och frustrerade föräldrar på pengar. Ska genast beställa pappren för firmaregistreringen.

Måndag 14:38

När jag nyss var ute och gick med min hund, så tänkte jag med blandade känslor på de f d så kallade polare som fortfarande är kvar i ett missbruk och kriminalitet. På något sätt tycker jag synd om många av dem som inte har kraften, viljan och/eller motivation att ta sig ur skiten, börja må bra och göra något vettigt av sina liv. Vet ju hur dåligt de mår. Även om en del inte erkänner, eller inser det själva. Men på ett annat sätt tycker jag att många av dem förtjänar skiten, för jag har aldrig stött på så mycket falskhet, egoism och rent ut sagt elaka människor. Tillhörde nog den kategorin själv stundtals. Såg väl inte mig själv som ond då, utan kanske mer som en omtänksam, rolig och kärleksfull kille. Så naiv var jag. Tror inte att det är många som skulle beskriva den förra Niclas så. Med facit i handen, så finns det människor där ute som av en eller annan anledning inte önskar mig väl och det är en av anledningarna till att har jag skyddade adressuppgifter idag.

Min nuvarande syn på t ex knarklangare är inte nådig idag, även fast jag själv har sålt och smugglat stora mängder. Visste ju inte då, vad jag vet idag. I mina pånyttfödda ögon står knarklangare (profitörerna) överst på min hatlista. Bryr mig faktiskt inte ett dugg om vad mina f d vänner tycker om min nuvarande åsikt. Det är dem det är fel på, inte mig.

Visst måste det finnas människor som hatar mig för att jag har rånat, slagits, smugglat och sålt droger. Kan ju bara tänka mig hur jag själv skulle reagera om mitt barn (om jag hade något) började att missbruka. Oj, oj, oj! Konstigt att man aldrig hör om några föräldrar som tröttnat på de lokala knarklangarna och sedan tagit lagen i egna händer? Det finns ju väldigt många i en kommun som vet vilka som säljer droger. Tycker att det är för lite sådant som händer, om det nu händer alls. Kanske det beror på att de som oftast börjar knarka inte hade föräldrar som brydde sig innan. Nu är det ju inte alltid så. Hade en vän vars föräldrar gjorde ALLT, men det räckte tyvärr inte. Han var en rolig kille som såg bra ut och hade kunnat bli vad som helst. Han blev inte ens trettio år.

18:13

Wow! Tack Christine Palmgren! Satte ju upp donationslänken till internetbanken PayPal för skojs skull. Trodde ju faktiskt inte att någon var rik/snäll nog att ge bort pengar till mig, men nu har Christine gett mig 2 euro. Alltid något! Kul som fan! Tänk om alla besökare hade skänkt 2 euro, då hade jag haft över 600 nu. Rolig tanke!

Måndag 3/4 kl. 00:29

Har suttit idag (söndag) och klickat på en massa mail i ett desperat försök att tjäna ihop lite extraslantar. Fy fan vad långtråkigt det var! Tjänade väl 8:- på en timme (gapskratt!). Nää, det var inget för mig, så därför tog jag också bort länkarna här brevid. Vill ju inte lura in någon på något som är så tidsödande och dåligt betalt. Fick ett mail av "Plingis" (en kompis på fallskärmsklubben) idag och han ställde en befogad, men vänskaplig fråga om varför jag bloggar. Det kan jag ju säga er alla (Över 200 besökare på två dygn!), att mitt bloggande fyller nog en terapeutisk funktion. Skönt att liksom prata av sig. Men nog med skrivandet för idag, för nu är det dags att krypa ner bredvid min älskade flickvän. Vad bra jag har det trots allt!

Söndag 2/4 10:13

Det var riktigt roligt att snacka med Erik igår. Inspelningen av dokumäntären "Bröder i brott" håller visst på att avslutas och ska visas i höst, så jag förstår inte riktigt vad den där journalisten yrade om. Det visar sig väl tids nog. Erik har skrivit de första meningarna på sin självbiografi nu och den boken lär väcka enorm uppmärksamhet. Själv har jag ju gått i snart två år och försöker samla styrka och kraft att skriva en fortsättningen på min självbiografi "Rivet Skinn". Och det kommer jag nog att göra inom en snar framtid. Mina jobbarkompisar tycker att jag ska döpa den boken till "Rullat skinn" :)

Vitsigt värre, men det vore ju faktiskt rätt nära sanningen, eftersom min tid som sprutmissbrukare (Oktober år 2000 till januari 2003) innehöll ett enormt överdrivet onanerande. Det är ju knappast ett sällsynt beteende. En stor majoritet av alla amfetaminmissbrukare har en inledande fas i missbruket då de tokrunkar, glor på porr och bläddrar sönder stora högar av porrtidningar. Drogen gör en helt skruvad i huvudet! Tokrunkandet övergår (för de flesta) efter hand till andra besattheter, som att bryta sig in i källarförråd (källarpunda), sno bilar eller något annat beteende som ständigt upprepas. Ordet "Punda" betyder just "Upprepat beteende". Nog om det!

Erik skvallrade lite om personer och saker som har hänt där uppe i Stockholm och det mesta var roligt att höra. En tråkig nyhet var dock att en gammal målskamrat till mig (vi kan kalla honom Mats), har klantat till det och åkt in igen. Han klev in på en bank med ett falskt leg, en falsk check och falska förhoppningar att komma ut därifrån med 100.000:-, så nu sitter han häktad. Inte intelligent. Inte schysst gjort mot varken sig själv eller mig, för nu sitter jag här med en extra skuld på 500:- i månaden. Gjorde ju upp avbetalningsplaner med alla mina fodringsägare för ett år sedan och då tog jag på mig ansvaret att själv betala tillbaka skadeståndet och återbetalningen från ett rån som Mats och jag begick 1997. Trots att jag hade betalningsansvaret på 1.000:-/månaden, så betalade han ändå hälften av det.

1997 rånade vi Föreningssparbanken i Väderstad, men torskade några månader senare. Rånarbytet på drygt 100.000:- brände vi snabbt på krogen, droger och andra saker som vi tyckte var viktiga då... kläder, klockor, guldringar och andra yttre attrialjer. Skrattar åt mig själv idag! Fy fan så jävla korkad och patetisk man kan bli. Facinerande faktiskt.

Så nu ökade mina fasta utgifter med ytterligare 500:- i månaden... det är så man vill gråta. Levde ju liksom redan på gränsen. Får ju tillbaka mitt körkortstillstånd i maj och hade tänkt ta körkort igen då och förhoppningsvis kanske få jobb på heltid istället för halvtid. Behandlingshemmet som jag jobbar på kräver att jag har körkort om de över huvudtaget ska kunna överväga att ge mig heltid. Verkar som jag knappast kommer att ha råd med körkort nu inom en snar framtid. Mina förhoppningar om att kunna fortsätta hoppa fallskärm i år, grusades också totalt. Började hoppa 2004 och har gjort närmare 200 hopp och fler ska det bli. Nästa år kanske. Saknar alla där ute på fallskärmsklubben!

Den förra Niclas hade garanterat redan vidtagit drastiska och olagliga metoder för att åtgärda den här ekonomiska situationen. Men idag har jag människor omkring mig som uppriktigt bryr sig om mig och människor som jag tycker om och respekterar. Och idag har jag insikter, empati, förståelse, moral och ett hederligt tänkande... saker som den förra Niclas led brist på, eller helt saknade. Det som jag nu har byggt upp, tänker jag inte rasera genom ett impulsivt handlande i frustration. Typ gå in på en bank med falska förhoppningar. Behöver inte det. Kan trots allt ändå påstå att jag är snudd på lycklig idag. Livet är bra fantastiskt, eller hur?

12:16

Vaknade hastigt c:a 07:30 och trodde att jag hade försovit mig, men långt ifrån. Min nattjour slutar klockan 09:00 och då går jag på arbetspasset. Det var lönlöst att försöka somna om... för många tankar som snurrade i huvudet på mig. Fick ett samtal från en journalist på Expressen igår som pratade om dokumentärfilmen "Bröder i brott" från -03, där min vän och "broder" Erik var med. Erik var min bästa vän när jag var med i Brödraskapet MC -95 till -96. Han tillhör en av de få människor från mitt förflutna som jag fortfarande har en sporadisk kontakt med, men enbart för att han själv är drogfri idag och inte sysslar med någon som helst kriminalitet. Tvärtom. Han jobbar också med ungdomar och brottsförebyggning på "Lugna Gatan". Jag gläder mig otroligt mycket över hans framgångar! Kunde han, och kunde jag, så kan fan vem som helst!

I alla fall.. journalisten pratade om att de skulle göra en uppföljare till hösten och tydligen vill de att jag ska medverka eller göra något repotage om mig. Detta satte mina tankar i hyperaktivitet. Vill jag? Bör jag? Många minnen som jag har tillsammans med Erik har farit genom huvudet på mig hela natten. Otroligt att någon av oss lever. Ännu otroligare att vi är ansvarskännande och samhällsnyttiga medborgare idag. Har svårt att räkna hur många av mina vänner och bekanta som har blivit ihjälskjutna, tagit livet av sig, dött av överdoser eller dött på grund av livsstilen. För att inte räkna med alla gamla polare som sitter inne och ser livet passera förbi utanför. Fy fan vilken tillvaro! Och ändå valde jag den livsstilen! Känner mig så lurad... att jag gick på den där förbannade myten om att det är glamouröst att vara gangster. Satt ju inne över halva 90-talet och tyckte att gangsterlivet var såååå häftigt.

Nåja, får se hur det blir. Journalisten ringer nästa vecka igen. Tänkte ringa upp Erik nu och snacka lite med honom.

1/4 kl. 02:06

Oj! Det blev visst lite sent! Efter att grabbarna gick och lade sig, så har jag suttit vid datorn på kontoret och surfat. Försöker ju hitta saker på nätet som jag kan tjäna lite extrapengar på. Hittade några intressanta saker som jag registrerade mig helt gratis på. Lade upp länkarna till de ställena här till höger om någon kan vara intresserad. Nää, några stora slantar blir det ju inte, men alltid något att dryga ut hushållskassan med. Inte så jag kan betala mina förbannade skulder i alla fall. Har "bara"124.000:- kvar att betala till olika fodringsägare. Skadestånd och obetalda räkningar... allt som den förra Niclas drog på sig. Betalar 3.000:- i månaden på de skulderna för att någon gång i framtiden kunna bli skuldfri och kanske t o m ta ett lån och köpa ett hus. Ja, ni vet... "Svenssondrömmen". Förstår inte hur den förra Niclas kunde förakta den. Vill ju faktiskt inget hellre idag, än att ha dom fyra V:na; Villa, Volvo, Vovve och Vilda ungar. Sug på den ni, alla som dömde ut mig! Det är ju t o m så att jag blir förvånad ibland över mina sunda drömmar och min återfunna hederlighet och moral. Nu är det sovdags!